Archive for October, 2008
10.28.08
Posted in mekanismer, relationer at 22:17 by henrik
Leva frågar i en kommentar om jag mådde bra av den sortens relationer som jag beskriver i tärningen är kastad. Mitt svar är att jag mådde riktigt dåligt. Jag minns till exempel ett brev som jag fick våren 2006 från en kvinna som jag hade öppnat mitt hjärta för. Hon berättade att hon tycker om mig, åtrår mig, har funnit djup vänskap, svepts med, tappat fotfästet och längtar efter mig, men också att det inte är kärlek. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och förutom att det krossade mitt hjärta körde det också min självkänsla i botten. Det var en mörk tid men även en vändning och en början på något nytt. Det är detta nya som denna blogg handlar om.
Jag har nu varit singel i sju år och ena handens fingrar räcker inte till för att räkna de kvinnor som jag under dessa år har kommit väldigt nära men som förr eller senare har insett att de inte vill vara ihop med mig. Den fråga jag då har ställt till mig själv är vad jag gör för fel, eller ännu värre, vad som är fel på mig? Här är några av de teorier som jag har formulerat genom åren:
- En dålig självkänsla sätter käppar i hjulen. Varför skulle någon tro att jag är värd att älska när jag inte själv gör det?
- Mina föräldrars ord och handlingar när de satte stopp för min sexualdebut vid 17 års ålder har i en auktoritetstrogen storebrors huvud utvecklats till en omedveten livsregel och jag tillåter därför inte mig själv att ha hela förhållanden.
- Få kärleksrelationer som ung vuxen gjorde att jag aldrig lärde mig spelets regler och att jag därför inte vet hur man inleder ett förhållande.
- Min duktighet har krävt stor lyhördhet på andras önskemål men inte mina egna. Därmed har jag inte valt det som är bra för mig, eller ens vetat vad det är.
- Jag har varit romantiskt naiv, fokuserat för mycket på känslor och missat vad kvinnor vill.
- Jag har ett lite undvikande anknytningsmönster, vilket kvinnor tolkar som att jag inte är intresserad.
- Jag har ett för litet socialt nätverk och träffar inte tillräckligt många potentiella partners.
- Min rädsla för att bli manipulerad gör att jag går miste om möjligheter så fort jag misstänker att det finns matchmaking med i bilden.
- Mitt bagage från mitt ex gör det svårt för mig att ha ett förhållande igen. Varför ska jag ge mig in i något som kan vara så kravfyllt och jobbigt?
- När kvinnor till sin stora glädje finner en man som de kan föra djupa och förtroliga samtal med börjar de tänka på mig som kvinnlig eftersom de oftast har sådana samtal med kvinnor. De har svårt att samtidigt uppleva mig som manlig och då försvinner attraktionen.
- Jag har en ovanlig personlighet. Endast 2,4% av den västerländska befolkningen är ENFJ. Därför är det svårare för mig att hitta någon än vad det är för många andra.
Listan är som synes lång, men frågan är vad gott det gör mig att fundera så mycket på vad det är för fel på mig? Redan de gamla stoikerna insåg att det inte är hur man har det utan hur man tar det som är avgörande. Det som fick mig att må dåligt var inte relationerna i sig utan mitt antagande om att jag inte duger som jag är. Jag blir inte gladare av att göda den idéen med en massa grubblerier.
Där jag har lagt skuld på mig själv lägger många andra skuld på den potentiella partnern och dennes fel och brister. Det är säkert en mer hälsosam strategi, men jag är inte så säker på att det gör det lättare att hitta en partner. Dessutom har jag nu en ny teori att lägga till listan över förklaringar på varför det har gått som det har gått:
- Den för mig kritiska ingrediensen i ett förhållande är intimitet. När en relation utvecklas till något intimt känns det i mig som att vi är på väg att bli ihop, men om min nyfunna vän tänker på något annat som den kritiska ingrediensen i ett förhållande delar vi inte nödvändigtvis den upplevelsen.
Jag gillar den teorin bättre. Den lägger varken skuld på mig själv eller på de kvinnor som inte var ihop med mig. Dessutom tror jag på den.
Permalink
10.26.08
Posted in relationer at 22:52 by henrik
De senaste dagarna har jag funderat över konsten att inte vara ihop och jag har gått igenom några av mina erfarenheter. Låt mig dock först ge en lista av ord som många använder när de beskriver vad det innebär att vara ihop med någon:
- en
- sex
- förälskelse
- kärlek
- närhet
Med kvinnan som visade mig himmel och helvete hade jag i perioder allt detta utom det första; Hon hade också sex med andra och kanske var det ett sätt för henne att försäkra sig om att hon inte var ihop med någon och därmed att undvika att lova något som hon inte ville lova?
Kort därefter umgicks jag med en kvinna som just hade flyttat isär med sin pojkvän i ett försök att rädda deras relation. För henne var jag inte heller den enda och dessutom hade vi inte sex, även om vi pratade om det och njöt av ömsesidig åtrå. Det som var avgörande för henne var dock att hon menade att det inte var kärlek. Därmed var vi inte ihop och hon var inte otrogen med mig.
Jag tänker också på en kvinna som jag dansade mycket med under en tid. Vi hade väldigt roligt tillsammans och som jag ser det hade vi allt som krävs för att vara ihop, även om vi inte hade sex med varandra. När jag föreslog att vi skulle inkludera även det i vår relation blev hon så sårad att hon vara mycket nära att säga upp vår bekantskap. För henne var det avsaknaden av sex som gjorde att vi inte var ihop. Därmed slapp hon röra vid allt det jobbiga som hon hade varit med om i ett tidigare förhållande.
Listan över intrikata balansgångar kan göras lång. Principen verkar vara att man genom att utesluta något försäkrar sig om att man inte är ihop. Vad som ska uteslutas beror på vem man pratar med. Jag respekterar deras val men har tyckt att det har varit synd. Jag inser att det är mononormen som ställer till med problem, det vill säga hur vi tänker på kärleksrelationer. Tänk om definitionen på att vara ihop hade varit att man skrev ett kontrakt? Då hade vi kunnat utesluta det istället för att begränsa och förringa våra relationer. I den bästa av världar vore vi inte begränsade av sociala konstruktioner, men nu är det som det är.
Om jag följer Anna Kåvers råd om att acceptera min upplevelse som den är, vad får det för konsekvenser? Svaret är egentligen självklart: Jag slutar söka en enda relation som ska bära alla mina förhoppningar och bygger istället ett nätverk av relationer som tillsammans fyller mina behov av sex, kärlek och närhet.
Det är dags att börja leva efter vad jag tror på; Uppdelningen av relationer i vänskaps- och kärleksrelationer stjälper mer än vad den hjälper. Istället för att leta efter någon som passar in i en vision vill jag vid varje nytt möte fråga vad just den relationen kan ge. Förhoppningsvis är det en väg till en mer nyanserad bild av relationer.
Tärningen är kastad.
Permalink
10.16.08
Posted in mekanismer at 15:19 by henrik
- Mamma, jag kan inte sätta på mig sockorna!
Lillebror, 3 år, försöker inte ens, utan ropar på mamma istället. Mamma, 43 år, är en klok kvinna som uppmuntrar honom att försöka.
- Jodå, det kan du. Försök så ska du se att det går!
Men lillebror står på sig.
- Neej, jag kan inte!
När mamma då låtsas vara upptagen med annat tar det två sekunder innan storasyster, 6 år, är på plats och sätter på lillebror sockorna.
Min tolkning är att lillebror har ett dåligt självförtroende. Han vet inte att han kan sätta på sig sina sockor själv. Däremot har han en god självkänsla. Han vet att han är värd att få hjälp och bli omhändertagen.
För storasyster är det tvärtom. Hon har ett gott självförtroende och vet att hon både kan sätta på sig sina egna sockor och hjälpa lillebror med hans. Samtidigt undrar jag hur god hennes självkänsla är? Vet hon att också hon är värd att få hjälp och bli omhändertagen?
När storasyster ger och lillebror tar emot stärks storasysters självförtroende och lillebrors självkänsla, vilket jag tycker är bra, men kanske borde lillebror också sätta på storasyster hennes sockor så att även lillebrors självförtroende och storasysters självkänsla stärks?
Ibland händer det, när jag klättrar med nybörjare, att de ber mig att välja ut ett lämpligt klätterprojekt åt dem. Jag brukar tveka och uppmuntrar dem istället att välja själva eftersom jag tänker att enda sättet att lära sig att läsa en klätterled är genom att försöka, men så vill jag förstås inte göra. De måste själva få avgöra vad som är bra för dem. Bättre då att ge dem vad de faktiskt ber om.
Men, slår det mig, inget hindrar mig förstås från att be om samma tjänst tillbaka. Om det då blir för svårt eller för lätt gör förstås inte så mycket om resultatet är att jag känner att jag är värd att tas omhand. Jag ska pröva och se hur det känns. Att be om hjälp kanske också borde stå på min lista över självkänslostärkande åtgärder?
Permalink
10.13.08
Posted in relationer at 13:08 by henrik
Sist jag var i slagsmål var på mellanstadiet. Jag var på väg in i skolbussen när jag fick ett nyp i baken bakifrån. Mitt humör var dåligt redan innan och jag vände mig om, knuffade till pojken som gick bakom mig i gången och sa ifrån på skarpen. Strax efter att jag hade vänt mig framåt igen kände jag hur det brände till i käken på höger sida. Först förstod jag inte, men så insåg jag att jag hade blivit nitad bakifrån. Mer slagsmål än så blev det inte. Smärtan var passiviserande och jag fick äta med sugrör i en vecka. I efterhand fick jag veta att det antagligen var någon annan som nöp mig. Jag fick aldrig veta vem.
Sedan dess har jag som sagt inte deltagit i några slagsmål och knappt några gräl heller. Jag ger mig eller lägger benen på ryggen, ungefär som när Mogens Glistrup föreslog att Danmarks försvar skulle bytas ut mot en telefonsvarare som på ryska läste upp meddelandet “vi ger oss”. Jag har tänkt att det viktiga är att värna relationerna, inte min stolthet.
Men, säger Anna Kåver och Åsa Nilsonne i sin bok Tillsammans, en sådan ensidig strategi är farlig; Det är inte att respektera sina egna känslor och tankar, vilket är destruktivt i längden.
Bokens Tillsammans handlar till stor del om hur man kan använda medveten närvaro och acceptans för att leva sig in i en annan människas upplevelse och vidimera att den andres tankar och känslor är rimliga utifrån dennes perspektiv. Att bekräfta det i ord, kroppsspråk och handling är enligt Kåver och Nilsonne ett sätt att visa respekt för den andre och därmed skapa ett tillsammans. På samma sätt kan man visa respekt för sina egna tankar och känslor och en av de mer intressanta diskussionerna i boken handlar om att hitta en balans mellan de två perspektiven och därmed mellan respekten för andra och respekten för sig själv.
Tillsammans gavs ut av förlaget Natur & Kultur år 2007 och är en av de mest underbara böcker jag läst på länge. Det underliggande budskapet om att kärlek är en färdighet som kan och behöver tränas sväljer jag med hull och hår.
Permalink
10.07.08
Posted in ofokuserat at 22:39 by henrik
Nu finns några texter på temat identitet under Pages till höger.
Permalink
10.03.08
Posted in mekanismer, visioner at 12:06 by henrik
Efter att ha läst Anna Kåvers bok om acceptans och Åsa Nilsonnes bok om medveten närvaro skulle jag vilja sammanfatta deras tankar som ett förhållningssätt till livet som är väl värt att sträva efter. Det handlar om
- att observera och vara uppmärksam på det som händer just nu och vilka tankar, känslor och andra reaktioner det väcker,
- att sätta ord på sina observationer, utan att undvika, förvränga eller värdera, medveten om att tankar och känslor är subjektiva, samt
- att delta smidigt utan fokus på sig själv.
Var och en av dessa punkter har en poäng. Att tillåta sig att vara i nuet kan vara behagligt och rofyllt. Dessutom är det konstruktivt eftersom nuet är den enda tidpunkt som kan påverkas. Med uppmärksamhet följer också friheten att välja fokus, vilket inte behöver vara på den starkaste känslan. Till exempel kan den vackra utsikten göra höjdrädslan mer uthärdlig.
Det luddigt sagda är det luddigt tänkta, och om man i ord preciserar sina observationer klarnar mycket. För att fatta välgrundade beslut är det viktigt att inte undvika eller förvränga någon del av upplevelsen. Även värderande beskrivningar är problematiska eftersom de aktiverar sekundära tankar och känslor som inte nödvändigtvis är relevanta och konstruktiva just nu; Vad gott gör det mig att tänka på mig själv som en dålig dartspelare när jag ska kasta min nästa pil?
Det kan också vara bra att påminna sig om att upplevelser är subjektiva; Det skrämmande ljudet i hallen behöver inte vara en inbrottstjuv. Det kan också vara posten. På samma sätt behöver inte utebliven bekräftelse betyda att man inte är omtyckt. Känslan är bara en tolkning av verkligheten.
Sedan får uppmärksamhet och närvaro konsekvenser. Att se sin smärta och acceptera att det gör ont leder till ett annat agerande än ett förnekande gör. Att sluta värdera upplevelsen av andra gör att vi bara är istället för att fokusera på oss själva.
Permalink