Jag har fått en ny klätterkompis. Hon är attraktiv och trevlig och vi har riktigt kul tillsammans, både när vi klättrar och när vi pladdrar på om allt möjligt däremellan. Jag njuter av hennes sällskap och hon verkar njuta av mitt och inte minst av att få min uppmärksamhet. Nu har hon pojkvän, så jag tillåter mig bara att känna och inte att vilja. Eftersom hon har valt någon annan så väljer jag också bort henne. Men hon är duktig på att klättra och vi fungerar bra tillsammans. Som klätterkompis har hon valt mig lika mycket som jag har valt henne, och det är mycket värt.

Jag tror faktiskt att jag till slut börjar lära mig att fokusera på vad en kvinna vill och väljer, istället för hennes kroppsspråk och de signaler som vittnar om förtjusning eller attraktion. Inte så sällan verkar det senare handla om en längtan efter bekräftelse och en önskan om att få känna sig speciell, och inte nödvändigtvis en vilja att mötas på lika villkor i en intim relation. Det är ett försök att bevisa sitt eget värde, ungefär som när jag har sökt bekräftelse genom prestation.

Även jag känner mig speciell och värdefull när jag umgås med någon som får mig att känna mig attraktiv, men bara om vi väljer detsamma. Att uppvakta någon som väljer bort mig får mig tvärtemot att känna mig otillräcklig och som om det är något fel på mig och att bli uppvaktad av någon som jag har valt bort ger mig dåligt samvete och får mig att känna mig falsk.

Men nu har vi som sagt valt samma sak, nämligen att vara klätterkompisar, och då kan jag slappna av och njuta av mina känslor för henne och av att hon verkar finna mig attraktiv. Antagligen kommer dessa känslor att ebba ut så småningom eftersom vi har valt som vi har valt, men då har vi det gemensamma klätterintresset och ett pladdrigt umgänge att falla tillbaka på.