Leva frågar i en kommentar om jag mådde bra av den sortens relationer som jag beskriver i tärningen är kastad. Mitt svar är att jag mådde riktigt dåligt. Jag minns till exempel ett brev som jag fick våren 2006 från en kvinna som jag hade öppnat mitt hjärta för. Hon berättade att hon tycker om mig, åtrår mig, har funnit djup vänskap, svepts med, tappat fotfästet och längtar efter mig, men också att det inte är kärlek. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och förutom att det krossade mitt hjärta körde det också min självkänsla i botten. Det var en mörk tid men även en vändning och en början på något nytt. Det är detta nya som denna blogg handlar om.
Jag har nu varit singel i sju år och ena handens fingrar räcker inte till för att räkna de kvinnor som jag under dessa år har kommit väldigt nära men som förr eller senare har insett att de inte vill vara ihop med mig. Den fråga jag då har ställt till mig själv är vad jag gör för fel, eller ännu värre, vad som är fel på mig? Här är några av de teorier som jag har formulerat genom åren:
- En dålig självkänsla sätter käppar i hjulen. Varför skulle någon tro att jag är värd att älska när jag inte själv gör det?
- Mina föräldrars ord och handlingar när de satte stopp för min sexualdebut vid 17 års ålder har i en auktoritetstrogen storebrors huvud utvecklats till en omedveten livsregel och jag tillåter därför inte mig själv att ha hela förhållanden.
- Få kärleksrelationer som ung vuxen gjorde att jag aldrig lärde mig spelets regler och att jag därför inte vet hur man inleder ett förhållande.
- Min duktighet har krävt stor lyhördhet på andras önskemål men inte mina egna. Därmed har jag inte valt det som är bra för mig, eller ens vetat vad det är.
- Jag har varit romantiskt naiv, fokuserat för mycket på känslor och missat vad kvinnor vill.
- Jag har ett lite undvikande anknytningsmönster, vilket kvinnor tolkar som att jag inte är intresserad.
- Jag har ett för litet socialt nätverk och träffar inte tillräckligt många potentiella partners.
- Min rädsla för att bli manipulerad gör att jag går miste om möjligheter så fort jag misstänker att det finns matchmaking med i bilden.
- Mitt bagage från mitt ex gör det svårt för mig att ha ett förhållande igen. Varför ska jag ge mig in i något som kan vara så kravfyllt och jobbigt?
- När kvinnor till sin stora glädje finner en man som de kan föra djupa och förtroliga samtal med börjar de tänka på mig som kvinnlig eftersom de oftast har sådana samtal med kvinnor. De har svårt att samtidigt uppleva mig som manlig och då försvinner attraktionen.
- Jag har en ovanlig personlighet. Endast 2,4% av den västerländska befolkningen är ENFJ. Därför är det svårare för mig att hitta någon än vad det är för många andra.
Listan är som synes lång, men frågan är vad gott det gör mig att fundera så mycket på vad det är för fel på mig? Redan de gamla stoikerna insåg att det inte är hur man har det utan hur man tar det som är avgörande. Det som fick mig att må dåligt var inte relationerna i sig utan mitt antagande om att jag inte duger som jag är. Jag blir inte gladare av att göda den idéen med en massa grubblerier.
Där jag har lagt skuld på mig själv lägger många andra skuld på den potentiella partnern och dennes fel och brister. Det är säkert en mer hälsosam strategi, men jag är inte så säker på att det gör det lättare att hitta en partner. Dessutom har jag nu en ny teori att lägga till listan över förklaringar på varför det har gått som det har gått:
- Den för mig kritiska ingrediensen i ett förhållande är intimitet. När en relation utvecklas till något intimt känns det i mig som att vi är på väg att bli ihop, men om min nyfunna vän tänker på något annat som den kritiska ingrediensen i ett förhållande delar vi inte nödvändigtvis den upplevelsen.
Jag gillar den teorin bättre. Den lägger varken skuld på mig själv eller på de kvinnor som inte var ihop med mig. Dessutom tror jag på den.
I någon mån tror jag faktiskt att hjälper att identifiera ”felen” hos både sig själv och partnern, för att så småningom hitta en mer rätt partner – helt enkelt för att man lär sig vad man funkar med och inte. Skuld har ingen någon nytta av överhuvudtaget tror jag, men ett visst ”rätt-och-fel-indelande” kan man nog ha nytta av. Du ska ju hitta den som passar bäst med just DIG, och då behöver du veta vad du mår bra av och inte.
Sedan undrar jag vad du menar med ”intimitet”, mer precist…?
Ibland använder jag pardansen som en metafor för mänskliga relationer. Det är ju också ett möte mellan människor och även om den inte fångar en relations fulla komplexitet så finns ändå många viktiga ingredienser med.
I dans använder man många olika förmågor, som styrka, balans, motorik, lyhördhet, inlevelseförmåga, visualiseringsförmåga, uttrycksförmåga, kreativitet, simultankapacitet och så vidare. Här kan man, om man vill, försöka reda ut vad den som för respektive följer använder för förmågor och vilka som är viktiga att vara duktig på för respektive roll. I tävlingsdans, där det finns en klar och tydlig definition på hur till exempel quickstep ska dansas, kan man då sätta samman ett par där förare och följare har sådana förmågor att de har goda chanser att dansa dansen på rätt sätt. I det här fallet, när det finns ett facit, är det relevant att tala om rätt och fel.
Men det är ju inte det enda sättet som man kan dansa på. Den andra extremen är att föra samman två människor, vilka som helst, och be dem att dansa med varandra. Då är det förmodligen mer relevant att fråga hur de kan använda de styrkor som de faktiskt har för att just deras dans ska ge dem så mycket som möjligt istället för att uppmana dem att dansa enligt en manual och sedan värdera deras dans utifrån hur väl de lyckades med det. I det här fallet tycker jag inte att det är relevant att prata om rätt och fel. Det intressanta är snarare deras upplevelse av dansen.
Sedan finns det förstås en gråskala mellan ytterligheterna att anpassa dansarna till hur dansen förväntas dansas och att dansa dansen så att den tar fram dansarnas bästa sidor. De flesta tänker säkert både på hur de väljer sin danspartner och hur de sedan kan dansa så att dansen ger dem så mycket som möjligt. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att både du och jag gör det, även om vi ligger lite olika på skalan?
För mig är intimitet det som uppstår i en relation när människor vågar dela med sig av sig själva, sina tankar, idéer, minnen, erfarenheter, känslor, rädslor, önskemål, längtor, drömmar och på andra sätt visar upp sig själva på ett mindre självcensurerat sätt än vad vi vanligtvis gör. För att våga tror jag att det krävs en ömsesidig vilja att lyssna och ta varandras upplevelser på allvar och inte att vi faller i fällan att vifta undan, förminska, fördöma, förlöjliga eller på något annat sätt visa bristande respekt för varandras upplevelser. Vill man, så tror jag att man kan skapa en positiv trend där det ömsesidiga förtroende som krävs för att man ska våga dela med sig av sig själv byggs upp. Att båda vågar vara sårbara är för mig den ena sidan av intimitetsmyntet. Den andra är de varma känslor av ömhet, närhet och samhörighet som det väcker i mig.
ENFJ? Förklara?
Hoppas allt är väl, Henrik. Tankarna dansar hem till dig emellanåt.
*kram*
Red
ENFJ är en av de sexton personlighetstyperna i Myers-Briggs personlighetstest. Jag har skrivit lite kort om det i speglar. Där finns också en länk till ett test på nätet om du vill göra det själv.
Hoppas att det är bra med dig också och att du hittar en plats i tillvaron som fungerar! Jag följer din vandring på din blogg även om jag sällan kommenterar det andra skriver numera.
kram tillbaka