Att skriva en kontaktannons verkar vara en svår konst. Här kommer mitt tredje, men antagligen inte sista försök. Jag prövar olika sätt att formulera mig på tills jag hittar något som fungerar bra. Se också naturvetarens och drömmarens versioner.
Jag är inte barnkär. Det är barn som tycker om mig. Jag tycker bara om att leka.
Jag är ingen underbar kavaljer. Det är andra som tycker om att dansa. Jag tycker bara om att upptäcka vad andra tycker om.
Jag är ingen människokännare. Det är människor som vill bli sedda som kommer till mig när de behöver någon som lyssnar. Jag är bara nyfiken.
Jag är ingen stor pedagog eller körledare. Det är mina studenter och körsångare som tycker om att lära sig nya saker. Jag tycker bara om att uppmuntra och hjälpa till.
Jag är ingen drömprins. Det kvinnor drömmer om är en fantasi. Jag bara leker, dansar, lyssnar, föreläser, dirigerar eller gör något annat som jag brinner för.
Jag letar efter en kvinna som tycker om mig för vad jag är och inte för vad jag gör. Jag tror att du delar min nyfikenhet och äventyrslusta liksom min analytiska och reflekterande läggning. Jag tror att vi kan prata med varandra och stötta varandra när vi utforskar oss själva, söker mod att vara de vi är och lär oss att ta för oss av livet.
Denna gång har jag försökt
- skriva enklare och rakare för att göra texten mer lättläst,
- säga något kort om vad jag söker utan att låta krävande,
- låtsas att jag brukar bli vald utan att ljuga för mycket, och
- ge sken av att vara mer varm och generös än vad jag vill erkänna.
Jag inser att jag fortfarande låter lite abstrakt i avslutningen. Det abstrakta tänkandet är en så stor del av den jag är att jag har svårt att låta bli.
Jag har också svårt att uttrycka mig utan att leka med sättet jag gör det på. Kanske är det den leklusten jag behöver släppa för att texten ska bli mer personlig och mindre distanserad?
Kommentarer mottages tacksamt!
Jag tycker bättre om den här presentationen.
Om jag hade läst den första ute på någon sajt, hade jag säkerligen blivit fascinerad av den – men jag hade nog tänkt att jag är för ”verklig” för en sådan som du.
Håller dock med om att avslutningen fortfarande är lite abstrakt. Vad betyder det att ”stötta varandra när vi utforskar oss själva” ?
Eller vad du menar med att ”ta för dig av livet”..?
Det är skönt med människor som kan uttrycka sig, men ibland kanske det enkla är lättare att ta till sig.
Ja, problemet med sista meningen är nog mer att den är otydlig än att den är abstrakt. Kanske bara så här istället:
Tack för kommentar Petra!
Ok. Jag ska inte säga att det blir värre och värre. För det är inte sant. Men jag är överraskad och häpnar över hur många olika sätt du kan skriva på. Poetiskt, drömmande, romantiskt och nu jag vet inte vad jag ska kalla det. Men ändå blir du en gåta för mig i denna annons. Och jag tycker nog mest att det är en uppvisning i hur klurigt och finurligt du kan formulera dig.
I ärlighetens namn så tycker jag nog den allra första annonsen du skrev förra sommaren är den bättre hittills. Lite torr men saklig. Och jag har läst många mycket tristare.
Det som är bra med den annonsens saklighet är att man får reda på ungefär vilka karaktärsdrag du själv tycker att du har, något om hur du ser ut, vad du söker, vad du sysslar med, dina intressen, att du vill dejta och att du faktiskt är intriktad på ett förhållande. Något man inte alltid känner sig säker på, dejtingsajter till trots.
Men jag skulle ta bort det där med IQ och EQ. Det har du ju redan nämnt i ”klipsk” och ”medkännande”. Överhuvudtaget finns det en del upprepningar i annonsen eller där du redan sagt nåt liknande men med andra ord. Det kan du rensa.
Och det där med högskolepoäng. Who cares? Att du däremot gillar att forska i vad-det-nu-är-för-ämne kan vara intressant. Kanske finns det någon därute som delar ditt intresseämne och då har ni ju verkligen nåt att tala om. Vilket kan vara en bra ingång till samtal.
Och om någon skulle fastna för att du klättrar eller nåt annat du gör så behöver det väl inte motsäga att de även skulle kunna tycka om dig för den du är om de lär känna dig. Om du låter någon lära känna dig. Man älskar ju helheten hos en person när man älskar nån.
Jag förstår heller inte varför du i den senaste annonsen du skrev nu behöver låtsas nånting eller ge sken av nåt som du inte kan stå för helt och hållet. Klart du inte ska tappa leklusten men jag upplever bara att du gör dig mer svårtillgänglig och man blir förvirrad som läsare. Själv hade jag dragit vidare. Och missat alla härliga samtal man kan ha med dig! =)
Jag tänkte att ”fake it ’til you make it” handlade om att låtsas och den tanken låg bakom den tredje punkten på min lista. Den fjärde punkten är formulerad som den är för att det finns en humor i det, men det är det nog ingen annan än jag som förstår.
Det är tråkigt att se dig besviken och disillusionerad, men samtidigt finns det en lättnad i att du börjar förstå vad jag har att jobba med.
Jag talar, som du säger, många språk, och varje gång jag träffar en ny människa så lär jag mig ett nytt. Jag gör alla dessa språk till mina egna och jag blir vilsen när du säger åt mig att använda mitt eget, för jag förstår inte hur ett av dem kan vara mera mitt än något annat.
Jag har ägnat hela mitt liv åt att öva mig i att läsa andra människor och deras behov, men bara några få år åt att försöka förstå mina egna. Jag får nog acceptera att det kommer att ta tid för mig att bli lika duktig på att ”skriva från hjärtat” som jag är på att leverera det någon annan ber mig om.
Jag vet att detta är ett handikapp i förhållanden, men har tänkt att det enda sättet att lära sig är genom att ha förhållanden. Jag har väntat hela mitt liv på att bli mogen och än så länge har inte mognaden kommit av sig själv.
Det är gott att höra att du tycker om att läsa det jag skriver på min blogg. Jag tycker att det är lättare att vara mig själv där, eftersom jag skriver till mig själv och inte behöver tänka på någon annan.
Det är också gott att höra att du tycker om våra dialoger. Själv kommer jag gång på gång på mig själv med att ligga farligt nära gränsen till att sätta dina behov före mina egna; Jag speglar, bekräftar och jag ger dig den plats du tar utan att ens tänka efter vad jag vill och behöver. Jag vill verkligen sätta mig själv främst, men vanans makt är stor och det känns tryggt och skönt att följa dig och låta dig få bestämma hur du vill ha det.
Så i dialog med andra är jag fortfarande en av de där otydliga och oattraktiva männen som du numera väljer bort. Det finns som sagt en lättnad i att du börjar förstå det.
Kanske har vi dragits med samma problem fast på olika sätt. Otydliga män har jag fastnat för tidigare just för att det funnits så mycket att ta reda på om dom som jag inte förstår. Velat vara deras nyckel att låsa upp deras inre med så att jag kunnat känna mig behövd vilket varit lika med att vara älskad. Så var min pappa när jag var liten. Kanske är det bl a därför. Uppmärksamheten har liksom i ditt fall legat på den andre istället för på mig själv. Jag har kämpat för att förstå, men ändå inte förstått. Och sen när jag känt mig sviken och övergiven tänkt att jag inte gjort tillräckligt.
Du förstår saker jag säger på ditt sätt och jag tror att det jag säger är tydligt och självklart. Jag kan till en början inte förstå hur man kan tänka och tolka mina ord som du gör. Jag blir paff. Men nu ser jag. Vi är bara så olika. Och när jag tänker efter så är det ju inte så konstigt att man kan tolka som du. Det finns ju lika många sätt att tolka och tänka på som det finns människor. Men vi ser bara några få gällande tankesätt som vi accepterar.
Du är annorlunda Henrik. Och det är fint. Men jag fattar nu att det kan bli krockar. För många tänker nog inte som du. Som från en annan planet känns det som ibland. Men det är ju häftigt samtidigt, tycker jag. Jag ska bara vänja mig och försöka se det från ditt perspektiv utan att förlora mitt eget..
Jovisst kan jag känna att du bekräftar. Och att jag får hålla i mig. Det försöker jag tänka på även om jag halkar ur spåret ibland.
Du är absolut närmare dig själv i bloggen än i annonserna. Kanske skulle du bara skriva nån kortfattad rad i annonsen och sen ge länken till din blogg.
uj uj uj måste sova nu, hinner inte skriva mer….tyväärr…jobba tidigt……
Men här får du en stor godnattkram, Henrik. Mmmm… :)
Tack för kram! Jag hoppas att du sov gott!
Tack också för att du är intresserad av att förstå hur jag tänker. Jag vill också förstå hur dina tankebanor går. Finns viljan hos oss båda så behöver det nog inte vara så svårt för oss att nå fram till varandra. Med fortsatt dialog och lite tid finns det gott hopp.
Jag har tänkt tanken att den besvikelse jag ser hos dig verkar bekant. Den liknar den hos före detta kollegor som inte förstår varför deras studenter inte förstår vad de säger, trots att de tycker att de uttrycker sig så klart och tydligt. Men alla tänker vi olika och varje student behöver sin egen uppsättning nycklar för att ta till sig nya abstraktioner. Den problemlösning det innebär att tillsammans med någon leta efter rätt uppsättning är det som fascinerar mig mest med undervisning.
Kanske är den där andra planeten jag kommer ifrån den som kallas för den naturvetenskapliga skolan? Jag är van vid att fokusera på detaljer. Där letar jag efter mina nycklar.
Jag glömde, men vill, tacka för den detaljerade och konkreta kritiken på den första versionen av min kontaktannons! Där talade du ett språk som jag förstår.
Jag har en gång visat min blogg för en dejt, men hon blev besviken och kände sig förorättad när hon upptäckte att jag inte var lika öppen och tydlig på första dejten som jag är i bloggen. Hon tolkade det som ett bristande intresse och engagemang från min sida och sa tack och adjö.
Kanske är det så att jag ska leta efter någon som inte heller tar så stor plats och som liksom jag strävar efter att bli tydligare? I en sådan relation skulle det ju finnas en ömsesidig förståelse för problematiken.
Men besviken vet jag inte om jag är direkt. Det är en överdrift av vad jag känner. Nog du som tror att jag är det. :) Jag känner mig mer undrande och inte säker på nånting av vad du ska komma med härnäst. Bara konstaterar att vi har väldigt olika sätt att tänka på. Och det är spännande. Ibland är det så mycket jag undrar över men inte vet hur jag ska göra mig förstådd inför dig. Och då känns det som om min verbala förmåga inte räcker till. Men jag tycker nog ändå att vi når fram till varandra då och då. Och ibland inte alls. Fast så där är det väl med alla andra också. Jag tycker om dig, Henrik, verkligen, det känner jag, även om jag inte fattar nåt ibland. :D
Mitt ex var en rätt originell människa. Ibland när jag var i extra behov av förståelse och han bara i sin värld så kunde jag elakt slänga ur mig att han nog måste ha Asperger eller nåt. Det fanns en liten sanning i det, även om jag tror att det bara var en släng. Han hade vissa grader av både sociala och känslomässiga handikapp. (Ibland blev vi nästan utkastade från nåt ställe för att han misstolkade precis allt någon sa). Samt alkoholmissbruk. Som en följd av det eller om det andra kom före. Det vet jag inte. Min pappa tror jag däremot inte har Asperger men en starkt psykiskt försvarsmetod som kallas intellektualisering. Ja, du vet säkert vad det är. Att verbalisera (intellektualisera) en situation, tränga undan känslorna. Försöka fly situationen genom att hitta konkreta orsaker och åtgärder långt bort från sin egen person. Fast samtidigt är han en väldigt känslosam och kärleksfull människa. Men jag har aldrig haft en enda känslomässig kontakt med honom. Knapp fysiskt heller. Varför berättar jag det här för dig? Jo, kanske för att säga att jag har mött outsiders som tänker annorlunda, flera som haft sociala och känslomässiga svårigheter. Jag har både känt mig utanför och ensam i såna relationer men också intresserad av att förstå. Kanske för att få kärlek.
Den naturvetenskapliga skolan kan jag egentligen inget om. Men jag kan ana att den är detaljfokuserad som du säger. Logisk och uträknande, kalkylerande kanske också.? Allt har en logisk förklaring? Kan kanske vara så att om man ser detaljerna för mycket så missar man helheten samt det som inte alltid går att förklara.
När du frågar: Kanske är det så att jag ska leta efter någon som inte heller tar så stor plats och som liksom jag strävar efter att bli tydligare? I en sådan relation skulle det ju finnas en ömsesidig förståelse för problematiken. Då tänker jag att det där är kanske lite du som gärna vill räkna ut hur du ska få till en bra relation. Nu tolkar jag dig igen, och jag är säkert på fel spår. Jag tror precis som du faktiskt också säger: det enda sättet att lära sig är genom att ha förhållanden. Alltså relationer med människor. Då först ser man om ens sk teorier håller. Det finns ju åtskilliga exempel på relationer där parterna är så olika som det någonsin går och ändå passar så himla bra ihop. Samtidigt som andra par verkar ha alla goda förutsättningar som finns för en bra relation och där ändå inget stämmer. Det finns ingen riktig logisk förklaring.
Och så är det med samban jag tränar. Det finns många danser där jag tycker det handlar om steg och så här gör man. Men höftrrörelserna och svänget i samban går inte att förklara. Det är en känsla. Och nånting annat. En nöt att knäcka… ;-) Det finns många duktiga musiker som har både absolut gehör, kan hela musikteorin och har mångårig erfarenhet av olika musikstilar men som inte kan spela samba. När jag skakar mitt instrument t ex så gör jag det på ett visst sätt som någon har lärt mig och då kan det bli exakt så, men för att det ska bli samba behövs det nåt ytterligare som den som visat mig inte kan förklara. En extra skakning kommer i mina skakningar som jag inte gör själv men som kommer någonannanstans ifrån…Samma sak med höftrörelserna grundsambastegen. Stegen är rätt, det är fötterna som gör det. Sen strålar det upp i benen och höfterna rör sig efter mycket träning av sig själv. Så småningom kommer även den där extra höftrörelsen någonstans ifrån och av sig själv. Ja, det här blev långt och flummigt måhända och inte alls så naturvetenskapligt… ;-) Men mitt försök att förklara det oförklarliga.
http://www.energiadosamba.com se lilla videon till vänster
http://www.youtube.com/watch?v=9F7ibryjUOM rio style
Den där dejten som blev besviken och kände sig förorättad blev kanske rädd också. Jag har blivit det ibland. Rädd. I möten. För det jag inte förstått.
Det är rätt det där du sa om att du ger mig plats. Och du kanske tänker mycket på det i våra samtal p g a att du förut upplevt att du inte kunnat ta den platsen eller haft förmågan att framhäva dig själv i relationer.
Man kan också se det som att jag ger av mig själv till dig. Fast att jag tar plats på din blogg. Och huruvida du vill ta emot det eller vara extra vaksam och sätta gränser emot mig, avgör ju du.
Jag ville nog höra dig säga att du inte var besviken på mig, och det fick jag ju nästan. =)
Precis, hur jag ska bemöta dig är upp till mig. Det som är lurigt är att det som känns bra för mig inte alltid är det som också är bra för mig. Jag jobbar med det där.
Är det bara kvinnor som dansar samba? Är det som i salsan att det handlar mycket om att kvinnor visar upp sig för män?
Jaaaasssååå, vad det där skon klämde?… ;-) Tyckte väl att det var ett himla tjat om att jag skulle vara besviken och frustrerad mm och anade att det var nåt du ville… hihi… Det var ju bara att ställa frågan ju, :D
Jag är undrande, blir förvånad….Amen! Vaddå? Aha! Nähä! Jasså! Ok! Jaha! Oj! osv…
Visa upp sig och visa upp sig. I latinamerikanska länders kulturer och i andra sydländska kulturer för den delen med så tror jag att de har nåt som många i västerlandet saknar; En STOLTHET över sin kropp. Man sträcker på sig, hur liten man än är, man har hållning. Man visar de man har, hur lite man än har, putar och visar upp att här kommer jag och jag är så himla vacker och bra, tycker inte ni det med? Jaa, titta ni bara! :D
Min sambalärare säger att i Brasilien så finns inga platta rumpor och hon är helt förskräckt över att se unga tjejer stå i busskuren helt ihopsjunkna som gummor, *hon härmar*. – Sträck på er och visa det ni har och var stolta!, säger hon.
Sen ska man väl inte sticka under stol med att utseendefixeringen kan gå till överdrift. Enligt statistiken så görs det aldrig så mycket plastikoperationer som i Brasilien. Och ja, inom sambavärlden så finns det där med. Men det ska gå väldigt långt innan jag skaffar silikon eller hittar på nåt galet. Fattar inte hur man vågar. Det är ju för fasen farligt.
Eftersom du frågar. Samban är en individuell dans. Både män och kvinnor dansar. Alla åldrar. Vem som helst kan lära sig. Men det tar tid. Jag såg på film en gång en tanig svart sjuårig tjej som dansade sambastegen i turbofart…och det i flip-flop. Blir ju nååågot avundsjuk. Män som dansar samba är himla sexiga. Behövs mer män här i Sverige som kan. :D
Salsa har jag inte fastnat för, varken musiken eller dansen. Kubansk salsa är fin men jag tycker att musiken är lite för monoton i längden. Finns en och annan bra låt men jag gillar mycket mer brasilanska rytmer. Egentligen är jag ett jazzfreak från början så det var bossanovan (sk sambajazz) som först intog mitt hjärta. Jag tycker nog att i salsa är det där uppvisandet mer tydligt. Men då i att kunna dansa bra. Kan man inte dansa så finns man inte på dansgolvet. De bra vill dansa med det bra. Som en tävling. Trist!
Samban är mycket friare eftersom man inte dansar den i par. Fast det går ju att möta varandra i dansen, bara att man inte håller i varandra och då är det en danslek…Men det finns ju andra brasilianska danser också som går att dansa i par: forró, gafieira….Jag tycker som sagt att det är svårt med pardans men nångång så…
Här i Sverige dansar kvinnorna och männen spelar. Samba. I uppträdanden blir det oftast den uppdelningen. Jag tränar båda men spelar mest vid uppträdanden.
Samba är mycket beroendeframkallande kan jag säga. Och jag tror att när man får kontakt med höfterna och de undre regionerna så att säga, så sätter det även igång livsenergin. Mår du dåligt, börja dansa samba är mitt tips! Man blir glad eller gladare! Nån sa att det är bättre än sex, hahaha… =DDD
Jag hade frågat om jag hade förstått vad det var jag ville veta.
Kul att du trivs så bra med samban! =)