november 2008

lix

Läsbarhetsindex, LIX, är ett mått på läsbarhet. Ju högre index desto svårare text:

  • 00 – 29  Mycket lättläst. Till exempel barnböcker.
  • 30 – 39  Lättläst. Skönlitteratur, populärtidningar och liknande.
  • 40 – 49  Medelsvår. Exempelvis vanlig tidningstext.
  • 50 – 59  Svår. Bland annat officiella texter.
  • 60 –      Mycket svår. Byråkratsvenska.

Jag roade mig med att testa mina senaste inlägg:

Hur lättläst skriver du?

29 november, 2008 av ofokuserat

teneriffa

– Jag ska till Teneriffa och klättra med Johanna.

Jaha, tänker du kanske, och undrar om det är något på gång eller om vi bara är vänner? Men om jag istället skriver:

– Jag ska till Teneriffa och klättra med Johan.

Undrar du då fortfarande om relationen är väg att utvecklas till något mer eller om vi bara är vänner?

Nu, efter att tärningen är kastad, har det blivit mer tydligt för mig vad en social norm är. Först och främst är den en uppsättning underförstådda regler om hur man umgås. Att en man och en kvinna åker på semester tillsammans om de inte är eller håller på att bli ett par uppfattas som lite märkligt och uppseendeväckande.

För det andra hänger en social norm samman med en samling värderingar. Att par-relationen är norm innebär att den är mer värdefull än andra relationer, självklart eftersträvansvärd och vägen till lycka. Andra relationer, främst de som inte är så lätta att kategorisera, är mindre värda, möjligen acceptabla i en övergångsfas men slutar i längden med att någon blir sårad. Slutar aldrig par-relationer med att någon blir sårad, undrar jag då?

För det tredje utsätts den som bryter mot en social norm för sanktioner. Den som inte passar in hör inte ihop och förpassas till utanför. Sociala normer fyller en viktig funktion eftersom de upprätthåller social ordning och förhindrar orättvis behandling, men de drabbar även sådana avvikande beteenden som är helt harmlösa.

Jag ska för övrigt till Teneriffa och klättra, men personen som jag åker med heter varken Johanna eller Johan. För mig är både resan och personen väldigt värdefull. Gläds gärna med mig!

28 november, 2008 av genus mekanismer relationer

kärlekens evolution

Evolutionsbiologen David Sloan Wilson ställer på sin blogg frågan: Are Liberals and Conservatives Different Species? Wilson berättar om hur de på punkt efter punkt skiljer sig åt i värderingar, tankesätt och upplevelse av världen. Är det inte konstigt, undrar han provocerande, att demokrater och republikaner sägs vara av samma art när de är så olika? I biologisk mening går det förstås inte att förneka, men det är ju inte bara människans natur utan även hennes kultur som avgör vem hon är.

När Richard Dawkins 1978 publicerade sin bok Den själviska genen var fokus på altruism och återhållen aggression, något som tidigare hade varit svårt att förklara ur ett evolutionärt perspektiv. Boken innehöll dock även ett spännande kapitel 11 med förslaget att det finns en kulturens motsvarighet till gener, så kallade memer, som också genomgår någon slags evolution. Om man spinner vidare på tanken så kan politik, religion, filosofi och andra metabeskrivningar av världen ses som kulturens kromosomer. När vi formas till individer påverkas vi av både biologisk och kulturell arvsmassa.

Det är i så fall inte så tokigt att säga att demokrater och republikaner, att kristna och muslimer eller att kapitalister och kommunister är av olika arter, så länge man inte begränsar sin individuella frihet med deterministiska resonemang eller värderar vissa arter som högre stående än andra. Det ger nog mer att komma ihåg att arter är en del av ett ekosystem och därmed beroende av varandra.

Kanske kan kärlek också beskrivas på detta sätt? Att vi älskar är av den genetiska arvsmassan givet, men hur vi älskar beror på vår kulturella kärlekskromosom. Jag återkommer till Peter Englunds essä om tusen år av kärlekar:

Under antiken är kärlek det som med tiden växer fram mellan goda vänner. Det finns äktenskap, men ambitionen är inte högre än att som bäst uppnå någon slags ömsesidig respekt, och äktenskap varar sällan särskilt länge. Passion är besvärlig eller till och med farlig. Att ha sex med en riktigt god vän är antagligen inte så ovanligt. Säkert är det många som drömmer om att få allt i en enda relation.

Under medeltiden är kärlek det man känner för sina föräldrar, barn och andra släktingar, men även för Gud. Äktenskap arrangeras av sociala eller ekonomiska skäl och enligt påbud från kyrkan varar de livet ut. Passion börjar ses som något positivt, även om sång och dikt alltid beskriver passion som något utomäktenskapligt som slutar i misär.

Det är först när den europeiska medelklassen bildas under 17- och 1800-talen som kärlek är vad som finns mellan man och hustru. Människor väljer allt oftare själva vem de gifter sig med och idéer som att äkta kärlek är evig, att man och hustru blir till ett och att de inte ska ha några andra vid sidan av överförs från religionen.

Kanske går denna utveckling att förklara med evolutionsteori? Kanske har adaption lett till den kärlekskromosom som gett störst fördel i varje samhällsform. Kanske finns också en koppling åt andra hållet så att kärlekskromosomen och därmed våra värderingar har format samhället? Kanske går det att förstå konstruktionen av den romantiska kärleken under 17- och 1800-talen som att memer från religionskromosomen hoppade över till kärlekskromosomen? Kanske kan relationsanarkistisk kärlek ses som en mutation och en början på en ny art?

Spekulationerna duggar tätt. Grundläggande frågor, som vad en mem egentligen är och om replikation och selektion sker enligt samma principer som för gener, är än så länge obesvarade. Det ska bli intressant att se om någon lyckas snickra ihop en fungerande kulturell evolutionsteori så småningom.

11 november, 2008 av ofokuserat

feminist

Jo, visst är jag feminist och då likhetsfeminist och inte särartsfeminist eftersom jag tror att kön i mångt och mycket är en social konstruktion. Däremot har jag svårt för den radikalfeminism som många associerar med likhetsfeminismen. Könsmaktsordningen är enligt min mening en storslagen men förlegad modernistisk teoribildning. Nej, då tror jag mer på den queerfeministiska idéen om att heteronormativitet ligger bakom ojämlikhet.

Dessutom tycker jag att det är okej att dansa pardans, leka dominanslek eller ha maktförskjutna relationer om man vill. Jag tror att sexualitet är en positiv kraft som kan göra förskjutningar i makt och ansvar till en fråga om individuell preferens istället för kön, vilket gör mig till sexpositiv feminist. Relationer ser jag för övrigt som samhällets grundläggande byggstenar och jag tror att det är viktigt att vår strävan efter jämlikhet börjar där vi står. Här tror jag att relationsanarkism kan vara ett verktyg i ifrågasättandet av till exempel den standardiserade indelningen av hem och hushåll i manliga och kvinnliga domäner.

Så kanske är det sexualpositivistisk och relationsanarkistisk queerfeminist som jag är? Ärligt talat så har jag inte orkat läsa på så noga.

9 november, 2008 av genus

kärlekens mysterium

– Det går inte att veta.

En bekant förklarar att det inte går att veta om man blir förälskad eller inte. Antingen händer det eller också inte, menar hon.

På ett sätt håller jag med. Det är inte så lätt att förutsäga. Å andra sidan hoppas jag att hon inte menar att det inte går att se några orsakssamband alls. Det vore ju att sluta leta innan man ens har försökt.

Om jag låter en härlig kvinna få fritt spelrum på min inre scen under dygnets alla vakna timmar och hon gör detsamma med mig, om vi gång på gång intygar våra varma känslor för varandra och om vi dessutom inkluderar mycket beröring i vårt umgänge är väl sannolikheten rimligen större att vi blir förälskade än om vi låter bli?

Konstigare än så tycker jag inte att det behöver vara. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, romantiker som jag är, men det är dags att avmystifiera kärleken!

8 november, 2008 av mekanismer relationer

att konstruera relationer

Nu finns en text under Pages om relationskonstruktivism, det vill säga om att välja ut ord för att beskriva och därmed kategorisera och konstruera relationer.

Kanske är det relationskonstruktivist och inte relationsanarkist jag vill kalla mig? Visst kan det vara kul att riva ner men i allmänhet är jag mer intresserad av att bygga upp.

7 november, 2008 av ofokuserat

lektion

– Jag är kär i dig.

Storasyster, 5 år, förklarar sin kärlek för mig.

– Men, var inte du kär i Janne?

Hennes mamma hoppar in i vårt samtal. För mig förklarar hon att barnen har en så underbar manlig fröken på dagis som ungarna verkligen älskar.

– Jag är kär i honom också!

Storasyster står på sig och mamma har överseende med att hennes dotter inte har förstått att man bara kan vara kär i en person i taget.

– Jaha, du.

Jag säger inget, men förundras över den lektion i mononormativitet som jag just har blivit vittne till.

6 november, 2008 av relationer

fyrfärgskonsekvens

Så vilka konsekvenser får det då att jag beskriver mina relationer i fyra färger, det vill säga utifrån hur fysiska, spännande, delande och förtroliga de är? Det går förstås att beskriva en relation på många olika sätt. Till exempel hade jag kunnat prata om hur mycket vänskap respektive kärlek som finns i relationen, hur länge den har varat och hur mycket bekräftelse jag får i den. Spelar det någon roll vilken beskrivning jag väljer?

För det första är det sätt som jag beskriver en relation på avgörande för vad jag blir medveten om. Om jag inte sätter ord på hur jag ger respektive får bekräftelse i en relation är jag antagligen inte så medveten om det. Däremot kommer jag att vara medveten om könsmaktordningen om jag beskriver mina relationer i termer av makt och kontroll. Att välja beskrivning är förstås inte så enkelt som att försöka komma på vad som är mest sant. Ord som ”bekräftelse” och ”makt” är ju båda bara enkla modeller som belyser olika aspekter av en komplex verklighet. Det går inte att säga att det ena är mer sant än det andra.

Istället är frågan om hur jag beskriver en relation till stor del en fråga om vilka värderingar jag har. Vad vill jag se och vad är inte lika intressant för mig? Det är en sådan värdering som ligger bakom att förtrolighet, men inte maktförskjutning finns med i min beskrivning. Jag är visserligen fascinerad av makt och ansvar, men beslutade mig för att andra aspekter är viktigare. Det valet gör mig mer medveten om hur många förtroliga relationer jag har och mindre medveten om hur maktförskjutningen i dem ser ut. För mig är det i sin ordning, samtidigt som jag inser att det inte är så för alla.

Ytterligare en sak som jag tycker är viktig, naturvetare som jag är, är att jag upplever att de aspekter av en relation som jag beskriver är någorlunda enkla att observera. Att säga att jag har en lila relation kommer förstås att påverka min upplevelse av den, men eftersom jag tycker att det är svårt att avgöra vad som gör en relation lila så väljer jag bort den typen av beskrivningar. Ett mindre överdrivet exempel är att jag har svårare att precisera hur mycket jag älskar någon än om jag känner ömhet, förtjusning eller åtrå. Därför pratar jag hellre om graden av spänning än graden av kärlek. Även hur fysisk, delande och förtrolig en relation är tycker jag är hyfsat enkelt att sätta ord på. Det tror jag gör beskrivningen mer användbar och konstruktiv.

För att bli mer konkret gör den beskrivning som jag har valt det tydligt för mig att jag idag har ganska gott om förtroliga relationer och även om de flesta är med personer som jag inte delar så många aktiviteter och åtaganden med, så är mitt behov av intimitet i hög grad tillfredsställt. Inte minst, inser jag, har jag en väldigt intim relation med mig själv; Jag spenderar mycket tid på egen hand, bland annat på denna blogg, vilket känns bra. Så vill jag ha det.

När det gäller delande ligger jag också på en bra nivå. Jag har gott om människor som jag dansar, tränar och upplever saker med och håller på att utöka mitt umgänge med ytterligare några som jag då och då delar en fika eller lunch med. De riktigt stora projekten, som hus och barn, känns inte viktiga.

Spänning, och kanske framför allt de starkare känslorna, har jag saknat och gör fortfarande i viss mån, och en viktig drivkraft bakom mitt ifrågasättande av hur jag konstruerar mina relationer är att hitta vägar till att njuta mer av mina relationer. Det känns som att jag är på rätt väg och jag är glad för det.

Relationer som är mer fysiska saknar jag dock och här behöver jag göra något. En relation som är fysisk, men varken spännande, delande eller förtrolig känns inte så lockande, men en relation som är både förtrolig och fysisk låter intressant. Det tror jag skulle göra den väldigt spännande.

5 november, 2008 av relationer visioner

relationsterminologi

Jag börjar landa i en terminologi som jag trivs med för att beskriva relationer i fyra färger: De kan vara mer eller mindre 1) fysiska, 2) spännande eller laddade, 3) delande och 4) förtroliga. Som synes är det begrepp som redan används, även om jag ger ordet delande ett nytt användningsområde.

Om jag grovt delar in färg 1), 3) och 4) i mer respektive mindre samt färg 2) i positivt, neutralt och negativt, så har jag nu 24 kategorier istället för de traditionella två. Det tror jag är mer lagom för mig.

4 november, 2008 av relationer