Det finns en kvinna. Hon är lång, vacker, smart och sensuell. Hon ger mig de mest underbara, ljuva och innerliga kramar. Även om vi inte träffas så ofta är hon för mig väldigt speciell. Hon har också flickvän.

Det finns en annan. Hon har en gudinnas röst, en ängels existens och hon får min själ att jubla. Hon bor också långt borta. En enda gång om året, till en enda dans, träffas vi och svävar fram, jag i frack och hon i balklänning, på bal på slottet.

Och det finns fler. Kvinnor som fått en särskild plats i mitt hjärta, en plats som bara just den kvinnan kan fylla. Kvinnor som också har öppnat sina hjärtan för mig.

Så är det.

Det har länge gjort mig förvirrad, men nu har jag accepterat. Jag kan känna starka känslor för någon som jag inte har ett förhållande med. Jag kan till och med känna så för mer än en kvinna åt gången. Mina nya tankesätt stämmer bättre överens med min upplevelse av världen och förvirringen är försvunnen.

Men det är fortfarande svårt att prata om. Trots att jag självklart unnar någon jag tycker om att tycka om någon annan så litar jag inte på att andra känner likadant. Att berätta för någon speciell att det finns andra känns inte lätt. Att berätta för någon speciells sambo vad jag känner för dennes kära känns oöverkomligt svårt. Jag är rädd att såra.

Så det finns spärrar i mitt huvud som hindrar mig från att göra saker. Dessutom finns det fortfarande något som hindrar mig från att känna att det är helt ok att känna som jag gör.