Igår spenderade jag några timmar på en filt i gröngräs, strålande solsken och trevligt sällskap. Vi har träffats på nätet och länge pratat om någon sorts dejt och i går blev det alltså av.

Hon ursäktade sig i förväg och varnade om att hon var förkyld och seg. Visst såg jag hennes trötthet, men jag såg också en gnista som tröttheten inte kunde besegra. Tankar om allt mellan himmel och jord vällde ur henne och vi bollade idéer fram och tillbaka. Jag tycker om ett intelligent meningsutbyte och det bådar gott, men ännu mer njöt jag av att se henne leva upp och gnistra till. Jag solade mig i skenet och njöt av att det värmde.

Den känslan dröjer kvar och jag vill träffa henne igen.