Ett av de mål som jag satte upp för mig själv när jag började blogga var att bli mer medveten om mina egna signaler. Det visade sig vara svårare än vad jag trodde. Jag är van vid att ignorera känslor som jag inte förstår och istället försöka agera utifrån hur jag resonerar mig fram till att jag vill göra. Beteendet sitter så djupt rotat att det går per automatik och antagligen är jag för det mesta inte ens medveten om att jag gör på det viset.

Nu har jag i alla fall börjat kartlägga den mekanism som gör min strävan till en utmaning. För ett par dagar sedan upptäckte jag vid ett tillfälle att jag kände ett svagt obehag och när jag försökte tänka efter hur länge det hade känts så insåg jag att det hade tagit mig ett antal timmar att erkänna för mig själv att det inte kändes bra.

Nästa insikt var att bakom känslan av obehag fanns något annat som jag höll tillbaka. För att släppa taget och tillåta mig själv att känna behövde jag först övertala mig själv om att oavsett vad det är så är det inte bara ok att känna utan till och med hälsosamt.

Så jag släppte taget, lät känslorna komma och upptäckte till min förvåning att jag var ledsen. Med förvåningen kom också ifrågasättandet av det rationella i mina känslor; Hur kan jag vara ledsen när jag inte ens vet vad jag är ledsen för? Att tillåta mig själv att helt irrationellt känna krävde återigen en del övertalning.

Så jag tillät mig att vara ledsen. Och att vara förbryllad över att jag var ledsen.

Lite senare, efter en halvtimmas sorgsenhet, kom nästa överraskning. Jag blev arg. Tankarna vandrade iväg, som om de letade efter arga tankar att gotta sig i. Kanske var det återigen ett försök att hitta en rationell förklaring, men saker som hände för länge sedan var svåra att acceptera som anledningar till att jag var arg just då. Så jag fick återigen nöja mig med att jag inte hade en aning om varför jag kände som jag gjorde.

Sedan var det helt plötsligt över och jag mådde hur bra som helst.

En reflektion är att mekanismen som lägger band på mina känslor är grundad i ett tankefel; Det finns ingen motsägelse i att känna irrationellt och att agera rationellt. Jag kan göra båda om jag vill.

En annan reflektion är att denna erfarenhet gör det lättare för mig att förstå människor med ett mer intensivt känsloliv. De avreagerar sig och sedan är det över. Det är bra för dem, men mindre bra för de som råkar stå i skottlinjen.

En tredje reflektion är hur annorlunda jag har tänkt när det gäller kärlekens affärer. Där har jag varit totalt fokuserad på mina och andras irrationella känslor. Nu är fokus mer på viljor, ett tankesätt som jag hoppas ska vara, om inte mer rationellt, så i alla fall mer funktionellt.