Här kommer en återblick från det som hände mellan mig och Bara jag! under fem dagar i juli månad i år, det som blev slutet på vår bekantskap.

Den 3 juli faller jag i ett avgrundsdjup. Jag mår illa, men svordomarna tyder på att det finns vrede i det jag känner. Trots att jag drar mig undan, så hjälper min ilska mig att undvika att aktivera det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster.

Efter en stärkande paus på Lofoten tar jag nya tag och skriver kontaktannons, version 2.0. De reaktioner jag får gör att jag bestämmer mig att kasta bort allt och börja om från början, men som en tillfällig lösning gör jag några små justeringar och publicerar dem i en kommentar. Bara jag! missförstår och skriver 19 juli:

Åååh, vet inte vad jag ska säga…

Du har ju inte ändrat nånting. Egentligen. […]

Henrik, får jag säga bara en kort sak till dig. Lyssna. Du duger som du är. Precis bara som du är. Kanske fattar du inte vad jag menar. Men det är det enda jag kan säga just nu.

Och ska du skriva nån kontaktannons mer….så är mitt råd: KILL YOUR DARLINGS och VAR DIG SJÄLV! Det räcker. Mer än väl.

KRAM HENRIK! KRAM! KRAM KRAM!

Det känns som om hon tillrättavisar ett litet barn; Hon sätter sig på huk, håller fast mina axlar och försäkrar sig om att jag ser henne i ögonen innan hon talar allvar med mig. Efteråt får jag en kram och en klapp på huvudet. Notera sista meningen i mitt svar:

Nej, jag gjorde bara några små ändringar. Det är en nödlösning tills jag orkar göra ett nytt försök och börja om från början. Jag är ledsen om det gör dig frustrerad.

Här är mitt schema på väg att aktiveras. Jag fokuserar på Bara jag!s känslor och gömmer undan det obehag jag själv känner. I själva verket undrar jag om hon är besviken på mig, om hon tänker att jag inte förstår eller ens lyssnar på henne och om hon upplever mig som omogen eller underutvecklad på något vis. Kanske är det något fel på mig som gör att jag helt enkelt inte kan förstå vissa saker som andra människor förstår?

Dagen efter, 20 juli, skriver jag kontaktannons, version 3.0: jante som Bara jag! kommenterar:

Ok. Jag ska inte säga att det blir värre och värre. För det är inte sant. Men jag är överraskad och häpnar över hur många olika sätt du kan skriva på. Poetiskt, drömmande, romantiskt och nu jag vet inte vad jag ska kalla det. Men ändå blir du en gåta för mig i denna annons. Och jag tycker nog mest att det är en uppvisning i hur klurigt och finurligt du kan formulera dig. […]

Mitt svar visar att mitt schema nu är aktivt:

[…] Det är tråkigt att se dig besviken och disillusionerad […]

Lite längre ner i samma dialog skriver hon något som jag tar som en bekräftelse på min misstanke om att det är något konstigt med mig:

[…] Du är annorlunda Henrik. Och det är fint. Men jag fattar nu att det kan bli krockar. För många tänker nog inte som du. Som från en annan planet känns det som ibland. Men det är ju häftigt samtidigt, tycker jag. Jag ska bara vänja mig och försöka se det från ditt perspektiv utan att förlora mitt eget. […]

Hon fortsätter med att prata om sina erfarenheter om Asperger och intellektualisering som försvarsmetod och jag funderar på om hon försöker ge mig ledtrådar om vad mitt problem är.

Bara jag!s kommentar till kontaktannons, version 4.0: den nakna sanningen, skriven 21 juli, är

Ja, jo, jag tror nog att det är så nära som du kan komma. […]

Här blir jag lite irriterad över att hon har så låga tankar om mig:

Så nära vadå? Och varför kan jag inte komma närmre?

Irritationen hjälper mig att byta sinnestillstånd något. Jag är fortfarande självförnekande, men ifrågasätter i alla fall det hon säger.

Jag faller dock fort tillbaka. I diskussionen om kontaktannons, version 5.0: enligt mallen, skriven 23 juli, kommer vi in på en gammal diskussion och Bara jag! berättar att hon blev snopen, inte besviken, över att jag formulerade mig så kort när jag berättade om vilka länder jag har varit i. Jag förklarar:

Resandet har till största delen varit i jobbet. Visst kan jag berätta mer om hur insidan av konferensbyggnader ser ut, men jag har svårt att göra det passionerat.

När jag inser att jag återigen har svarat väldigt kort trots att hon just har poängterat fördelarna med att breda ut sig ber jag om ursäkt för det:

Förlåt att mitt svar blev så kort.

Hennes respons är:

NÄÄÄÄEEEEE, nu får du ta och ge dig! Ska du hålla på och be om ursäkt för allt stup i kvarten?

Lägg aaaaaaaaaavv! […]

Jag känner för första gången att hon ser vad jag kämpar med, men inte att hon möter mig med förståelse eller medkänsla. Hennes svar känns snarare som en örfil.

Nu är slutet nära. Droppen som får bägaren att rinna över är hennes kommentar till kameleont-inlägget, 24 juli:

=D

Jag får upp en bild av vi alla drar och sliter i dig och du likt en cirkusapa gör den ena konsten efter den andra. Känns det så?

Diagnos: Schizofren… ;-)

I efterhand ser jag hur skilda sinnestämningar vi är i. Hon verkar vara allmänt uppåt och skämtar glatt om min mentala hälsa. Jag har lagt band på mig själv i fem dagar och känner mig nedstämd, kvävd och instängd. Att skämta är det sista jag vill:

Jag klarar inte av att besvara det där utan att bli självdestruktiv. Jag återkommer.

Två timmar senare lyckas jag till slut säga ifrån:

Att ställa en psykiatrisk diagnos var att gå för långt i dina analyser av mig. Det är inte ok. Att du använder humor för att göra det svårare för mig att besvara en så allvarlig anklagelse tycker jag inte heller om.

Jag gör det sakligt och utan att säga något om vad jag känner. Min respons verkar komma som en total överraskning för Bara jag!. Hon blir ”hemskt förtvivlad och ledsen” över min ”bristande tillit” och väljer att ge sig av. Jag fylls av lättnad och dagen efter skriver jag om hur det känns att känna sig eftertraktad. Jag lämnar nästan direkt det självförnekande sinnestillståndet bakom mig och mitt schema avaktiveras.

Uppenbarligen är tanken att det är något fel på mig också en komponent i mitt schema och antagligen räcker det med att jag är lite ur form för att jag ska börja söka bekräftelse på det. Den bekräftelsen upplever jag att Bara jag! gav mig rikligt av. Gång på gång hörde jag henne säga ”ja, det är fel på dig, men det gör inget”. På det viset lockade hon omedvetet fram min mest ynkliga sida.

Precis som i historien med den förskräckliga ja-leken verkar det som att jag låter bli att uttrycka känslor som jag inte kan förklara. Jag känner obehaget, som med tiden övergår i nedstämdhet, men förstår inte vad det beror på och säger därför inte ifrån. Först när skämtet om min mentala hälsa dyker upp hittar jag en ursäkt för att reagera.