– Umgås ni mycket?

Jag kan inte låta bli att fundera på vad hon egentligen vill veta. Undrar hon om vi har ett förhållande? Hon är ju knappast svartsjuk. Allt sådant, hur det är mellan oss, har vi rett ut för länge sedan. Möjligen är det nyfikenhet. Fast det hade jag inte riktigt väntat mig heller. Det är inte likt henne. Så vart vill hon komma? Som vanligt strömmar tankarna genom mitt huvud. Och som vanligt verkar de inte på något sätt påverka det jag säger.

– Vi brukar träna en gång i veckan.

Jag inser att mitt svar möjligen antyder att jag inte dejtar min träningspartner men att det inte säger någonting om eventuellt intresse eller huruvida jag dejtar någon annan. Jag undrar om hon inser det och funderar på om det kommer att komma fler frågor. Men hon släpper det. Istället händer något oväntat. Hon drar mig åt sidan.

– Hur mår du?

Först förstår jag inte vad hon menar. Drog vi inte de vanliga hälsningsfraserna tidigare? Men så slår det mig. Det handlar om något annat.

Vi tappade bort varandra. Det är så mycket jag tänker på och ibland behöver jag ventilera. Inte alla klarar av mina tankar och jag försöker verkligen välja mina bollplank med omsorg. Jag tyckte att det verkade vara ok, men det blev nog lite för mycket. Jag bad om ursäkt, men hon försvann iväg.

Men så helt plötsligt, flera månader senare, tar hon upp kontakten igen och allt verkar vara som förut. Tills frågan om hur jag mår kommer. Jag kan inte låta bli att le lite inombords när jag funderar på vad hon har för bild av mig. Hur lyder diagnosen?

– Jag hade det rätt tufft i våras. Det har tagit tid för mig att hämta mig och jag har haft några bakslag under hösten, men jag tycker nog att jag mår rätt bra. Jag blir starkare för var dag.

Jag letar efter någon reaktion som visar om jag har svarat på rätt fråga. Det verkar så, men helt säker är jag inte. Hon släpper det och börjar prata om annat.

Jag lyssnar och stoppar in några ord här och där för att visa att jag är med och att jag bryr mig. För det är klart att jag bryr mig, även om hon inte får hela min uppmärksamhet. Jag jobbar på en teori. En förklaring som får allt att passa ihop. Hon frågade ju också om en annan sak. Hon undrade om jag ville med till Stockholm och träna någon gång. Var det inte så att en av hennes vänner verkade vara lite nyfiken på mig? Hon bodde väl i Stockholm?

Kanske det är ett uppdrag som håller på att utföras: Ta reda på om jag är ledig och mentalt frisk och ordna i så fall ett möte. Kan det vara så? Jag borde kanske fråga. Eller sätter jag henne i någon slags lojalitetskonflikt då? Om det nu är sant. Ännu värre är det förstås om det inte är sant. Då tror hon väl att jag har tappat förståndet helt. Då skrämmer jag iväg henne för gott.

Suck, ibland vore det skönt om man kunde låta bli att tänka så mycket. Om jag blir knäpp på riktigt någon gång kommer jag att bli paranoid. Ännu mer, alltså. För det verkar jag ju redan vara.