Jag anser att var och en måste få skaffa sig en egen uppfattning och jag brukar inte berätta för andra om min religiösa övertygelse. Jag vill inte rubba någon annans världsbild och därmed riskera att göra den som funnit lycka olycklig. Lika försiktig är jag i andra existentiella frågor och mer allmänt när det gäller övertygelser som påverkar hur man ser på och lever sitt liv.

Ett problem med det, som jag först nyligen blivit varse om, är att jag far illa av att inte uttrycka vem jag är. Budskapet jag sänder till mig själv är att det inte spelar någon roll vad jag tänker och tycker. Att jag på denna blogg har skrivit om var jag står i religiösa och sexualpolitiska frågor är ett försök att ändra på det tankesättet och istället sända mig själv budskapet att min åsikt är värdefull.

Det finns en fråga där jag oftare än andra möts av oförstående och en missionerande attityd. När andra försöker lära mig vad som är bäst för mig blir mitt val att inte uttrycka min övertygelse också ett val att inte värna mig mot övertramp. Budskapet till mig själv blir då ännu mer självförnekande; Jag är inte ens värd att skydda.

Den som är nyfiken på vilken fråga det handlar om kan titta på IQs nya film som jag tycker problematiserar frågan på ett utomordentligt bra sätt. Den visas just nu bland reklaminslagen på bio och tv. Den går också att se på IQs hemsida.

Det är dags att jag börjar berätta vad jag tror på. Jag är värd att skydda.

Uppdatering 081219: Filmen finns inte längre på IQs hemsida, men väl på youtube.