TV3 sände igår en brittisk dokumentär om polyamori. Vi fick besöka två poly-familjer, där den första bestod av en kvinna och hennes två pojkvänner. De hade bott tillsammans i åtta år. Under den tiden hade de fått arbeta hårt med bland annat svartsjuka, men verkade ha hittat en modell som fungerade bra och svartsjukan var inte längre ett problem. Kommunikationen dem emellan och deras förståelse för varandra var imponerande.
Den andra familjen bestod av en man, tre kvinnor och två barn. Alla tre kvinnor var intimt involverade med mannen och två av dem dessutom med varandra. Mannen benämnde sig själv för alfa-hanne och verkade i det närmaste maktfullkomlig. Till exempel hade han bestämt att inga andra män var välkomna i familjen. En del av det samförstånd och ömsesidig respekt som fanns i den första familjen saknades.
Det låter tilltalande i mina öron med den typ av poly-relationer som den första familjen var exempel på. En sådan rak och öppen kommunikation och att eftersträva lyhördhet för varandras önskningar och behov lockar. Det finns också något attraktivt i att stolt välja att lyssna på sig själv och sin egen upplevelse av världen istället för att lyssna på heteronormen och tanken på seriell monogami. Att den romantiska kärleken, precis som den vänskapliga, inte är exklusiv stämmer överens med min bild av kärlekens väsen.
Samtidigt är förstås inte fungerande kommunikation, lyhördhet och att ha romantiska känslor för flera något som polysarna har ensamrätt på. Det handlar mer om vad man skapar tillsammans inom den relationsform man väljer. Det borde till exempel fungera alldeles utmärkt att kombinera med en monogam relation om det är det man vill.
Jag håller nog med dig. Det vill säga, jag kan inte se något principiellt fel på polyamori så länge villkoren är öppna och lika. Den andra varianten – med ”alfahannen” som inte tillät andra män – känner jag mig mer tveksam till men visst, om alla inblandade är nöjda med det kan jag väl inte fördöma, eller?
Sen tror jag i och för sig att det finns människor som inte skulle klara av att leva i någondera formen av poly-relation. Och det finns kärlekar som inte tål att kombineras med andra. Jag har ju själv valt att leva i en monogam heterorelation men tycker att det är tråkigt att den normen är så dominerande.
Det finns säkert människor som inte trivs i poly-relationer precis som det finns människor som inte trivs i monogama relationer. Dessutom är det säkert som du säger att relationer är olika svåra att kombinera med andra.
Jag reagerade ganska negativt på alfahannen och hans maktställning, men, nej, man ska nog inte döma. Var och en måste få utforska hur de vill leva.
Jag tror det kan handla om olika faser. Man kan vara i en fas där man vill poly, sen i en där man vill ha monogami, sen triad, sen celibat för att ägna sig själv tid till att upptäcka sig själv i fred osv.
Varför skulle man bara vara vilja ha detg på det ena eller andra sättet? Egentligen blir det nog mest förvirrande för en om man upplever att man befinner sig där man inte vill vara just nu. Det gäller att ta reda på vad man vill för tillfället. Men inte tro att det gäller för att framtid….
Det tror jag också. Sexualiteten är föränderlig och man mår nog bäst av att vara lyhörd på sina skiftande behov.