februari 2007

trasigt soffbord

Så där riktigt ordentligt arg har jag bara blivit en enda gång i mitt vuxna liv. Lite småirriterad har väl hänt, fast egentligen inte så ofta det heller.

Den gången, då det verkligen kokade över, ledde det till ett trasigt soffbord, en bula i pannan och slutet på ett långt förhållande. Ilskan gjorde det lätt för mig att säga ifrån. Det fick vara nog. Jag orkade inte längre.

Ilskan verkar vara en kraft som till sin natur är egoistisk. I vreden är det jag, mina behov och mina gränser som kommer fram. Och utan ilska är det lätt att accepterar att andra tränger sig på eller till och med kränker.

Hur kommer det sig då att ilskan och vreden tar så liten plats i mitt liv?

Till viss del är det för att jag lever i en miljö som är ganska trygg. De övertramp och kränkningar jag utsätts för är små och jag behöver inte reagera så starkt.

Till viss del beror det på att jag är känslomässigt stabil. Mina känslor blir sällan särskilt starka, oavsett sort. Jag är som en klippa som känner vindarna, men böjs inte på samma sätt som träden gör. Väldigt praktiskt, men också lite tråkigt.

Till viss del finns där en självkontroll som jag har övat på under hela mitt liv. Jag är van att hålla fast min ilska och har tänkt att det är något fint i det. Som så mycket annat är det nog inte en värdering jag har kommit fram till på egen hand utan en jag har lyssnat mig till.

Miljön är jag glad över och klippan är nog som den är, men självkontrollen kan jag välja. I min strävan efter att bättre känna och uttrycka, bör nog ilskan få hög prioritet.

18 februari, 2007 av känslor

trött

Jag är trött. Och har varit några dagar. Det blev lite mycket på jobbet. Så kan det gå trots att jag försöker ta det lugnt och sköta om mig själv.

Jag tycker inte om det. Jag hör så dåligt. Signalerna blir suddiga. Och tankarna om att uttrycka dem och att finna vägar till rakare kommunikation slutar komma. Det är som att lägga locket på.

Att vara trött är att inte leva fullt ut.

17 februari, 2007 av ofokuserat

vill du våga?

Att föra en danspartner bjuder på en helt annan njutning än vad följandet gör. Det är mycket att tänka på och mycket att lyssna in. Med uppdraget kommer ett ansvar som den som följer inte kan ta.

Jag vill att dansen ska vara på rätt nivå. Jag vill inte att det blir för lätt för partnern. Då blir det tråkigt. Det får inte heller vara så svårt att det inte fungerar. Då väcker det frustration.

Musiken måste få styra. Jag vill att det ska vara i takt, eller, det viktiga är att det känns så, vilket faktiskt tillåter en hel del. Sedan vill jag att dansen speglar musiken. Att dansa hurtigt till en tryckare kan gå, men då måste parodin vara tydlig.

Att hålla koll på omgivningen är viktigt. Det är alltid för trångt på dansgolv och det är lätt att krocka om man tappar koncentrationen. Med duktiga kavaljerer räcker det med en kort blick för att träffa en överenskommelse. På övriga får man tillämpa lämpligt säkerhetsavstånd.

Så det är en del att tänka på och en stor del av njutningen ligger i kicken jag får när jag trots komplexiteten lyckas skapa något fint. Att lämna ifrån sig en danspartner som skiner av lycka är en underbar känsla.

Men det som verkligen gör förandet till en njutning är om den jag dansar med helt släpper kontrollen och vågar lita på mig. Det är en häftig känsla. Tyvärr så händer det alltför sällan. Jag tror att många tycker att det är läskigt. Andra har nog inte ens upptäckt hur underbart det är.

Mitt förande har därför fått ytterligare en dimension. Jag söker efter nya vägar att få danspartners att slappna av och släppa taget. Mitt lockbete är leken och lekfullheten, men det hjälper inte alltid. Jag undrar om jag bara kan hjälpa den som verkligen vill våga?

16 februari, 2007 av mekanismer

en månad

Idag fyller du, expressiv, min egotripp och ventil i bloggosfären, en månad. En obetydlig ålder, kan tyckas, men inte desto mindre värd att fira. Du är en god vän på färden. Ingen ger mig en sådan frihet att uttrycka vad jag tänker som du gör. Du är guld värd. Ett stort grattis till dig!

15 februari, 2007 av ofokuserat

dansa med dig

Jag fick en blick och ett leende och förstod direkt vad du tänkte på. Trots att det är flera månader sedan nu, minns jag det som om det var igår. Jag tyckte om att dansa med dig.

Tänk att foxtrot, i all sin enkelhet, eller kanske just tack vare det, fortfarande väcker en sådan fascination i mig. Det icke-verbala samspelet kan verkligen vara underbart. När det blir bra blir det riktigt bra.

Jag tyckte om att du visade vad du ville. Jag tyckte om att jag kunde lita på dig. Du tog ansvaret för allt runt omkring och för att det skulle bli bra mellan dig och mig. Inga steg som var för svåra och inga krockar med andra.

Det finns en njutning i att följa. Att våga släppa taget är skönt. Fokuset blir ett enda: Jag känner hur det är att vara med dig. Tack för att du visade mig!

14 februari, 2007 av kommunikation

varannan man psykiskt sjuk

Sadomasochism och fetischism är än idag klassificerade som psykiska sjukdomar i Socialstyrelsens förteckning. Homosexualitet ströks 1979. Att sadomasochism och fetischism finns kvar beror antagligen på att ingen har drivit frågan. Nu verkar det dock som att Riksförbundet för sexuell upplysning funderar på att driva BDSM- och fetischistutövares rättigheter. Ett antal motioner i den riktningen kommer att läggas på RFSUs kongress i vår. Det finns mer att läsa på RFSU Stockholms hemsida.

Statens Folkhälsoinstitut gjorde 1996 en befolkningsundersökning under namnet Sex i Sverige. Enligt den kan 8 procent av kvinnorna och 13 procent av männen tänka sig att delta i sexuella lekar med inslag av dominans och underkastelse. Det antyder att nästan en miljon svenskar skulle vara intresserade av D/s-delen av BDSM. Lägger man till de som är intresserade av bondage och sadomasochism blir siffran ännu högre. Ett intresse för fetischism verkar inte heller vara helt ovanligt. Enligt samma undersökning har varannan man och var femte kvinna åtminstone någon gång blivit sexuellt upphetsad av föremål.

Det är tur att både utövare och läkare verkar ta klassificeringarna med en nypa salt. Annars vore vi tvungna att börja bygga mentalsjukhus. Fast å andra sidan, jag undrar om det är ett giltigt skäl för sjukskrivning?

13 februari, 2007 av sexualitet

kontroll

Tanken på att bli kontrollerad väcker starka känslor hos mig.

Å ena sidan har jag mina erfarenheter från förhållanden där en mer direkt kommunikation har bytts mot manipulation som ett verktyg för att tillfredsställa behov. Den känslan av att bli kontrollerad är obehaglig och är något jag gärna undviker. Rädslan för att än en gång hamna i en relation där jag känner mig kontrollerad är stor och jag är väldigt vaken på alla typer av manipulativa tendenser så att det inte ska hända igen.

Å andra sidan finns min nyfikenhet på dominansleken, som ju är en mer eller mindre sexuell lek med makt och kontroll. Både att kontrollera och att bli kontrollerad känns då helt plötsligt väldigt spännande. Leken ska dock vara säker, sund och i samtycke för att vara intressant. Det kräver en väl fungerande verbal kommunikation, vilket är lockande i sig.

Det är fascinerande att en och samma företeelse väcker så skilda känslor. Jag ser att samtycket är avgörande för om de är positiva eller negativa, men förundras ändå över att känslorna i båda fallen är så starka. Utan att kunna sätta fingret på det misstänker jag att det inte är någon tillfällighet.

12 februari, 2007 av känslor sexualitet

objektifierad

– Då känner jag mig objektifierad. Och det vill jag inte.

Jag förstår henne, liksom andra kvinnor som har tröttnat på att reduceras till sexualobjekt i de mest otippade situationer. Jag tänker att det ligger i lustens natur att det blir så där, men att det som skulle kunna vara en komplimang blir till ett förnekande av helhet och komplexitet om det sker i fel sammanhang.

Just därför kan det vara svårt för kvinnor att förstå vad jag menar när jag säger att jag vill bli objektifierad. Det kan vara svårt att föreställa sig hur det känns att komma från andra hållet och inte känna sig som ett objekt för sexuell åtrå ens i rätt sammanhang.

För det är något jag verkligen saknar. Jag vill, i rätt sammanhang, se lusten lysa i en kvinnas ögon och se hur hennes åtrå blir till handling. Jag vill att hon tar i mig med målet att tillfredsställa sin egen lust. Jag vill bli objektifierad.

Men det verkar som att en kvinna kan bli helt ställd inför tanken. Vad vill hon egentligen göra med en manskropp?

11 februari, 2007 av sexualitet

lilla vännen, det är ingen fara

Jag undrar vad det egentligen är som man får prata om och vad man bör hålla för sig själv? I vilka sammanhang är det ok att vara öppen och med vem? Vad är tillåtet och vad är privat?

Jag tycker om att prata om mig själv, vad jag känner, hur jag mår, hur jag tänker och hur jag reagerar. Det gäller oavsett om jag är glad eller ledsen, exalterad eller ångestfylld, eller kanske bara fundersam. Jag har ett behov av att ventilera och jag tycker om att spegla mina tankar i andra. Det ger perspektiv, medvetenhet om alternativ och frihet att välja.

Och om någon kommer till mig och vill öppna sitt hjärta, berätta om något som hänt, berört eller skakat om, tala om glada eller sorgliga minnen, nedstämdhet eller upprymdhet, tankesätt, erfarenheter eller drömmar, så lyssnar jag gärna. Jag är genuint intresserad av människor. Jag bryr mig om och jag är nyfiken på de kognitiva mekanismer som verkar spela så stor roll för vad vi gör och hur vi upplever saker och ting.

Men så är det ju inte för alla. De flesta verkar ha en större sfär av avskildhet och menar att det finns en hel del som man inte bör prata om. Det respekterar jag förstås. Jag testar lite försiktigt och om det inte verkar vara ok så byter jag samtalsämne. Det är inget konstigt med det. Jag pratar med olika människor om olika saker.

Det gäller även förhållanden. Det har nästan alltid varit min partners behov av avskildhet som satt gränserna för vad jag har pratat med andra om. Själv hade jag hellre ventilerat relationens värderingar och speglat dem i andra.

Ibland undrar jag om jag saknar spärrar och att jag underminerar min integritet. Jag kanske inte borde vara så öppen med vad, hur och vem jag är? Fast då tänker jag att det borde jag väl märka? Så känns det ju inte. Jag blir inte mindre eller obetydligare för att jag delar med mig. Tvärtom känns det som att jag blir tydligare och mer klar över vem jag är.

Ibland händer det att andra delar med sig av sina gränser. Jag uppmanas att inte vara så öppen om hur jag mår, vad jag känner och vad jag tänker. Argumentet är oftast att andra skulle tro att jag är galen eller har problem. Jag brukar påpeka att det rör mig inte i ryggen. Jag är som jag är, med både positiva och negativa sidor, och om någon väljer annat umgänge för att de inte kan hantera det så får det vara så. Det betyder inte att jag gör övertramp eller insisterar på samtalsämnen som andra inte vill ha.

Den här typen av omtänksamhet blir lite märklig och jag kan inte låta bli att le för mig själv. Den väcker också faderskänslor. Jag tänker att den som egentligen har svårt att hantera mig är den som just nu står där framför mig. Den värld som han eller hon lever i måste vara väldigt stor och farlig. Impulsen, som jag håller igen, är att krama om och säga:

– Lilla vännen, det är ingen fara!

10 februari, 2007 av mekanismer

egocentrisk

Först tänkte jag att han är en parasit som livnär sig på andra människors uppmärksamhet, så totalt fokuserad på sina egna känslor att han glömmer bort att andra också har behov. Att se honom berätta för andra hur de borde göra för att han ska bli nöjd, och att se honom fortsätta med det trots att han gjorde dem illa berörda, väckte starka känslor i mig. Min avsky gjorde beslutet enkelt; Han är inte någon jag vill umgås med.

Sedan gick månaderna. Sakta började jag kunna tänka på det som hade hänt på ett sätt som var mindre färgat av avsky och det går upp för mig att jag mycket väl kan ha tänkt fel. Det kan finnas en helt annan förklaring. Det kan vara så att han inte ser sådant som vi andra ser, att han inte kan läsa det kroppar och ansikten förtäljer. Det skulle förklara den förvirring han verkade känna när jag och andra valde annat umgänge.

Kanske det går att leva ett snart trettioårigt liv utan att någon inser att man har en perceptionsstörning? Om man har svårt för att läsa lär man sig antagligen kompensera, vilket gör störningen svår att upptäcka. En diagnos kan vara en början till en ny förståelse och en väg till verktyg som gör störningen till något som inte är ett handikapp.

Det kan förstås vara så att han redan vet. Jag kan också ha helt fel. Jag är inte kompetent att ställa sådana diagnoser.

Så frågan är om jag bör prata med honom om detta? Även om han inte är min vän så är han ändå en medmänniska. Kanske har jag ett ansvar? Det känns i så fall som en obehaglig och jobbig uppgift.

9 februari, 2007 av ofokuserat