Jag har hittat en ny känsla. Den är svår, diffus och smyger med sin existens.
Jag försökte vara en duktig storebror, men det blev inte alltid så bra. Det finns sådant som verkligen inte känns rätt utan snarare riktigt hemskt. Därför har jag låtit bli att tänka på det. Då känns det inte alls.
Men nu har jag börjat röra vid det och vågat känna hur det egentligen känns. När jag ser vad det är kan jag resonera om det och säga till mig själv: Jag var bara ett barn.
Så nu prövar jag en annan väg. Jag erkänner för mig själv. Och för dig min bror. Jag vet hur det var.
En gång i en terapi fick jag till uppgift att ta det där barnet i handen där det befann sig och gå upp på berget och se solen gry. Och sedan skriva ner vad som hände under vår färd och medans solen grydde. Det förändrade mig.
Det låter som en intressant vandring bless!
Jag tänker att barnets känslor fortfarande är en del av mig men att jag som vuxen kan jag förstå och hantera dem på andra sätt. Hjälpte övningen dig att acceptera barnets känslor och att känna att du kan visa barnet vägen och att det inte behöver vara tvärtom? Eller har jag missförstått?
Ja, red har visst blivit rachel. R:et försvann aldrig, men red finns inte mer. Jag har för första gången på över ett år glömt bort vissa saker som hänt som red… om än bara för ett tag, men det säger mig att jag bearbetat en del…
*en jättekram*
Du har förstått alldeles rätt och det mest frapperande för mig var hur mycket jag tyckte om barnet. Trots allt det som jag tyckte var jobbigt med mig själv, med den som jag var som barn, kunde jag tycka väldigt mycket om den eländiga lilla flickan. Det gjorde mig till en människa med större tolerans och ömsinthet mot alla och ”allas lika värde” gällde även mig själv och blev därmed inte bara något fint att säga, utan något att leva.
Rachel: Det är verkligen gott att läsa dina ord! Att konstruktivt bearbeta är ingen lätt konst, men när det väl är gjort kan man släppa taget. Då är man fri att gå vidare.
bless: Så det finns ytterligare en poäng med att benämna den man var, och fortfarande delvis är, i tredje person. Perspektivet gör att man känner för och bemöter barnet som om det vore någon annan. Och det kan till och med ändra hur man är mot andra. Det var verkligen en fascinerande övning!
Jag undrar om självempati är ett ord som finns?
Självempati finn om inte annat nu. Du kanske får varsko Horace Engdahl.
Om barnet, berättelsen och min förändring så blev en kliché ett fundament. För att kunna tycka om och älska andra måste du tycka om och älska dig själv, blev mer än en slogan i ett må bra-reportage. Det blev en visdom. Väldigt märkligt och härligt.