Det gym jag klättrar på har både en avdelning med träningsmaskiner och en klättervägg. För att få vara vid klätterväggen krävs att man bär ett behörighetsband som man får i receptionen mot att man identifierar sig som behörig klättrare.

För snart två månader sedan upptäckte jag efter avslutat träningspass att mitt band var borta. Jag tömde väskan, vände ut och in på alla mina kläder, letade igenom omklädningsrummet och området kring klätterväggen, men ingenstans fanns behörighetsbandet. Inte heller hade någon hittat det och lämnat in det till receptionen.

Det kändes verkligen inte bra, inte främst för att det är böter på borttappat behörighetsband utan mer för att den som hittar det kan använda det för att vistas vid klätterväggen utan att ha den kompetens som krävs.

Än en gång letade jag igenom alla mina saker och alla de ställen jag varit på under träningspasset, men ingenstans fanns bandet. Det var bara att gå tillbaka till receptionen och berätta att det var spårlöst försvunnet. Då berättar killen i receptionen att bandet trots allt finns där och att anledningen till att han inte sa något när jag frågade var att han ville att jag skulle våndas. Hans förhoppning var att det skulle göra att det inte hände igen. Att väcka våndor lyckades han med och det erkände jag villigt. Jag försökte också lite försiktigt påpeka att det inte har hänt tidigare under alla de år jag har tränat där och att jag har svårt att tänka mig att det ska hända igen på många år. Jag tror att jag kände mig orättvist behandlad och att den stolthet jag har över att vara ordentlig fick sig en törn.

Sedan den händelsen tycker jag att det är jobbigt att prata med honom och om det är fler som jobbar så väljer jag någon annan. Igår var han dock ensam och jag var tvungen att växla några ord, men klarade inte av att möta hans blick. Är det kanske skam jag känner? Jag tänker att jag lätt skulle kunna komma över mitt obehag om jag ansträngde mig, men jag vet ärligt talat inte varför jag skulle vilja det. Jag undviker honom mycket hellre.