I de allra flesta av livets stora val, som att välja utbildning och karriär, har jag haft ganska lätt att välja. Jag har gått på instinkt, valt något som känts bra och gjort det bästa av mina val.

När det gäller kärlekens val tycker jag att det är svårare. Då tänker jag inte på att välja att investera i och fördjupa en relation som många andra verkar tycka är svårt. Nej, det svåra för mig har varit att välja de gånger som mer än en kvinna har visat mig sitt intresse. Jag har känt mig tvungen att välja vem jag ska uppvakta och vem jag ska välja bort redan från början, innan jag vet något om vad jag väljer. Det har för det mesta slutat i att jag inte har valt alls, vilket i praktiken inneburit att jag har valt bort alla.

Att man inte kan dejta flera på samma gång är kanske den striktaste tolkningen av seriell monogami och ibland tänker jag att den amerikanska varianten, där man dejtar många, lär känna varandra och skaffar sig något att grunda sina val på, skulle passa mig bättre.

Tanken kan dras ännu längre och relationsanarker föreslår ett tankesätt kring kärleksrelationer som liknar vänskapsrelationer, där relationer inte utesluter eller konkurrerar med varandra och där valen inte är binära. Man väljer och väljer bort varandra i små portioner och det görs om och om igen. Valen blir mindre dramatiska och relationer kan anpassas till föränderliga omständigheter.

Jag kan inte bestämma mig för om det är min ångest inför kärlekens val som talar när jag finner sådana tankar tilltalande eller om förutsättningarna för kärlekens val verkligen är så onaturligt konstruerade att de inte bör accepteras. Jag skulle antagligen stärka min självkänsla om jag visade mig själv att jag kan välja. Jag skulle också bli lättare att bemöta om jag valde och stod för mina val. Å andra sidan skulle ett ifrågasättande och avståndstagande från aviga konstruktioner antagligen ha precis samma effekt.