Jag har en dominant sida av min personlighet och tycker om att vara den som för. För mig är dominans en lyhörd och kärleksfull gåva till den som vill följa. Jag tar ansvar och har den kontroll och självbehärskning som behövs för att erbjuda trygg vila och omsorg.

Min dominanta sida har genom åren kommit till uttryck i olika sammanhang. Jag tycker om att föra en danspartner. Framför kören njuter jag av att låta mina musikaliska visioner styra. I den sexuella leken tycker jag om att ha kontroll och aktivt ta för mig, även om den kontrollen också är ett hinder för min egen njutning.

Jag har också en undergiven sida, dock mindre utforskad.

Jag tycker om att tänka på dominans och undergivenhet som läggningar som kan utforskas genom utlevnad. Ett sådant utforskande blir automatiskt ett ifrågasättande av traditionella könsroller: Istället för att anpassa sig till hur män och kvinnor förväntas vara försöker man bejaka sina egna signaler.

En intressant fråga, som förstås också måste utforskas, är hur viktigt det är för mig att få utlopp för dessa båda sidor av mig själv i olika sammanhang? Särskilt intressant tycker jag frågan är i valet av partner. Hur avgörande är det att min dominanta sida matchas av en undergiven sida hos min partner och vice versa för att relationen ska fungera bra?