Jag var på en prova-på-lektion i tango igår och njöt av hur stor del av tiden som lades på övningar i att föra och följa. Den som för använder sin kropp för att visa vad han eller hon vill göra. När den som följer känner signalen påbörjar han eller hon rörelsen, vilket är en inbjudan till föraren att följa. Rörelsen blir ett resultat av två människors önskningar, förhandlad fram under rörelsens gång genom ordlös kommunikation. Att det ideal som har tagit mig nästan femton år att utveckla på egen hand presenteras på en prova-på-lektion för nybörjare bådar gott.

Som kontrast kan jag berätta om en diskussion jag hade med en vän före jul. Han presenterade en teori om att det borde vara lättare att föra om man är tyngre än den man dansar med. Hans motivering var att man har kraft att förflytta den som inte riktigt hänger med. Det fick mig att fundera på hur de förare jag har dansat med har gjort och jag inser att det är regel snarare än undantag att föraren istället för att gå följaren till mötes tar i mer eller blir tydligare. Det går förstås att dansa även under de premisserna, men det är en annan sorts dominanslek än vad jag är intresserad av.

Jag tänker också på körledning, där jag föredrar att gå kören till mötes om den inte riktigt följer mina signaler, eller när jag handleder eller undervisar och intar en ganska passiv roll och istället uppmuntrar mina studenter att ta egna initiativ och eget ansvar.

Min fascination för kontroll och min vilja att förhandla om den är uppenbarligen något som inte alla människor delar med mig, men kanske finns det chans att jag träffar likasinnade på tango-kursen. Att bli mött av lyhörda människor, intresserade av att förhandla är för mig att bli mött av respekt. Det är en härlig känsla.