Archive for February, 2007
02.28.07
Posted in känslor at 6:17 by henrik
Det finns en känsla som jag vet väldigt lite om. Jag har bara känt den en enda gång i mitt liv, så jag vet inte om den brukar kännas på det sättet. Inte heller vet jag i detalj vad det var som fick mig att må så illa. Det var väldigt obehagligt. Känslan grep tag i min kropp och fick mig att känna mig fysiskt sjuk. Jag vill aldrig känna så igen.
Samtidigt inser jag att det bara är en känsla precis som alla andra och om jag känner den igen borde den gå att hantera precis som alla andra känslor genom att prata om den och genom att uttrycka den på något sätt. Antagligen kan jag till och med välja hur jag ska uttrycka den, om jag bara lyckas hitta några bra alternativ. Det är inget magiskt eller annorlunda med just den känslan.
Permalink
02.27.07
Posted in mekanismer at 10:22 by henrik
Vi människor är förstås både sociala och biologiska varelser. Det vi kallar känslor antar jag är likt djurens instinkter. Det är mekanismer som har utvecklats under lång tid till något som hjälper oss att tillfredsställa våra behov och fungera i den miljö vi lever i, eller åtminstone den vi levde i tills bara för några tusentals år sedan.
Men vi är som sagt också sociala varelser och när evolutionen inte hänger med kan vi använda sociala konstruktioner för att anpassa oss till den verklighet vi lever i. Många av dessa konstruktioner fungerar som mallar som vi kan falla tillbaka på i nya situationer tills vi har livserfarenhet nog att själva bestämma hur vi vill tänka och vara.
Jag tror att aggressivitet är något som sitter i våra gener och att evolutionen har gett oss vår ilska och vrede för att det är, eller åtminstone var, nödvändigt för vårt arts fortlevnad. Aggressivitet är ju en drivkraft som hjälper en att värna sig själv och de sina.
Det betyder inte att jag anser att våld och misshandel är försvarbart. Tvärtom tror jag att det är viktigt att vi lär oss att behärska våra impulser och låter vår aggressivitet få ta andra uttryck.
Ibland har jag tänkt att det är endast de socialt konstruerade tankesätten som går att välja. Jag tycker dock att aggressiviteten är ett bra exempel på att vi inte är slavar under vårt genetiska arv. Med träning kan vi välja vad vi vill göra av våra biologiska impulser.
Därför har jag börjat undra vad mer vi kan välja.
Jag tror att en av drivkrafterna bakom seriell monogami är de brobyggande hormoner som gör att nyförälskade drar sig undan och isolerar sig från omvärlden. Om man av någon anledning bestämde sig för att man vill göra på något annat sätt är det väl inget som säger att det inte går?
En drivkraft bakom att barnen så ofta verkar bli kvinnans domän kanske är att amningshormonerna knyter samman mor och barn? Men är man medveten om mekanismen borde man väl inte behöva vara slav under de impulser som leder till ojämlikhet i hushållet? Det handlar kanske bara om att hitta andra vägar att gå?
Jag säger inte att det är lätt. Jag säger bara att det borde gå.
Permalink
02.26.07
Posted in genus at 7:11 by henrik
Det slår mig att den nya medelfamiljen med en ensamstående förälder som har barnen varannan vecka kommer med en ur genusperspektiv sett inte så dum poäng; Barnen ser att det går alldeles utmärkt att sköta ett hushåll på olika sätt och att det ena inte är mera rätt än det andra bara för att den som ansvarar är kvinna eller man.
Permalink
02.25.07
Posted in genus at 11:54 by henrik
Jag har inga barn, så jag förstår förstås inte hur det är att vara förälder. Möjligen misstolkar jag dessutom det jag ser när jag ser hur vänner med barn delar på ansvaret. Precis som när det gäller hushållets maktstrukturer så tycks det mig som att även om båda föräldrarna tar hand om barnen så är det kvinnan som avgör vad som är rätt och fel. Om kvinnan är borta en kväll så lämnar hon instruktioner om kläder, mat och annat som rör barnen och dessutom slår hon en signal hem någon gång under kvällen och kontrollerar att mannen har gjort på rätt sätt och inte glömt bort någonting.
Drivkraften bakom kvinnans kontroll är förstås en välvilja och en önskan om barnens bästa men resultatet blir ett vidmakthållande av en maktstruktur som definierar barnen som en kvinnlig domän, en domän som mannen förväntas träda in i på kvinnans villkor.
Förra lördagen sände SVT2 en repris på reportaget Män kan amma som tidigare har visats i programmet Faktum. Det enkla men ack så fascinerande budskapet är precis det som titeln säger. Tydligen har män tillräckligt med bröstkörtelvävnad för att kunna försörja ett barn och mjölkproduktionen lär kunna komma igång på mindre än två veckor.
Att mannen och kvinnan skulle turas om att amma tycker jag är en spännande tanke. Det skulle kanske kunna vara ett sätt att slippa den känsla av utanförskap som många män verkar känna under tiden efter förlossningen. Det skulle kanske också kunna skapa ett tätare band mellan en far och hans barn och kanske fler män skulle ta ut hela sin pappaledighet? Men det som kittlar mig mest är en undran om det kan motverka det som gör barn till en kvinnlig domän? Mannen är ju då med i leken redan från början.
Permalink
02.24.07
Posted in ofokuserat at 1:42 by henrik
Jag är precis hemkommen från dans till underbar storbandsjazz. Jag hade trevligt och det blev några lyckade danser, men jag hade hoppats på att bli mer berörd än vad jag blev. Bara att få så mycket närhet under så kort tid brukar ge en härlig kick. Därtill kommer den lycka jag brukar känna när jag får en bra kontakt med någon jag dansar med. Ikväll lämnade jag ifrån mig åtminstone några kvinnor strålande av lycka, men för mig kändes det bara som ett hantverk väl utfört. Jag kanske var för trött? Då blir jag ofokuserad.
Permalink
02.23.07
Posted in genus at 8:33 by henrik
När jag tänker på mamma och min barndom tänker jag också på hur viktigt det var för henne att jag deltog i hushållsarbetet. Hon såg till att jag lärde mig laga mat, baka, städa och tvätta. Det var en medveten kamp mot de traditionella könsrollerna. Hennes barn skulle minsann inte kunna skylla på att de inte kunde! Det är berömvärt och jag beundrar henne för det.
Som vuxen har jag dock insett att endast kunskaper och färdigheter inte räcker för att ansvar ska delas. Det sitter djupare än så och det jag kämpar mot är tanken att kvinnan är den som vet vad som är rätt och fel. Om jag lagar mat med de ingredienser och på det sätt som kvinnan förespråkar befäster jag den tanken och tar inget verkligt ansvar. Om jag ifrågasätter kvinnans värderingar kan matlagningen bli till en maktkamp eftersom jag då också ifrågasätter kvinnans suveränitet.
Jag kan inget om feminism och genusteori, men jag misstänker att många andra könsrelaterade maktstrukturer följer samma mönster som hushållets; De konstrueras och vidmakthålls av både män och kvinnor och kan bara brytas om medvetenhet och vilja finns hos både män och kvinnor.
Permalink
02.22.07
Posted in relationer at 8:30 by henrik
Jag vill skriva om mamma och letar i minnenas arkiv efter något från det förflutna som jag vill dela med mig av. Tankarna vandrar tillbaka till barndomen och det slår mig hur ofta hon finns med i mina minnen. Att komma hem från skolan var att komma hem till mamma. Det var för henne som jag berättade om allt som hade hänt under dagen. Jag hade ett stort behov av att ventilera redan då. Att komma in efter att ha lekt i trädgården var att komma in till mamma. Mamma var den som tröstade när jag var ledsen och den som plåstrade om när jag hade gjort mig illa.
Den bild som jag till slut fastnar för och som jag vill dela med mig av är ett minne som inte är från barndomen utan bara har några år på nacken. Jag såg mina föräldrar gå hand i hand. Det var inte mer än så, men det gjorde mig glad.
Grattis på födelsedagen, mamma!
Permalink
02.21.07
Posted in mekanismer at 8:45 by henrik
- Vad jobbar du med?
Jag har slutat fråga eftersom jag vet att frågan i så fall snart kommer tillbaka. Mitt svar är nämligen en konversationsdödare, inte för att det skulle vara något obehagligt eller märkligt med det jag gör. Det är bara så att mitt ämne och min forskning inte är så lätt att relatera till. De flesta har mycket lite i sin egen begreppsvärld att associera till och att använda för att föra konversationen vidare. Är det inte så att lite historia eller samhällsvetenskap hör till allmänbildningen emedan obefintliga kunskaper i naturvetenskap inte bara är accepterat utan till och med något att vara stolt över?
Ibland tänker jag att jag skulle säga att jag är brandman eller pilot eller så. Trots att jag inte vet särskilt mycket om vad en brandman eller pilot gör så vet jag ändå tillräckligt för att kunna hålla konversationen igång ett bra tag. Men jag gör förstås inte så. Lögner medför ju andra problem.
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om att samtalet tar stopp. Jag är van och det har aldrig varit viktigt för mig att passa in eller vara intressant på det sättet. Det är en märklig kontrast till min lyhördhet inför omgivningens förväntningar och förhoppningar, som jag har använt för att välja prestationer i mina försök att bevisa mitt eget värde för mig själv. Jag har aldrig hört till innegänget och min sociala status har aldrig varit särskilt hög. Det rör mig inte i ryggen om folk tror att jag är konstig bara för att jag berättar hur jag mår eller för att jag jobbar med något som de inte visste fanns.
Nej, att jag har slutat fråga är mest av omtanke. Det är inte så lätt att hitta någon tråd att nysta vidare i och många blir besvärade av att behöva byta samtalsämne tvärt.
Permalink
02.20.07
Posted in ofokuserat at 7:34 by henrik
Trötthet efter en arbetsvecka med alldeles för långa arbetsdagar följt av feber i knappt ett dygn och sedan är allt bra. Inte ont i halsen och ingen snuva. Mysko.
Det har hänt en gång tidigare, i början av året. Mönstret var ungefär detsamma men jag tänkte inte att det var annorlunda. Men annorlunda är det. Förkyld brukar jag vara åtminstone fyra, fem dagar.
Det är inte så att jag klagar. Tvärtom. Det är skönt att inte behöva vara sjuk så länge. Jag bara undrar om det kanske inte är sjukdom. Kanske är det min kropp som säger nej till en behandling som den fått stå ut med under väldigt många år, även om det inte blivit så ofta under de sista.
Nu har det hänt två gånger. Om det händer igen är jag beredd att kalla det ett mönster.
Permalink
02.19.07
Posted in ofokuserat at 10:29 by henrik
En professor i träningsoverall. På ett hotell.
En flygplats med halvätna smörgåsar. En plastpåse i väskan. Jag packar om. Just ja, jag hjälper en kvinna som svimmar och leker hjälte för några ögonblick innan jag återgår till mina packningsbestyr. Är de inte bara att slänga? Varför sparar jag smörgåsarna?
Professorn ler i sin träningsoverall. Han småpratar lite och ger sig iväg på sin löptur. I Strasbourg.
Flera smörgåsar. Och en röksten. Jag är på bussresa i fjärde klass. Mamma packar för många och man ska ju äta opp, så jag äter vid varje stopp. Ingen röksten för mig. Jag försöker förklara både innan och efter men mamma förstår inte.
Inte en ton på ett halvår och jag saknar det inte alls. Tycker jag ens om att sjunga?
Professorn ler i sin träningsoverall. Han står i lobbyn på hotellet i Strasbourg.
Jag undrar om smörgåsarna på flygplatsen. Har det hänt eller är det en dröm?
Inte en ton på över ett halvår. Det var skönt att lämna brandstationen. Det är över nu. Jag hade dåligt samvete och ansträngde mig för att undvika att bli avtackad för mitt svek. Det är också över nu.
Professorn ler. Och jag med honom. Träningsoverallen är borta. Nu har han en bibba nötter i famnen.
Ett högt h från en gudinna. Det är fler som presterar.
Musiken som professorn skrev flödar. Den är ny fast gammal, eller kanske gammal fast ny. Bachsistisk. En hyllning till gud. Fast jag tänker mer på greken och hans grotta. Det verkliga livet är inte så där. Det är skuggor på insidan av en grotta.
Klangmattorna klingar repetativt i kroppen. Jag är matt i kroppen. En matta för kroppen. Trött.
Taket i kyrkan i Strasbourg blev sönderbombad under kriget, men renoverandes igen. Var det så? Minns jag rätt? Tycker jag om att sjunga?
Professorn i träningsoverall ler mot mig med sin bibba av nötter. Sängen är skön även om det är trångt i den sönderbombade kyrkan. Jag undrar om jag egentligen ville se rökstenen? Gudinnan sjunger sin hyllning och mattan ger mig ro.
Det finns så många spår. Livets kontrapunkt är full av trådar som inte passar ihop. Man får försöka göra något fint av dem. Som en skugga i en grotta.
Det blir nog ingen mer sång för mig. Och smörgåsarna måste jag slänga bort.
Jag driver iväg och allt blir blått.
Permalink
« Previous entries