12.30.07
200
På årets näst sista dag passar jag på att fira 200. Ja, inlägg alltså. Hurra, hurra!
Dagen till ära har jag uppdaterat sidan med godbitar.
om att byta fokus
På årets näst sista dag passar jag på att fira 200. Ja, inlägg alltså. Hurra, hurra!
Dagen till ära har jag uppdaterat sidan med godbitar.
Inför det nya året tänker jag på min jobbcoachs råd om att arbeta inåt, utåt, framåt. Jag vill använda strategin inte bara i mitt sökande efter en ny karriär utan också för att finna en hjärtevän. Många kastar sig efter första bästa, både när det gäller jobb och partner, och risken finns att man inte träffar riktigt rätt eller inte lyckas alls. Istället vill jag följa min jobbcoachs råd om att lära känna mig själv och undersöka marknaden så att steget framåt blir enkelt och den man väljer är någon som vill ha en.
Under det gångna året har jag lärt mig mycket om mig själv. En av de viktigaste pusselbitarna har varit en ökad förståelse för min duktiga sida och mer allmänt har jag lärt mig att jag har en hel arsenal av både introverta och extroverta strategier som kan driva mig och ge mig stimulans och energi. Istället för att bara vara duktig kan jag bredda mig och därmed stå mer stabilt.
Kopplat till vad som kan ge mig energi hör en annan pusselbit, nämligen en ökad förståelse för min sociala känslighet. En sida av myntet är en homogeniserande, lyhörd och förstående sida. En annan är konflikträdsla och obehag vid negativ kritik. Det gör att sociala sammanhang kan ge mig otroligt mycket, men bara där jag känner att jag blir accepterad och respekterad som jag är.
Rent konkret betyder det till exempel att jag letar efter arbetsuppgifter med handledande eller coachande inslag och ett förhållande där jag känner att jag duger som jag är och inte behöver göras om för att vara uppskattad.
Under året som kommer vill jag nu istället rikta mig utåt. Jag vill utvidga och använda mitt sociala nätverk för att kartlägga arbetsmarknaden och för att lära känna fler potentiella partners. Att hitta kontakter i industrin tror jag inte blir särskilt svårt. Det känns som att jag redan är på god väg. Att hitta jämnåriga singlar känns som en större utmaning, inte minst som jag i valet mellan extrovert eller introvert dans inte egentligen hade något val. Beslutet var redan fattat och det blir tango till våren. Men förhoppningsvis ger det några nya kontakter och kanske kan jag också bli bättre på att utforska det nätverk jag redan har.
När jag läser igenom mina studenters kursvärderingar för den kurs jag gav under hösten ser jag en typ av kommentarer som jag nog brukar få, men inte har tänkt så mycket på tidigare; Mina studenter skriver att det känns bra att inga frågor är dumma och att deras funderingar möts med uppmuntran.
Om det är så illa, som kommentarerna antyder, att de är vana att mötas av dåligt skylda suckar, är det lätt att göra sig populär som lärare; Det enda man behöver göra är att se, förstå och respektera. Antagligen spelar kursupplägg, tavelteknik, webbsidor och annat väldigt liten roll i det sammanhanget. Om nu målet är att få en god kursvärdering…
Julen närmar sig. Den första utan mamma. Jag ska hälsa på min far.
Jag fortsätter mina försök att abdikera från tronen som duktig och ansvarstagande storebror, ett projekt som påbörjades under påskuppehållet i våras. Pappa har försökt ordna med catering eftersom jag har avsagt mig ansvaret för julbordet, men det gick inte att få till under julhelgen och nu är det osäkert om alla syskon ens kommer att träffas.
Mitt kontrollbehov sliter i mig och protesterar mot tanken att syskonskaran inte samlas ens vid de stora helgerna, men jag antar att det är en nyttig övning för mig att släppa taget. Det får bli som det blir.
Jag tog ett inofficiellt MBTI-test eftersom jag var nyfiken på hur tydligt jag lutar åt det ena eller andra hållet. Intressant nog blev resultatet denna gång INFJ och inte ENFJ. Vikterna blev I 11%, N 38%, F 38% och J 78%. Jag ligger alltså och väger i gränslandet mellan introvert och extrovert, vilket jag har gjort i mina spekulationer här på bloggen också. Tydligast är J, min bedömande och planerande livsstil, vilket är föga förvånande.
Miranda bloggar om en vän från 20 år tillbaka i tiden som hon inte längre umgås med men som hon fortfarande tycker mycket om och jag funderar över kopplingen mellan kärlek och och intimitet; Det är lättare att tycka om någon som öppnar sig och det är lättare att öppna sig om man känner sig omtyckt. Insikten är enkel men användbar; Känslor är svåra att påverka direkt men intimitet går att jobba på.
Mina erfarenheter är av skilda slag. Det var mycket som jag aldrig pratade med mitt ex om för att jag kände att hon inte var intresserad eller förstod, vilket säkert motverkade intimitet i den relationen. Sedan dess har jag träffat flera kvinnor som jag har kommit nära just för att vi har öppnat oss för varandra. Det gäller bara att välja intimitet med någon som vill samma sak.
Det blev inga fler små snabba steg men jag leker med tanken på att gå kurs i någon annan dans. Valet står i så fall mellan Lindy hop och argentinsk tango.
Det som talar för lindyn är musiken och, som en god vän uttryckte det, att “det är där brudarna finns”. Intresset för att dansa Lindy hop är större än någonsin, liksom bristen på förare.
Det som talar för tangon är att föra och följa är så centralt, något som jag är fascinerad av. Dessutom har jag hittat en kurs där alla lär sig både föra och följa, vilket skulle passa mig perfekt.
På sätt och vis står alltså valet mellan min extroverta och min introverta sida; Ska jag välja en dans som öppnar en dörr till en stor umgängeskrets eller en där jag går in i mig själv och utforskar min sensualitet?
En dialog mellan Nathan Petrelli och Mr Linderman i förra onsdagens avsnitt av TV-serien Heroes fångar mitt intresse. Situationen är laddad, liksom Nathans pistol. Nathan tänker ta Mr Lindermans liv, den rike och inflytelserike man som finansierar Nathans politiska karriär till ett pris som Nathan börjar tycka är för högt. Mr Linderman menar då att Nathan har ett val att göra:
- You see, I think there comes a time when a man has to ask himself whether he wants a life of happiness or a life of meaning.
- I’d like to think I have both.
- Can’t be done. The two have very different paths. You see, to be truly happy, a man must live absolutely in the present. No thoughts of what’s gone before, and no thought of what’s ahead. But, a life of meaning… A man is condemned to wallow in the past and obsess about the future.
Nathan väljer mening framför lycka och låter Mr Linderman leva.
Kan det verkligen vara så att det finns en motsägelse mellan ett meningsfullt och ett lyckligt liv? Mina tankar vandrar till David Keirseys indelning av MBTIs sexton personlighetstyper:
En tolkning av detta är att Hantverkarna söker ett liv i lycka och Ideallisterna söker ett liv i mening. Det som skiljer Hantverkarna från Ideallisterna är att de är S istället för N; Hantverkarna lever här och nu och upplever världen på ett direkt, sinnligt och konkret sätt. Ideallisterna ser framåt och känner att det som sker är en del av ett större sammanhang.
Så kanske är det som Mr Linderman säger att vägen till lycka och vägen till mening är väldigt olika?
Vid en fika med en flyktig bekant i förra veckan fick jag en ny sida av en gammal historia berättad för mig. Efter lite pusslande bland mina minnen kommer nu historien om E.
Första gången jag träffade E var på ett dansgolv i februari 2006. Dans var då ett nyupptäckt intresse för henne, men hon lärde sig fort och det var ett sant nöje att vara med på en del av den resan. Dessutom flirtade hon med mig och jag minns att jag tyckte om det, men min nyfikenhet ersattes av besvikelse när hon efteråt frågade om jag ville gå danskurs med henne. Det var inte första gången en kvinna använde sin charm för att få mig att gå en kurs. Eftersom det är fler tjejer än killar som dansar måste tjejer hitta någon att anmäla sig med för att komma in.
Jag avböjde hennes förfrågan och som jag minns det så var hon under vinterns och vårens danskvällar mycket mer intresserad av att dansa med den man som jag var och fikade med i förra veckan. Vid vissa tillfällen dansade de bara med varandra under hela kvällen.
På Valborg hände dock något intressant. Som vanligt var det bal på slottet. Jag var där med en upptagen kvinna som jag var förtjust i. E var inte helt oväntat där med min fikakompis, men tog under kvällen mig åt sidan och poängterade att de var bara vänner. Dessutom berättade min dejt efteråt att E hade frågat om oss. Det fick mig att undra om E kanske ändå hade något romantiskt intresse i mig, men känslomässigt var jag då upptagen på annat håll.
Under försommaren bröt jag med den upptagna kvinnan. Under våren hade jag gått och väntat på att hennes krisartade förhållande med pojkvännen skulle ta slut, men uppbrottet kom aldrig och jag sa tack och adjö.
Under slutet av hösten började E och jag umgås lite utanför dansgolvet. Det var inte så ofta, men vi fikade ett par gånger och tog några långa promenader tillsammans och pratade om allt mellan himmel och jord. Sakta började vi lära känna varandra och jag kände att hon var någon jag skulle kunna bli förälskad i. Strax innan jul berättade jag det och fick till besked att hon aldrig hade tänkt på mig som något annat än en vän. Efter det rann vår relation ut i sanden och nu ser vi varandra på dansgolv ibland, men det är länge sedan vi dansade.
Det min fikakompis berättade i förra veckan var hur han hade fallit pladask för E första gången de träffades. Han mindes inte exakt när det var, men jag undrar om det inte var på samma dans som jag träffade henne första gången. Även hon hade blivit förtjust i honom och visat det både i handling och ord, men sade sig inte veta om hon ville ha ett förhållande med honom. Det tog flera månader innan hon gav besked och svaret var då att hon inte ville ha honom.
Efter mycket om och men beslutade min fikakompis sig för att försöka vara hennes vän istället. De slöt ett avtal, som innebar att de skulle hålla sig undan när den andra träffade någon annan. Det avtalet höll hon inte. Vid flera tillfällen la hon sig i och förstörde när han mötte någon som han var intresserad av och nu funderar han på att säga upp bekantskapen.
Jag känner med min fikakompis. Han är omtänksam och försöker göra det han tror är rätt. För det belönas han med smärta för att E varken vill ha honom eller kan släppa taget. Jag blir också arg över att det inte är första gången jag ser hur människor i min omgivning behandlar andra på det sättet. Jag har själv varit utsatt för det några gånger och att lära mig att undvika människor som behandlar mig på det viset har varit en dyrköpt läxa.
Permalink Comments off