Efter att ha läst om bless erfarenheter av övergrepp i barndomen har jag funderat på vad som sätter spår i våra liv och ger oss ett bagage att leva med.

Låg- och mellanstadietiden var en period i mitt liv då jag var omgiven av plågoandar i skolan och jag var nästan alltid rädd. Då lärde jag mig att vara vaksam på andra människors reaktioner så att jag kunde lägga benen på ryggen vid behov.

Efter en halv termin i klass sju bestämde sig mina föräldrar för att flytta och sätta mig och mina syskon i en annan skola. De ville inte att mina syskon skulle behöva gå igenom vad jag hade gjort. Det blev ett otroligt lyft. I den nya skolan behövde jag inte vara rädd och dessutom kom musiken in i mitt liv med all den glädje som det innebar.

Kanske lärde jag mig då att när inget annat fungerar så är flykt en bra lösning? Kanske är det en av anledningarna till att jag lämnade musiken bakom mig i höstas efter ett år med svåra och krävande ideella uppdrag?

Jag har alltid tänkt att det är mörkret som sätter spår, men börjar undra om det inte snarare är ljuset, i allt från små glimtar till triumferande seger, som är den verkliga boven? Det är då man lär sig sina strategier som man sedan plockar fram i tid och otid trots att de inte längre är adekvata utan till och med handikappande.