Det finns en kvinna. Hon är lång, vacker, smart och sensuell. Hon ger mig de mest underbara, ljuva och innerliga kramar. Även om vi inte träffas så ofta är hon för mig väldigt speciell. Hon har också flickvän.
Det finns en annan. Hon har en gudinnas röst, en ängels existens och hon får min själ att jubla. Hon bor också långt borta. En enda gång om året, till en enda dans, träffas vi och svävar fram, jag i frack och hon i balklänning, på bal på slottet.
Och det finns fler. Kvinnor som fått en särskild plats i mitt hjärta, en plats som bara just den kvinnan kan fylla. Kvinnor som också har öppnat sina hjärtan för mig.
Så är det.
Det har länge gjort mig förvirrad, men nu har jag accepterat. Jag kan känna starka känslor för någon som jag inte har ett förhållande med. Jag kan till och med känna så för mer än en kvinna åt gången. Mina nya tankesätt stämmer bättre överens med min upplevelse av världen och förvirringen är försvunnen.
Men det är fortfarande svårt att prata om. Trots att jag självklart unnar någon jag tycker om att tycka om någon annan så litar jag inte på att andra känner likadant. Att berätta för någon speciell att det finns andra känns inte lätt. Att berätta för någon speciells sambo vad jag känner för dennes kära känns oöverkomligt svårt. Jag är rädd att såra.
Så det finns spärrar i mitt huvud som hindrar mig från att göra saker. Dessutom finns det fortfarande något som hindrar mig från att känna att det är helt ok att känna som jag gör.
Det är ju så i livet att man kan välja vad man ska uttrycka. Och om man riskerar att såra kan det vara läge att inte uttrycka just det man egentligen ville. Frågan är vad man vill uppnå.
Jag lunchade idag med en underbar man, som är sambo, och jag vet inte vad deras lycklighetsstatus är. Men jag njuter att vara med honom, jag njuter att tala med honom, och jag tycker om hans närhet. Jag frågar om deras gemensamma semester, jag bryr mig om att han har det bra.
Det får gärna vara så. Och jag tänker inte berätta för honom att jag i hemlighet är attraherad av honom. Jag tycker inte det tillför varken hans eller mitt liv någonting.
Jag har lekt med tanken att nämna det för honom, just det, att han är mycket attraktiv i mina ögon, och att jag tycker om honom som han är. Men det stannar där. Jag kan njuta av att vara hans vän, utan att för den skull göra något mer.
Hej och välkommen maja! Det låter som en trevlig lunch och en härlig vänskap! Förstår jag dig rätt i att du inte förebrår dig själv för att vara attraherad av en upptagen man utan kan njuta av dina känslor och av att det är som det är?
ja, samtidigt som det är eggande att tänka att jag ska yppa orden. Men orden kan också förstöra. Därför väljer jag att inte yppa det som ändå visas i kroppsspråket.
eller förressten, jag är inte helt säker på att kroppsspråket säger så mycket här, men njuta kan jag iallafall… :)
Alla kärlekar är olika, bara för att de tar slut försvinner de inte. De formas och blir en del av den man är. Att man känner något för andra behöver inte konkurrera med vad man känner för någon ny kärlek. Så är det för mig och jag tror inte att jag är ensam…
Jag tänkte lite på det där om att berätta. För min egen del brukar jag försöka förstå varför jag vill berätta. Varför vill jag berätta för den speciella att det finns fler speciella? Varför vill jag berätta för en speciells sambo att jag tycker att speciell är speciell? Svaren på de frågorna är så klart individuella. Jag är en ganska lumpen individ och mina svar blir så lunda lumpna. För mig är det ofta så att jag själv blir lika speciell som den jag talar om och att jag mest berättar att flera stycken tycker att jag är så speciell som dem (lite surt kan man konstatera att den som skriver detta är en kvinna som glatt bloggat om speciella erotiska möten med speciella och hur speciell har hon inte försökt bli då?). Frågan jag får fråga mig då är min vilja att få den jag talar med att känna sig speciell eller vill jag få den jag talar med att inse att jag är speciell eller har något speciell på gång?
Det här blev kanske inte helt tydligt. Men kontentan är nog att kanske är det en bra idé att hålla sig att berätta för varje människa hur speciell den är och inte berätta om hur speciella andra människor är för en mindre speciell. Tror jag.
maja: Låter härligt med din vän! Skönt att du är så nöjd med hur det är!
Supergirl: Tack för dina ord! Det är gott att höra att det finns andra som fungerar på samma sätt.
bless: Det som gnager och som jag ibland tänker att jag kan hantera med kommunikation är en känsla av otrohet. Det känns inte rätt att ha känslor för någons flickvän eller för mer än en i taget.
Det är nog bäst att betrakta det som en gåva och allt man känner behöver man man inte göra slag i saken med. Även om man så klart ska ta tillfället i akt att göra slag i saken, om det går utan att skada andra, anser jag nog. Alla har nog varit minst förälskade i flera samtidigt. Att gifta sig t ex gör man inte för att man inte kan blir förtjust i någon annan, utan för att man väljer bort alla andra till förmån för den man gifter sig med. Vid tradionellt giftermål, jag har vänner som ändrat i det med. Man gör som de inblandade vill, om man törs.