– Det jag känner för dig är vänskap.

eller

– Det känns inte riktigt rätt med dig.

eller

– Jag blir jätteledsen. Nu har du förstört allt det fina! Tänk igen så vet du att det är inte så.

eller till och med

– Jag tycker om dig och åtrår dig. Jag har tappat fotfästet och svepts med. Jag tänker på dig och längtar efter dig. Men … det är inte kärlek.

Jag har hört många varianter de senaste åren. Det gör ont och jag blir ledsen, men smärtan mattas trots allt ganska fort. Kvar dröjer en annan känsla, svagare och mer diffus. Jag är förvirrad.

Jag har tänkt att det är orden som är märkliga. Blickar, leenden, tonfall och kroppspråk berättar om ett motstridigt men rikt känsloliv fyllt av många olika smaker, en del ljuva och härliga. Då känns orden torftiga och som om de inte passar in. Jag har tänkt att det är därför som jag känner så.

Men det är nog egentligen något annat. Det är som om det jag söker inte finns där. Trots all denna kommunikation finns helt enkelt inte rätt information med.

Men så händer det. På min 35-årsdag.

– Jag vill inte.

Det gör fortfarande ont. Men när smärtan avtar upptäcker jag att förvirringen är borta. Allt är plötsligt klart. Och istället finns där något annat.

Respekt.