Först tänkte jag att han är en parasit som livnär sig på andra människors uppmärksamhet, så totalt fokuserad på sina egna känslor att han glömmer bort att andra också har behov. Att se honom berätta för andra hur de borde göra för att han ska bli nöjd, och att se honom fortsätta med det trots att han gjorde dem illa berörda, väckte starka känslor i mig. Min avsky gjorde beslutet enkelt; Han är inte någon jag vill umgås med.

Sedan gick månaderna. Sakta började jag kunna tänka på det som hade hänt på ett sätt som var mindre färgat av avsky och det går upp för mig att jag mycket väl kan ha tänkt fel. Det kan finnas en helt annan förklaring. Det kan vara så att han inte ser sådant som vi andra ser, att han inte kan läsa det kroppar och ansikten förtäljer. Det skulle förklara den förvirring han verkade känna när jag och andra valde annat umgänge.

Kanske det går att leva ett snart trettioårigt liv utan att någon inser att man har en perceptionsstörning? Om man har svårt för att läsa lär man sig antagligen kompensera, vilket gör störningen svår att upptäcka. En diagnos kan vara en början till en ny förståelse och en väg till verktyg som gör störningen till något som inte är ett handikapp.

Det kan förstås vara så att han redan vet. Jag kan också ha helt fel. Jag är inte kompetent att ställa sådana diagnoser.

Så frågan är om jag bör prata med honom om detta? Även om han inte är min vän så är han ändå en medmänniska. Kanske har jag ett ansvar? Det känns i så fall som en obehaglig och jobbig uppgift.