Jag funderar vidare kring min målsättning om att finna vägar till rakare kommunikation. Den satte jag upp för över ett år sedan när jag formulerade vad denna blogg skulle handla om. Då tänkte jag att det främst handlade om min skicklighet och mina tankesätt. Nu har jag insett att det inte alltid räcker.

Bakgrunden var att jag under ett och ett halvt år uppvaktade den kvinna som visade mig himmel och helvete. Gång på gång missförstod jag henne. Varje gång hon flirtade med mig började jag hoppas, men när dörren sedan obönhörligen stängdes kastades jag från hopp till förtvivlan.

Det var första gången jag träffade en människa som jag missförstod så totalt. Uppenbarligen betydde kroppsspråk, ansiktsuttryck och beteenden något annat än vad jag var van vid. Inte heller kunde vi prata om vår relation; Hon blev blank i ansiktet och kunde bara säga att hon inte hade något att säga. Efter mötet med henne började jag tänka att jag har levt i en illusion; Jag har trott att jag kan läsa andra människors signaler, vilket jag inte kan.

Min slutsats är dock en kognitiv förvrängning. Att tänka att jag inte förstår någon alls eftersom jag inte förstod denna kvinna är en övergeneralisering. Förutom att hon hade svårt att prata om vår relation så hade hon också svårt att leva sig in i hur jag tänkte och kände. Det märktes när hon gjorde mig svartsjuk och det finns många andra exempel på det. Inte alla människor är så.