Så var det dags.

Strax före midnatt, måndag 22 oktober 2007 somnade mamma stilla in. Hon blev 60 år gammal.

Det är så länge sedan hon fick sin diagnos att jag inte längre minns när det var. Kanske är det sju år sedan. Kanske är det mer.

Hennes diagnos var Alzheimer och sedan hon fick den har jag, min far och mina syskon sett henne lämna oss sakta. Sorgen har varit en del av våra liv. Inte så stark, men ständigt närvarande.

Jag är förstås ledsen, men känner mig ändå lugn. Det finns en tröst i att mamma mådde bra under nästan hela den tid hon var sjuk. Alzheimer kallas ibland för de anhörigas sjukdom och det tycker jag är en bra beskrivning.

Min vecka har på många sätt varit som alla andra veckor; Jag har jobbat, tränat, dansat och umgåtts med vänner. På ett sätt har den dock varit väldigt annorlunda; Kramar, leenden och andra människors omtanke har betytt så mycket mer än vad de brukar göra.

Vila i frid, älskade mamma. Jag saknar dig.