Leva tipsade om en bok som jag har sneglat på i bokhandeln några gånger. Efter Levas tips hamnade den i min hand och nu har jag läst Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Boken är en 130 sidor lång handbok i acceptans utgiven av förlaget Natur & Kultur.

På 2000-talet har den så kallade tredje vågens beteendeterapi vuxit fram med influenser från buddistiskt tänkande. Om den klassiska KBTns budskap är att känslorna lever sitt eget liv och bara kan förändras indirekt genom förändrade beteenden och kognitioner, så tar acceptence and commitment therapy (ACT), dialektisk beteendeterapi (DBT) och andra varianter av tredje vågens beteendeterapi ett steg till och menar att vi mår som allra bäst när även kognitionerna får vara som de är. Det uppfattar jag som bokens kärna; Med medveten närvaro (mindfulness) och ovillkorlig acceptans av vår inre och yttre verklighet kan vi göra mer välgrundade val och därmed finna vägar till en mer rofylld och harmonisk tillvaro.

Anna Kåver är psykolog och psykoterapeut, med mångårig erfarenhet av handledning av blivande KBTare. Hon är en av de som introducerat DBT i Sverige och som utövande terapeut har hon specialiserat sig i att hjälpa människor med stark ångest, särskilt de som lider av social fobi.

Kåver skriver enkelt och inte mer än nödvändigt. Hon redogör inte för några avancerade teorier, utan förklarar bara de grundläggande idéerna och hur man kan öva sig i att inte vika undan för eller fördöma upplevelsen, ens när det gör ont. I bokens sista kapitel diskuterar hon, återigen konkret, några av de saker som många har svårt att se i vitögat, som till exempel sorgen då vi förlorar någon vi älskar, vår egen förgänglighet, smärtsamma minnen, osympatiska människor eller sömnlöshet.

Boken talar till mig på ett speciellt sätt eftersom många av de förändringar som jag har gjort i mitt liv under de senaste åren har handlat om att bli mer accepterande och tillåtande mot mig själv. Jag har försökt kliva ur rollen som storebror och alla de krav och förväntningar som kommer med den. Även om jag har en lång väg att vandra till den fullständiga och ovillkorliga acceptansen så känns det precis så som boken heter; Jag har slutat kriga och börjat leva.