I tidiga tonåren var jag helt och fullt övertygad om att jag ville leva mitt liv som kristen. Jag kände också, lite ospecifikt, att jag hade ett kall och en uppgift att fylla. Jag hade ett syfte och passade in i ett större sammanhang.

I sena tonåren började övertygelsen dock vackla och sakta men säkert kom insikten att en kristen tro inte skulle fungera för mig och att jag inte skulle kunna fortsätta att kalla mig för kristen. Samtidigt var det inte lätt att släppa den övertygelse som jag hade med mig sedan barnsben och jag minns att jag brottades med existentiella frågor, som vad livet har för mening om det inte finns ett liv efter döden. Det var en tid fylld av grubbel, även om jag i efterhand undrar om inte beslutet redan var fattat och att det mest handlade om att acceptera det och försöka hitta ett sätt att leva med det.

Trots insikten dröjde jag mig kvar i nästan femton år i den kristna gemenskapen, framför allt som körsångare och körledare. Men när jag till slut släppte taget helt för några år sedan, kände jag en befrielse i det. Jag insåg till exempel att en gudstjänstsjungning tog på mina krafter, inte för att jag gick miste om en sovmorgon, utan för att jag deltog i något som inte kändes bra för mig.