Evolutionsbiologen David Sloan Wilson ställer på sin blogg frågan: Are Liberals and Conservatives Different Species? Wilson berättar om hur de på punkt efter punkt skiljer sig åt i värderingar, tankesätt och upplevelse av världen. Är det inte konstigt, undrar han provocerande, att demokrater och republikaner sägs vara av samma art när de är så olika? I biologisk mening går det förstås inte att förneka, men det är ju inte bara människans natur utan även hennes kultur som avgör vem hon är.

När Richard Dawkins 1978 publicerade sin bok Den själviska genen var fokus på altruism och återhållen aggression, något som tidigare hade varit svårt att förklara ur ett evolutionärt perspektiv. Boken innehöll dock även ett spännande kapitel 11 med förslaget att det finns en kulturens motsvarighet till gener, så kallade memer, som också genomgår någon slags evolution. Om man spinner vidare på tanken så kan politik, religion, filosofi och andra metabeskrivningar av världen ses som kulturens kromosomer. När vi formas till individer påverkas vi av både biologisk och kulturell arvsmassa.

Det är i så fall inte så tokigt att säga att demokrater och republikaner, att kristna och muslimer eller att kapitalister och kommunister är av olika arter, så länge man inte begränsar sin individuella frihet med deterministiska resonemang eller värderar vissa arter som högre stående än andra. Det ger nog mer att komma ihåg att arter är en del av ett ekosystem och därmed beroende av varandra.

Kanske kan kärlek också beskrivas på detta sätt? Att vi älskar är av den genetiska arvsmassan givet, men hur vi älskar beror på vår kulturella kärlekskromosom. Jag återkommer till Peter Englunds essä om tusen år av kärlekar:

Under antiken är kärlek det som med tiden växer fram mellan goda vänner. Det finns äktenskap, men ambitionen är inte högre än att som bäst uppnå någon slags ömsesidig respekt, och äktenskap varar sällan särskilt länge. Passion är besvärlig eller till och med farlig. Att ha sex med en riktigt god vän är antagligen inte så ovanligt. Säkert är det många som drömmer om att få allt i en enda relation.

Under medeltiden är kärlek det man känner för sina föräldrar, barn och andra släktingar, men även för Gud. Äktenskap arrangeras av sociala eller ekonomiska skäl och enligt påbud från kyrkan varar de livet ut. Passion börjar ses som något positivt, även om sång och dikt alltid beskriver passion som något utomäktenskapligt som slutar i misär.

Det är först när den europeiska medelklassen bildas under 17- och 1800-talen som kärlek är vad som finns mellan man och hustru. Människor väljer allt oftare själva vem de gifter sig med och idéer som att äkta kärlek är evig, att man och hustru blir till ett och att de inte ska ha några andra vid sidan av överförs från religionen.

Kanske går denna utveckling att förklara med evolutionsteori? Kanske har adaption lett till den kärlekskromosom som gett störst fördel i varje samhällsform. Kanske finns också en koppling åt andra hållet så att kärlekskromosomen och därmed våra värderingar har format samhället? Kanske går det att förstå konstruktionen av den romantiska kärleken under 17- och 1800-talen som att memer från religionskromosomen hoppade över till kärlekskromosomen? Kanske kan relationsanarkistisk kärlek ses som en mutation och en början på en ny art?

Spekulationerna duggar tätt. Grundläggande frågor, som vad en mem egentligen är och om replikation och selektion sker enligt samma principer som för gener, är än så länge obesvarade. Det ska bli intressant att se om någon lyckas snickra ihop en fungerande kulturell evolutionsteori så småningom.