Inom utvecklingspsykologi talas om den generativa fasen då den medelålders människan funnit sin plats i tillvaron och börjat ge till den yngre generationen, vilket har fått mig att fundera på min egen plats.

Professionellt har jag en väldigt god, om än tillfällig, plats som lektor, ett vikariat som kommer att förlängas till sista juni. Undervisning har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag känner nu mer än någonsin att jag trivs med det. Dessutom funderar jag på att använda tiden till att skriva färdigt oavslutade arbeten och ansöka om att bli docent, inte för titelns skull, utan för att jag tycker att det vore roligt att forska lite vid sidan av.

Jag har börjat förstå min högpresterande sida bättre. Även om det från början var ett sätt att konkurrera med mina syskon om mina föräldrars uppmärksamhet så är den bekräftelse jag får från andra människor inte längre min enda belöning. Med åren har jag utvecklat ett internt locus of control och jag belönar mig själv rikligt när jag uppnår mina mål.

Jag ser med andra ord inte prestation i sig som något negativt, så länge jag väljer mina utmaningar så att jag gör sådant som jag vill göra för min egen skull. Det är också viktigt att jag kompletterar med andra strategier så att jag känner mig bekräftad inte bara för det jag gör utan även för den jag är. Förra sommarens val att lägga musiken på hyllan, till fördel för dans och klättring, känns rätt och jag är mycket nöjd med den plats mina fritidsintressen ger mig.

Även socialt har mycket förändrats. Ett stort steg tog jag för flera år sedan, då jag accepterade min egen sekularisering och lämnade den kristna gemenskap där jag dröjde mig kvar i nästan femton år trots att jag inte hörde hemma där. Ett annat stort steg var att börja umgås med de som möter mig med ett tveklöst ”ja” när jag frågar och låta övriga kontakter rinna ut i sanden.

Jag har också förstått hur rikligt belönad jag blir av lillasystrar och andra som törstar efter bekräftelse. Insikten om hur mycket andra kan ge och ta har inte bara ändrat hur jag lever mitt liv utan också hur jag tänker på mig själv. Jag är inte bara en introvert tänkare som ägnar mitt liv åt matematiska teknikaliteter och djupdykningar i mitt inre, utan också en extrovert människomänniska som trivs som fisken i vattnet i de rätta sociala sammanhangen. Socialt har jag verkligen hittat hem.