Jag har funderat på om jag har någon typ av fetischistisk läggning? Inte för att det känns så utan snarare tvärtom. För mig har det aldrig varit något sexuellt eller ens känslomässigt laddat med hur jag klär mig. Jag har träffat kvinnor som på morgonen ställer sig framför garderoben och funderar över hur de känner sig i dag för att kunna välja kläder. Så fungerar det inte för mig. De enda överväganden jag gör är av praktisk karaktär; Jag vill inte frysa och jag vill att kläderna ska tåla vad jag utsätter dem för. Möjligen kan jag fundera över om de har en social funktion att fylla, som att signalera social tillhörighet, men för det mesta bryr jag mig inte om det heller.

Jag tänder inte på material som läder, gummi, nylon eller fjädrar, varken på mig själv eller andra. Inte heller blir jag upphetsad av kvinnors underkläder eller högklackade skor, även om kvinnan i dem kan väcka mitt intresse. Är jag så tråkig att jag inte har någon fetischistisk läggning överhuvudtaget?

Sedan slår det mig att jag är förtjust i ljusa skönsjungande röster. Då tänker jag inte på den teknik som är så vanlig i populärmusiken där rösten läggs i bröstklang och pressas upp mot de höga tonerna, utan den mer klassiska tekniken där rösten får fritt spelrum i huvudklangen och tonerna tas ovanifrån med minimalt motstånd. Det ska inte vara stort och svulstigt med en massa vibraton, nej det ljusa, raka och enkla nordiska tonidealet är mer i min smak.

Faktum är att en sådan röst kan göra mig knäsvag och få mig att känna mig djupt förälskad under den tid det tar att sjunga en aria eller mer, trots att huvudet säger åt mig att jag inte har en aning om vem denna kvinna är.

Kanske det är fetischism? Det är åtminstone en väg för mig till att förstå att en fetischistisk läggning kan vara något väldigt fint.