Archive for August, 2007
08.13.07
Posted in relationer at 8:01 by henrik
Jag får erkänna att jag är oerhört fascinerad och attraherad av kvinnor som är utåtriktade, flirtiga och visar mycket känslor. De ser och bekräftar mig, vilket får mig att känna mig värdefull och eftertraktad, en känsla jag verkligen längtar efter. Det verkar också som att de attraheras av mitt kontrollerade sätt, vilket antagligen tolkas som trygghet.
Min gissning är att dessa kvinnor hör till gruppen osäkra, eller ängsliga, för att använda modern anknytningsteoris terminologi. De bekräftar i överflöd för att de söker mycket bekräftelse.
Samtidigt som jag verkligen tycker om den uppmärksamhet de ger mig så skrämmer mig också alla känslor, särskilt om de är negativa. Det gör det svårt för mig att inte tappa bort mina egna. Även jag verkar skrämma dessa kvinnor; När jag låter bli att visa mina känslor vet de inte var de har mig, vilket är läskigt för någon som är osäker. Osäkerheten kan därför ibland - här är mina erfarenheter olika - leda till att de vill göra om mig till något som känns tryggare, vilket får mig att känna att jag inte duger som jag är. Dessutom vill kvinnor med ett osäkert anknytningsmönster ofta gå väldigt fort fram i ett förhållande medan jag behöver ta små steg och sakta vänja mig. Det är med andra ord upplagt för krockar.
Så det bästa vore antagligen om jag dels blev mer trygg i mig själv och dels hittade en partner bland de 60% av befolkningen som är trygga anknytare.
Permalink
08.12.07
Posted in relationer at 8:53 by henrik
Jag läser vidare om och fascineras av ankytningsteorin. Det hela började med studier av småbarn på 1950-talet. Då var det vanligt att man skilde barn från deras föräldrar under sjukhusvistelser. Man tänkte att sjukhusets personal kunde ta över föräldrarnas roll. Studierna visade dock att det påverkade barnen mycket negativt och att föräldrarna fyller en viktig funktion dels som en hamn att söka skydd i när omgivningen är skrämmande och dels som en trygg bas att utgå från i utforskandet av omvärlden.
På 1970-talet föreslogs en modell med tre olika typer av anknytningsmönster, tryggt, undvikande och ambivalent, och i slutet 1980-talet lyckades man visa att de anknytningsmönster som barnet utvecklar återkommer i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra typer av relationer. En vuxens kärleksrelationer fyller också en funktion som en skyddande hamn och en trygg bas.
Med samma teknik som The Big Five togs fram för att karaktärisera personlighet, se rationell personlighet, visade man i slutet av 1990-talet att det räcker med två variabler för att beskriva anknytningsmönster, ängslighet och undvikandegrad, en modell som ersatte den tidigare med tre kategorier.
En introduktion till anknytningsteori finns här.
Jag gjorde testet Close Relationsships Questionnaire på yourpersonality.net och fick resultatet 2.46 i ängslighet och 3.14 undvikandegrad. Skalorna går från 1 till 7, så testresultatet säger att jag är mer undvikande än vad jag är ängslig, vilket överensstämmer med mina egna tankar, men också att skillnaden inte är så stor. Det verkar alltså som att jag i jämförelse med andra är ganska trygg i mitt anknytningsmönster, åtminstone när jag väl lever i ett förhållande.
Samtidigt är mitt schema ett problem, men inte för att jag inte kan lita på eller komma andra människor nära, för det kan jag om jag får lite tid på mig, utan för att jag har lätt för att tappa bort mig själv och har nöjt mig med relationer som inte har svarat mot mina behov. Det har förstärkt min negativa bild av mig själv och det är ett hinder när jag nu vill komma någon nära igen.
Permalink
08.11.07
Posted in mekanismer at 7:53 by henrik
Jag har fått en ny och oväntad vän. Allt eftersom jag har blivit medveten om de automatiska tankarna i schemat kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster har jag börjat reagera annorlunda när någon trycker på mina knappar. Jag låter inte längre någon tala om för mig vad jag känner och tycker, utan biter ifrån. Och om någon antyder att jag är emotionellt underutvecklad eller har en störd personlighet funderar jag inte längre på vad som är fel på mig utan blir istället irriterad.
Så, ilskan har blivit min nya vän. Och jag välkomnar dig. Vandra med mig ett tag. Hjälp mig överge gamla mönster. Det är hög tid för något nytt.
Permalink
08.10.07
Posted in visioner at 7:29 by henrik
När jag började fundera på hur jag skulle kunna förändra de sex komponenter som jag har identifierat i mitt schema upptäckte jag till min förvåning att jag redan har påbörjat arbetet. Insikten stärker mig och bekräftar en av mina positiva automatiska tankar; Stöter jag på problem så löser jag dem.
Det finns flera personer som förtjänar kredit och har min tacksamhet för att ha stöttat och inspirerat mig, men denna gång ger jag mig själv kredit för att ha gett mig ut på jakt efter nya tankesätt.
Mitt åtgärdsprogram är:
-
Jag vill undvika att göra sådant som får mig att känna mig duktig och istället göra sådant som känns lustfyllt.
Ett exempel är att jag la musikintresset på hyllan förra sommaren efter att ha insett att det var starkt förknippat med prestationer.
-
Jag vill vara mig själv närmast och därmed mindre anpassningsbar och självuppoffrande.
Jag har nyligen upptäckt att om jag låter bli att vänta på att andra uttrycker sina behov utan istället är själv först ut på plan så blir jag mindre självuppoffrande.
-
Jag vill välja bort förhållanden som inte svarar mot mina behov.
Så har jag nog alltid tänkt, men problemet är att jag har gått på känsla utan att veta hur det känns när mina behov är uppfyllda. Nu har jag en checklista för sunda kärleksrelationer till min hjälp.
-
Jag vill ta mer plats och berätta vad jag känner och tänker, även om inte någon frågar.
Den resan började på en frågespalt om sex och samlevnad som jag hittade på nätet i december 2005. Sedan dess har min vandring fört mig via flera forum och communities till denna blogg. Jag upptäckte fort hur bra jag mår av att uttrycka mig och har därför börjat leta efter människor som klarar av att möta mig i mina funderingar.
-
Jag vill umgås med människor som respekterar och accepterar mig som jag är.
Sedan förra hösten har jag börjat välja umgänge på ett nytt sätt: Jag gör saker tillsammans med människor som möter mig med ett glatt ja när jag föreslår något och låter kontakter med de som alltid velar rinna ut i sanden. Mitt syfte var att få känna mig mer bekräftad men en bieffekt är att jag nu känner att alla mina vänner bemöter mig med respekt och acceptans.
-
Jag vill stanna kvar och ta konflikter.
Min impuls att lägga benen på ryggen när jag uppfattar någon som aggressiv är mycket stark, men jag har börjat hitta knep för att hantera det. Ett sådant knep är att kommunicera via epost. Nätet filtrerar bort kroppsspråk, ansiktsuttryck och tonfall, vilket gör det lättare för mig att stanna kvar när någon visar negativa känslor. Bland annat vågade jag i nyårsskiftet för första gången lyssna på min brors berättelse om hur det kändes att växa upp med mig som storebror.
Permalink
08.09.07
Posted in visioner at 9:00 by henrik
Efter att ha beskrivit det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster ligger det nära tillhands att fundera på hur jag skulle vilja tänka, känna och bete mig istället. Efter lite funderande tänker jag att detta är vad jag skulle vilja ersätta mina omedvetna automatiska tankar med:
- Jag duger som jag är.
- Mina behov är viktiga.
- Jag kommer att hitta en kärleksrelation som svarar mot mina behov.
- Jag är eftertraktad.
- Det är inget fel på mig.
- Jag har rätt att uttrycka vad jag känner.
Jag hoppas att var och en av dessa automatiska tankar väcker följande känsla:
- Jag känner mig värdefull.
- Jag känner mig betydelsefull.
- Jag känner mig hoppfull.
- Jag känner mig självsäker.
- Jag känner mig avslappnad.
- Jag känner mig trygg.
Förhoppningsvis ger var och en av känslorna upphov till ett beteende som inte är undvikande:
- Jag gör det som jag tycker om.
- Jag berättar för andra om vad jag tycker.
- Jag letar vidare om en partner inte motsvarar mina behov.
- Jag bjuder på mig själv.
- Jag är.
- Jag uttrycker negativa känslor och undviker inte konflikter.
Dessa beteenden borde bekräfta de nya automatiska tankarna.
Permalink
08.08.07
Posted in mekanismer at 9:26 by henrik
Efter att ha läst ett stort antal blogg-dialoger gör jag ett försök att beskriva det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster mer detaljerat.
De omedvetna automatiska tankar som jag har identifierat hos mig själv är:
- Jag duger inte som jag är.
- Mina behov är inte viktiga.
- Jag kommer inte att hitta någon bättre partner.
- Det går inte att tycka om mig och jag kommer att bli ratad.
- Det är något som är fel på mig.
- Jag har inte rätt att uttrycka negativa känslor som jag inte kan motivera.
Var och en av dessa automatiska tankar ger upphov till en känsla:
- Jag känner mig otillräcklig.
- Jag känner mig betydelselös.
- Jag känner mig uppgiven.
- Jag känner mig inte omtyckt och är rädd att bli övergiven.
- Jag känner mig konstig.
- Jag känner rädsla för att bli bestraffad.
Var och en av dessa känslor ger i sin tur upphov till ett beteende:
- Jag presterar.
- Jag lyssnar på andra och ignorerar mig själv.
- Jag står ut.
- Jag gömmer mig.
- Jag försöker vara vad jag tror att andra förväntar sig.
- Jag visar inte känslor i konflikter eller undviker konflikter.
Trots att poängen med vart och ett av dessa beteenden är att hantera motsvarande känsla så bekräftar de den automatiska tanken och i praktiken blir resultatet därför det motsatta.
Förutom att en automatisk tanke är kopplad till en känsla och ett beteende, så är de olika känslorna också associerade till varandra. Om jag till exempel blir rädd är det lätt hänt att jag också känner mig betydelselös eller konstig eftersom jag minns att känslorna brukar höra ihop.
Mitt schema verkar kunna aktiveras var som helst i cykeln: genom att en av mina automatiska tankar bekräftas, genom att jag hamnar i något av känslotillstånden eller genom att jag agerar enligt något av beteendena. Eftersom det ingår i schemat att inte fokusera på mig själv så ser jag inte att jag fastnar i mitt självförnekande sinnestillstånd, utan känner bara ett diffust obehag som övergår i nedstämdhet om schemat är aktivt under längre tid.
Antagligen har jag spenderat en stor del av mitt liv i denna rundgång. Övning har gett färdighet och schemat har nötts in i mitt undermedvetna.
Det verkar som att jag har haft två olika vägar ut ur cykeln. Med lite tur lyckas jag ersätta schemats beteenden med att i ord uttrycka vad jag känner. För det mesta har jag dock vandrat en annan väg: Efter lång tid blir känslan av att leva med locket på så obehaglig att jag får ångest och inte står ut längre.
Permalink
08.07.07
Posted in mekanismer at 8:12 by henrik
Här kommer en återblick från det som hände mellan mig och Bara jag! under fem dagar i juli månad i år, det som blev slutet på vår bekantskap.
Den 3 juli faller jag i ett avgrundsdjup. Jag mår illa, men svordomarna tyder på att det finns vrede i det jag känner. Trots att jag drar mig undan, så hjälper min ilska mig att undvika att aktivera det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster.
Efter en stärkande paus på Lofoten tar jag nya tag och skriver kontaktannons, version 2.0. De reaktioner jag får gör att jag bestämmer mig att kasta bort allt och börja om från början, men som en tillfällig lösning gör jag några små justeringar och publicerar dem i en kommentar. Bara jag! missförstår och skriver 19 juli:
Åååh, vet inte vad jag ska säga…
Du har ju inte ändrat nånting. Egentligen. […]
Henrik, får jag säga bara en kort sak till dig. Lyssna. Du duger som du är. Precis bara som du är. Kanske fattar du inte vad jag menar. Men det är det enda jag kan säga just nu.
Och ska du skriva nån kontaktannons mer….så är mitt råd: KILL YOUR DARLINGS och VAR DIG SJÄLV! Det räcker. Mer än väl.
KRAM HENRIK! KRAM! KRAM KRAM!
Det känns som om hon tillrättavisar ett litet barn; Hon sätter sig på huk, håller fast mina axlar och försäkrar sig om att jag ser henne i ögonen innan hon talar allvar med mig. Efteråt får jag en kram och en klapp på huvudet. Notera sista meningen i mitt svar:
Nej, jag gjorde bara några små ändringar. Det är en nödlösning tills jag orkar göra ett nytt försök och börja om från början. Jag är ledsen om det gör dig frustrerad.
Här är mitt schema på väg att aktiveras. Jag fokuserar på Bara jag!s känslor och gömmer undan det obehag jag själv känner. I själva verket undrar jag om hon är besviken på mig, om hon tänker att jag inte förstår eller ens lyssnar på henne och om hon upplever mig som omogen eller underutvecklad på något vis. Kanske är det något fel på mig som gör att jag helt enkelt inte kan förstå vissa saker som andra människor förstår?
Dagen efter, 20 juli, skriver jag kontaktannons, version 3.0: jante som Bara jag! kommenterar:
Ok. Jag ska inte säga att det blir värre och värre. För det är inte sant. Men jag är överraskad och häpnar över hur många olika sätt du kan skriva på. Poetiskt, drömmande, romantiskt och nu jag vet inte vad jag ska kalla det. Men ändå blir du en gåta för mig i denna annons. Och jag tycker nog mest att det är en uppvisning i hur klurigt och finurligt du kan formulera dig. […]
Mitt svar visar att mitt schema nu är aktivt:
[…] Det är tråkigt att se dig besviken och disillusionerad […]
Lite längre ner i samma dialog skriver hon något som jag tar som en bekräftelse på min misstanke om att det är något konstigt med mig:
[…] Du är annorlunda Henrik. Och det är fint. Men jag fattar nu att det kan bli krockar. För många tänker nog inte som du. Som från en annan planet känns det som ibland. Men det är ju häftigt samtidigt, tycker jag. Jag ska bara vänja mig och försöka se det från ditt perspektiv utan att förlora mitt eget. […]
Hon fortsätter med att prata om sina erfarenheter om Asperger och intellektualisering som försvarsmetod och jag funderar på om hon försöker ge mig ledtrådar om vad mitt problem är.
Bara jag!s kommentar till kontaktannons, version 4.0: den nakna sanningen, skriven 21 juli, är
Ja, jo, jag tror nog att det är så nära som du kan komma. […]
Här blir jag lite irriterad över att hon har så låga tankar om mig:
Så nära vadå? Och varför kan jag inte komma närmre?
Irritationen hjälper mig att byta sinnestillstånd något. Jag är fortfarande självförnekande, men ifrågasätter i alla fall det hon säger.
Jag faller dock fort tillbaka. I diskussionen om kontaktannons, version 5.0: enligt mallen, skriven 23 juli, kommer vi in på en gammal diskussion och Bara jag! berättar att hon blev snopen, inte besviken, över att jag formulerade mig så kort när jag berättade om vilka länder jag har varit i. Jag förklarar:
Resandet har till största delen varit i jobbet. Visst kan jag berätta mer om hur insidan av konferensbyggnader ser ut, men jag har svårt att göra det passionerat.
När jag inser att jag återigen har svarat väldigt kort trots att hon just har poängterat fördelarna med att breda ut sig ber jag om ursäkt för det:
Förlåt att mitt svar blev så kort.
Hennes respons är:
NÄÄÄÄEEEEE, nu får du ta och ge dig! Ska du hålla på och be om ursäkt för allt stup i kvarten?
Lägg aaaaaaaaaavv! […]
Jag känner för första gången att hon ser vad jag kämpar med, men inte att hon möter mig med förståelse eller medkänsla. Hennes svar känns snarare som en örfil.
Nu är slutet nära. Droppen som får bägaren att rinna över är hennes kommentar till kameleont-inlägget, 24 juli:
=D
Jag får upp en bild av vi alla drar och sliter i dig och du likt en cirkusapa gör den ena konsten efter den andra. Känns det så?
Diagnos: Schizofren… ;-)
I efterhand ser jag hur skilda sinnestämningar vi är i. Hon verkar vara allmänt uppåt och skämtar glatt om min mentala hälsa. Jag har lagt band på mig själv i fem dagar och känner mig nedstämd, kvävd och instängd. Att skämta är det sista jag vill:
Jag klarar inte av att besvara det där utan att bli självdestruktiv. Jag återkommer.
Två timmar senare lyckas jag till slut säga ifrån:
Att ställa en psykiatrisk diagnos var att gå för långt i dina analyser av mig. Det är inte ok. Att du använder humor för att göra det svårare för mig att besvara en så allvarlig anklagelse tycker jag inte heller om.
Jag gör det sakligt och utan att säga något om vad jag känner. Min respons verkar komma som en total överraskning för Bara jag!. Hon blir “hemskt förtvivlad och ledsen” över min “bristande tillit” och väljer att ge sig av. Jag fylls av lättnad och dagen efter skriver jag om hur det känns att känna sig eftertraktad. Jag lämnar nästan direkt det självförnekande sinnestillståndet bakom mig och mitt schema avaktiveras.
Uppenbarligen är tanken att det är något fel på mig också en komponent i mitt schema och antagligen räcker det med att jag är lite ur form för att jag ska börja söka bekräftelse på det. Den bekräftelsen upplever jag att Bara jag! gav mig rikligt av. Gång på gång hörde jag henne säga “ja, det är fel på dig, men det gör inget”. På det viset lockade hon omedvetet fram min mest ynkliga sida.
Precis som i historien med den förskräckliga ja-leken verkar det som att jag låter bli att uttrycka känslor som jag inte kan förklara. Jag känner obehaget, som med tiden övergår i nedstämdhet, men förstår inte vad det beror på och säger därför inte ifrån. Först när skämtet om min mentala hälsa dyker upp hittar jag en ursäkt för att reagera.
Permalink
08.06.07
Posted in mekanismer at 8:25 by henrik
Det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster verkar bara vara aktivt i vissa situationer. I ett försök att förstå vad som aktiverar det letar jag bland kommentarer på bloggen och hittar flera dialoger där jag ser spår av det. Ett exempel är när bless i en kommentar till inlägget kärlekens val föreslår att jag ska leka ja-leken. Hon skriver:
[…] Du kanske kan smyga igång med att träna ja-leken. När någon säger något måste man entusiastiskt ropa JA! och […] följa förslaget. […]
Hon tipsar också om en hemsida och föreslår en bok av Kieth Johnstone.
Jag är vid gott humör och tycker att det låter som en rolig lek:
Ja, det låter som en rolig lek. Ja, jag ska ta en titt på hemsidan. Ja, boken skulle jag säkert uppskatta att läsa. […]
Istället för att fundera på om boken intresserar mig leker jag leken och säger ja till allt bless föreslår. Min kropp reagerar med ett svagt obehag, men jag viftar bort det. Vi leker ju bara.
bless är inte riktigt nöjd med min reaktion:
Så fint att du svarar ja, om än ett litet ja med kommatecken bakom […]
Så jag upprepar min självförnekande handling mer bestämt:
JA!, det låter verkligen som något som skulle falla mig i smaken. […]
Obehaget som följer är denna gång större och förändrar mitt sinnestillstånd. Jag känner mig inte alls så glad som jag gör sken av att vara. Jag blir också vaksam på bless. Hon känns obehaglig. Min impuls är att skjuta henne ifrån mig, men jag håller den tillbaka. Jag kan inte se att hon har gjort mig illa och vill inte ta ut mina irrationella reaktioner på henne. Nu är mitt schema aktivt.
Dagen efter skriver jag ett inlägg om njutningens konst och bless svarar:
Gå och beställ tid hos en massör med en gång, vännen. Vad väntar du på? Nu! Det är fortfarande JA!-leken som gäller =)
Oerhört provocerande för en löjligt lastbar och luststyrd människa som mig att läsa. Jag blir nästan arg. Förlåt, men du måste ju ha det härligt.
Jag är fortfarande vaksam och tar hennes kommentar som en bekräftelse på mina misstankar om att jag inte duger som jag är. Det jag ser när jag läser hennes kommentar är att hon talar om för mig att jag måste ändra på mig och att hon använder både ja-leken och hot om vrede för att få mig att göra det.
Min känslomässiga reaktion är kraftig. Att boka massage känns jobbigt och jag vill inte. Att säga nej är att misslyckas med att leka ja-leken och att riskera bless ilska. Jag är trängd, hotad och av leken belagd med munkavle. Resultatet är ångest.
Efter nio timmar lyckas jag pressa fram
Du behöver inte be om ursäkt, bless. Det verkar som att detta är ett komplicerat ämne för oss båda och det är tråkigt att höra att jag provocerar dig så till den grad att du blir arg.
Med risk för att provocera dig ännu mer får jag tyvärr berätta att jag inte klarar av att leka den här leken med dig. Inte idag i alla fall. […]
Jag uttrycker mig sakligt och diplomatiskt. Jag visar att jag är medveten om och känner förståelse för bless reaktion men säger inget om vad jag själv känner. När jag skriver att hon är arg är det med förhoppning om att hon ska säga emot.
Först dagen efter, när jag börjar hitta teorier om varför jag mår som jag mår, skriver jag en kommentar som innehåller orden rädsla, ångest, misslyckande, krav och självförnekelse. Då berättar jag om mina känslor och det är början på vägen tillbaka.
Att skylla på bless är fel. Hon kan inte veta hur jag mår om jag inte berättar det. Dessutom var det ju inte hon, utan jag själv som aktiverade mitt schema genom att utföra en handling som ingår i det. Det som sedan fick mig att dröja kvar i mitt självförnekande tillstånd var ett omedvetet tankefel; Uppenbarligen tror jag att jag måste kunna förklara mina känslor för att ha rätt att uttrycka dem.
Permalink
08.05.07
Posted in relationer at 7:25 by henrik
Följande checklista för sunda kärleksrelationer hittade jag i boken Varför väljer jag alltid fel partner? av Eva Rusz:
- Jag har rätt att få känna mig lugn, trygg och säker i en relation.
- Jag har rätt att förvänta mig en god framtid.
- Jag har rätt att få veta vilka värderingar min partner har.
- Jag har rätt att få uttrycka mina egna behov, mina tankar och känslor utan att bli bestraffad för det.
- Jag har rätt att få ta del av sådant min partner gör och som rör oss och vår relation.
- Jag tar eget ansvar för hur min relation kan bli. Jag säger ifrån om något inte motsvarar mina behov eller förväntningar.
- Jag har rätt att säga nej till sex, om jag inte just då vill eller orkar.
- Jag accepterar inte fysisk, sexuell eller psykisk misshandel.
- Jag har rätt att kräva att min partner visar mig respekt och acceptans.
- Jag har rätt att ha ett socialt liv vid sidan av vår relation, där jag kan lära och växa.
- Jag har rätt att avsluta min relation om den inte motsvarar mina behov.
- Jag anser att samma “rättigheter” ska gälla även för min partner.
- Jag är en person som har rätt att välja vem jag vill leva med, inte bli vald.
Första gången jag läser igenom listan får jag nästan tårar i ögonen. Jag tror inte mina ögon. Kan jag verkligen få allt det där? Jag blir bedrövad och känner mig sorgsen för allt jag har stått ut med, men samtidigt hoppfull inför framtiden och känner hur otrolig skönt och värmande det är att höra någon säga, även om det bara är en bok, att jag förtjänar en relation med allt detta.
Andra gången läser jag mer noggrant och tänker igenom vad de olika punkterna säger. Det är förstås inget konstigt eller märkligt med någon av dem. Tvärtom är de rätt självklara.
Ändå har jag inte haft någon kärleksrelation där alla punkter har varit uppfyllda. Punkterna 8, 10, 11 och 12 är de enda som jag inte någon gång har tummat på och det är antagligen bara för att jag inte har haft någon partner som velat det.
Kanske är det svårt att förstå varför jag har stått ut, men jag har helt enkelt inte tänkt och resonerat kring kärleksrelationer på det här sättet. Jag har gått på känsla utan att veta hur en sund kärleksrelation ska kännas.
Permalink
08.04.07
Posted in jag, kommunikation, mekanismer, relationer, känslor at 8:18 by henrik
Gårdagens glimtar visar hur jag i olika sammanhang har dragit mig undan känslomässigt eller accepterat att jag inte har fått komma nära. Jag har, för att använda ankytningsteorins terminologi, ett undvikande anknytningsmönster. Sådana mönster visar sig i barnets relation till sina föräldrar och i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra sammanhang.
Traditionellt har föräldrarnas roll ansetts vara helt avgörande för vilka anknytningsmönster ett barn utvecklar, men det finns forskning som tyder på att genetiska faktorer också är viktiga. Det skulle kunna förklara varför mina syskon delvis har utvecklat andra anknytningsmönster, trots att våra föräldrar, såvitt jag kan se, inte knöt an till oss så olika.
Min gissning är att jag är född med den sociala känslighet som min mor kommenterade när jag var fem år gammal och att mina föräldrar inte visste hur de skulle hantera mina särskilda behov och erbjuda mig något bättre alternativ än den trygghet och ro som ensamheten hade att erbjuda när det sensoriska trycket blev för stort.
Mitt avvaktande och följsamma sätt är ett handikapp i dejtingsammanhang, även om jag inte upplever det som ett särskilt stort sådant. Jag behöver bara lite tid för att hinna känna mig trygg. Det kräver tålamod av andra, men om jag får den tid jag behöver och bemöts av förståelse och medkänsla har jag inga problem med att öppna mig och berätta vad jag känner och vill.
Det stora problemet är ett annat. När jag inte berättar för andra om vad jag tycker och känner sänder jag mig själv budskapet att det inte spelar någon roll. Jag förringar mitt eget värde, vilket leder till att jag blir ännu mindre benägen att dela med mig av mig själv och det hela blir till en negativ spiral. Eftersom jag inte har vetat att jag duger och förtjänar en väl fungerande kärleksrelation har jag nöjt mig med mindre.
Ytterligare ett sätt att uttrycka samma sak på är att säga att jag har ett inre schema i kärleksrelationer som säger att jag inte duger som jag är. Mina strategier för att hantera det obehag schemat ger mig är att dra mig undan, distansera mig känslomässigt, undvika att provocera och vara lyhörd på andra människors behov. Dessa strategier har bekräftat och förstärkt mitt schema.
Anknytningsteorin erbjuder alltså en modell som kan förklara varför jag trivs så bra på egen hand och varför jag mår så otroligt mycket bättre när jag inte aktivt letar efter en partner. Min kropp belönar mig med välbehag för strategier jag lärde mig som barn, ett belöningssystem som har förstärkts av mina erfarenheter av kärleksrelationer i vuxen ålder. Jag minns till exempel den underbara befrielse och lättnad jag kände efter uppbrottet med mitt ex.
Permalink
Next entries » · « Previous entries