mars 2007

Jag har ett beslut att fatta.

I sommar har jag planerat in en veckolång resa. Vi är ett gäng kompisar som ska åka och jag har fått veta att kvinnan som visade mig himmel och helvete och hennes vän ska med. Det har runnit en del vatten under broarna sedan vi umgicks och jag vill inte längre vara hennes pojkvän. Trots det kommer jag antagligen att bli svartsjuk.

Svartsjuka verkar vara en destruktiv kraft som kan orsaka smärta och skapa bitterhet om den får slå rot och gro. Det känns viktigt att jag tar kontroll över mina nyfunna känslor, precis som jag har lärt mig att kontrollera min vrede och låta den ta icke-destruktiva uttryck.

Sommarens resa skulle kunna bli ett tillfälle att lära känna min svartsjuka och en övning i att hantera den. Om jag är vaksam på mina reaktioner och försöker förstå vad som provocerar mig kanske jag kan undvika att bli provocerad. Jag skulle också kunna liera mig med en vän som är bra på att lyssna så att jag har möjlighet att uttrycka det jag känner. Om jag trots detta skulle uppleva destruktiva impulser kan jag pröva att kanalisera dem genom fysisk aktivitet.

Det enda sättet att ta reda på hur dessa strategier fungerar är genom att pröva dem. Jag tänker ungefär som Ronja Rövardotter att man aktar sig för att ramla ner i Helvetesgapet genom att hoppa över det.

Å andra sidan är frågan hur stora krav jag ska ställa på mig själv. Det är förstås mitt vanliga högpresterande och självdisciplinerade jag som talar när jag funderar över hur jag ska lära mig att hantera min svartsjuka. Det kan bli en jobbig vecka och om inte mina strategier fungerar är det både komplicerat och dyrt att dra sig ur när vi väl har kommit iväg. Kanske ett par dagar är en mer lagom längd på en sådan här övning?

Jag har som sagt ett beslut att fatta; Ska jag åka eller stanna hemma?

– Vi är bara vänner.

Kvinnan som visade mig himmel och helvete förklarade i förväg. De hade varit tillsammans tidigare, men nu var de bara vänner. Hon hade dock inte berättat för honom att vi hade känslor för varandra och hon bad att få göra det själv vid tillfälle. Jag gav henne mitt ord. Dessa var förutsättningarna inför vår långhelg på tre man hand. Jag är inte svartsjuk av mig och tänkte att det skulle gå bra.

När så långhelgen kom upptäckte jag att deras vänskap inkluderade innerliga kramar, snuddande kroppar, kvardröjande beröringar, glittrande blickar, varma leenden och glada skämt av sexuell karaktär. Jag anade ett starkt känslomässigt band och svartsjukan kom vällande. Jag kände mig fysiskt sjuk, men mitt löfte hindrade mig från att uttrycka det.

Det blev en helg med ständig jakt efter ensamma stunder. När jag fick tillfälle att prata med henne på tu man hand berättade jag att jag hade det jobbigt och bad henne att inte vara så fysisk med honom. Hon respekterade min önskan och det gav lite andrum. Det blev ändå en jobbig helg och det tog flera veckor innan jag kände mig helt frisk igen.

När det gäller svartsjuka är jag som ett barn. Jag är oerfaren och känner inte igen mina känslor. Inte heller vet jag hur jag ska hantera dem, men jag tror att ett av skälen till att det blev så jobbigt var att jag valde att hålla mitt ord, vilket hindrade mig från att uttrycka dem.

Jag träffade dem tillsammans ytterligare några gånger. Då hade hon berättat och han visste att jag var svartsjuk. Det gjorde mötena lättare, även om de fortfarande tog på krafterna.

Jag har funderat en del på rädsla den senaste tiden och då inte främst min egen utan mer allmänt hur mycket rädsla det verkar finns i människors liv, trots att vi lever i en förhållandevis trygg hörna av världen. Det verkar vara en drivkraft som styr väldigt många av våra tankar och handlingar, samtidigt som vi är så vana vid vår rädsla att vi inte tänker på den eller är medvetna om att det är den som talar när vi fattar våra beslut.

Rädslan verkar komma i väldigt många olika former. Vi är rädda för att inte passa in, räcka till och vara omtyckta. Vi är rädda för att förlora det vi har, våra jobb, våra vänner och de vi älskar. Vi är rädda för det som är nytt eller obekant. Vi är rädda för att lyssna på våra egna känslor och våra innersta tankar. Vi är rädda för att älska och för vår sexualitet. Vi är rädda för andra människors vrede, sorg, ångest, men ibland även lust och åtrå och andra starka känslor. Vi är rädda för vår egen och andras rädsla. Vi är rädda för att berätta för andra om vår rädsla. Listan kan göras lång.

När jag gick i tredje klass åkte jag skolbuss till skolan. Varje morgon möttes jag vid busshållplatsen av ett knytnävsslag i magen från grannpojken. Det gjorde ont, men värst var att veta att det skulle hända och att känna rädsla inför det. På olika sätt var jag socialt utsatt eller till och med mobbad under hela låg- och mellanstadietiden. Jag levde med ständig rädsla i mitt liv och jag minns att mina föräldrar ibland sjukskrev mig för att jag klagade över ont i magen. Värken var i allra högsta grad verklig, om än psykosomatisk.

Under den tiden av mitt liv lärde jag känna inte bara min egen rädsla utan även andras. Jag lärde mig att förstå, med hjälp av mina föräldrar, de rädslor som driver människor att göra varandra illa. Idag är jag inte längre lika rädd, men fortfarande väldigt uppmärksam på andra människors rädsla. Då var det en försvarsmekanism; Vid fara kunde jag lägga benen på ryggen. Idag använder jag min uppmärksamhet till andra saker.

Det är svårt att gräla med mig. Hur kan jag bli arg på dig när jag ser att du är rädd? Om man ser vad en annan människa är rädd för finns förutsättningar att skapa trygghet och bygga förtroende. Diplomatin har blivit min strategi, något jag använder vid till exempel konfliktlösning och ledarskap.

Ofta är det en bra strategi, men inte alltid. En morgon, i tredje klass, slog jag tillbaka. Ett enda välriktat knytnävsslag träffade solar plexus.

– Fan, vad ont det gjorde!

Jag minns hans ord som om det var igår och jag ser honom framför mig när han viker sig dubbel av smärta. Efter den dagen slog han mig aldrig igen.