Bibeln lär att som vi sår får vi skörda och hinduismen har karmas lag. Tanken att vi, på gott och ont, får det vi förtjänar verkar vara lika gammal som den är spridd, men betyder det att den är sann?

Med mitt ex tänkte jag att om jag fortsatte att ge henne beröring, massage och sex utan att ställa krav så skulle hon en vacker dag vilja ge detsamma tillbaka. Den dagen kom aldrig trots att jag tålmodigt väntade i fem och ett halvt år.

Med kvinnan som visade mig himmel och helvete tänkte jag att om jag fortsatte att bedyra mina känslor och ge henne vad hon ville ha så skulle hon till slut välja mig. Efter ett och ett halvt år fick jag en 35-års-present av ett helt annat slag.

När jag mönstrade berättade jag för psykologen att jag inte slår tillbaka eftersom det trappar upp konflikter. Han berättade att jag skulle få det jobbigt i lumpen, skrev ”jobbig barndom” i mina papper och gav mig frisedel.

Att kravlöst ge och hoppas att det ska ge igen har varit en livsregel sedan barnsben. Jag tror att jag lärde mig det genom att läsa bibeln, men antagligen fanns idéen också hemma; Mina föräldrar växte båda upp i frikyrkoförsamlingar.

Min erfarenhet är dock att världen inte fungerar på det sättet. Jag har inte fått det jag behöver. Därför har jag istället börjat leva efter en annan regel: Jag tänker likt brandmannen på min egen välgång först innan jag finns för andra. Det verkar fungera bättre.

Därmed inte sagt att karmas lag är falsk. Jag har nog bara tolkat den fel; Om jag inte ger får jag inget tillbaka, men om jag inte samtidigt visar att jag är värdefull och att mina behov är viktiga, varför skulle då någon annan tro det? Jag har nog fått precis det jag har förtjänat.