Mitt medlemskap på dejtingsajten har gått ut. Under de tre månader som jag var medlem kontaktade jag runt hundra kvinnor. Av dessa svarade färre än tio en gång men i bara några enstaka fall ledde det till en dialog. Om man bortser från spam har jag blivit kontaktad av två kvinnor, men inte heller det ledde till något mer än några få utväxlade brev.
Jag är inte van att känna mig så oattraktiv: På dansgolv räcker det att jag visar upp mig under första dansen för att kvinnor sedan ska stå i kö. Mina studenter ger mig goda kursutvärderingar och vänner kommer till mig när de behöver någon som lyssnar och förstår.
Jag har funderat mycket på vad det är som gör mig så ointressant. Jag tycker att jag följde konstens alla regler: Jag laddade upp många bilder, jag la stor energi på att skriva en välformulerad presentation och jag fyllde noggrant i profilens alla fält. De kvinnor jag kontaktade valde jag med stor omsorg och när jag tog kontakt var jag noga med att berätta vad som hade fångat mitt intresse och med att skriva något innehållsrikt och genomtänkt. Jag provade allt från poesi till humor.
Den som läst min blogg vet att jag också har undrat om det är något fel på mig och om jag behöver utveckla min personlighet för att ha en chans att träffa någon. Jag har funderat på allt ifrån om jag är känslomässigt distanserad till om jag behöver vara beredd på att skaffa barn med en kvinna för att vara intressant. Med hjälp av personlighetstester och anknytningsteori har jag lärt mig mycket om mig själv, som jag har nytta av i olika sammanhang.
Den ursprungliga frågan om varför jag är så totalt oattraktiv på dejtingsajten är dock fortfarande obesvarad. Det vore intressant att veta om min berättelse är unik eller om det finns andra män som känner igen sig. Jag antar att det är först genom att jämföra mig med andra som jag kan förstå vad jag gjorde för fel, eller om det till och med finns någon inbyggd mekanism i dejtingsajten och dess sociala regler som gör att internetdejting inte fungerar för mig.
Nu lämnar jag hur som helst internetdejtingen bakom mig. Jag tror inte att det är nyttigt för mig att dröja kvar där jag inte känner mig omtyckt. Min självkänsla behöver bli bättre, inte sämre, så jag letar vidare efter andra sociala sammanhang där jag kan hitta människor som vill umgås med mig.
Jag har väl kanske redan sagt det, men… Jag tror ju inte att internetdejting passar alla. Särskilt om man upplever sig själv annorlunda i andra sammanhang. Jag kan ju inte tala för hur män upplever det, men jag tänker att det inte behöver vara så att du har gjort fel. Likväl som det finns andra dejtsätt, singelklubbar, singelresor och jag vet inte allt, som inte kan passa alla.
Skönt att det är osorgligt. Jag skulle också ta och koppla ner, men det har blivit lite som en vana. Nånting som känns lite socialt… hm… det låter ju lite tragiskt… :)
Tänkte ett varv till. Kanske det lät lite beskäftigt. Jag har tänkt rätt mycket på det här själv, har många tankar men det känns lite för nära ännu att blogga om det. Så, det var med utgångspunkt från mig själv, kommentaren innan. Jag vet ju inte exakt hur det är för dig, men jag känner igen mig. En dag tar jag steget… :)
Nej då, det är ingen fara. Det låter skönt att kunna acceptera ett enkelt ”det passar inte alla”. Min nyfikenhet gör att jag också vill förstå varför och det är lite frustrerande att jag inte lyckas komma till insikt.
Hmm… som någon skrev innan… internetdejting är inte för alla… det är trots allt en ganska platt bild av hur en människa ter sig.
För vissa fungerar det utmärkt (min fd make träffade jag via en sajt och vi var ändå ihop i fem år) men livet är trots allt mycket mer än det virtuella.
Men man kan lära sig så mycket.
Om människorna runt omkring.
Och om sig själv.
Spontant så känns det som om just du kommit långt i att lära dig mer om dig själv.
Det är beundransvärt.
Tack Petra för uppmuntran! Ja, jag är verkligen en erfarenhet rikare.