Att skriva en kontaktannons verkar vara en svår konst. Här kommer mitt tredje, men antagligen inte sista försök. Jag prövar olika sätt att formulera mig på tills jag hittar något som fungerar bra. Se också naturvetarens och drömmarens versioner.

Jag är inte barnkär. Det är barn som tycker om mig. Jag tycker bara om att leka.

Jag är ingen underbar kavaljer. Det är andra som tycker om att dansa. Jag tycker bara om att upptäcka vad andra tycker om.

Jag är ingen människokännare. Det är människor som vill bli sedda som kommer till mig när de behöver någon som lyssnar. Jag är bara nyfiken.

Jag är ingen stor pedagog eller körledare. Det är mina studenter och körsångare som tycker om att lära sig nya saker. Jag tycker bara om att uppmuntra och hjälpa till.

Jag är ingen drömprins. Det kvinnor drömmer om är en fantasi. Jag bara leker, dansar, lyssnar, föreläser, dirigerar eller gör något annat som jag brinner för.

Jag letar efter en kvinna som tycker om mig för vad jag är och inte för vad jag gör. Jag tror att du delar min nyfikenhet och äventyrslusta liksom min analytiska och reflekterande läggning. Jag tror att vi kan prata med varandra och stötta varandra när vi utforskar oss själva, söker mod att vara de vi är och lär oss att ta för oss av livet.

Denna gång har jag försökt

  • skriva enklare och rakare för att göra texten mer lättläst,
  • säga något kort om vad jag söker utan att låta krävande,
  • låtsas att jag brukar bli vald utan att ljuga för mycket, och
  • ge sken av att vara mer varm och generös än vad jag vill erkänna.

Jag inser att jag fortfarande låter lite abstrakt i avslutningen. Det abstrakta tänkandet är en så stor del av den jag är att jag har svårt att låta bli.

Jag har också svårt att uttrycka mig utan att leka med sättet jag gör det på. Kanske är det den leklusten jag behöver släppa för att texten ska bli mer personlig och mindre distanserad?

Kommentarer mottages tacksamt!