TV3 sände igår en brittisk dokumentär om polyamori. Vi fick besöka två poly-familjer, där den första bestod av en kvinna och hennes två pojkvänner. De hade bott tillsammans i åtta år. Under den tiden hade de fått arbeta hårt med bland annat svartsjuka, men verkade ha hittat en modell som fungerade bra och svartsjukan var inte längre ett problem. Kommunikationen dem emellan och deras förståelse för varandra var imponerande.

Den andra familjen bestod av en man, tre kvinnor och två barn. Alla tre kvinnor var intimt involverade med mannen och två av dem dessutom med varandra. Mannen benämnde sig själv för alfa-hanne och verkade i det närmaste maktfullkomlig. Till exempel hade han bestämt att inga andra män var välkomna i familjen. En del av det samförstånd och ömsesidig respekt som fanns i den första familjen saknades.

Det låter tilltalande i mina öron med den typ av poly-relationer som den första familjen var exempel på. En sådan rak och öppen kommunikation och att eftersträva lyhördhet för varandras önskningar och behov lockar. Det finns också något attraktivt i att stolt välja att lyssna på sig själv och sin egen upplevelse av världen istället för att lyssna på heteronormen och tanken på seriell monogami. Att den romantiska kärleken, precis som den vänskapliga, inte är exklusiv stämmer överens med min bild av kärlekens väsen.

Samtidigt är förstås inte fungerande kommunikation, lyhördhet och att ha romantiska känslor för flera något som polysarna har ensamrätt på. Det handlar mer om vad man skapar tillsammans inom den relationsform man väljer. Det borde till exempel fungera alldeles utmärkt att kombinera med en monogam relation om det är det man vill.