Är du en manlig man eller en kvinnlig kvinna? Eller kanske en kvinnlig man eller en manlig kvinna? Att manligt och kvinnligt inte nödvändigtvis hör samman med biologiskt kön håller säkert de flesta med om i dagens genusmedvetna samhälle, men hur ska man egentligen tänka på sin manlighet eller kvinnlighet? Är jag det ena eller det andra?

GenusskalanJag har länge tänkt på manligt och kvinnligt som två extremer på en skala, två extremer dit få räknar sig. De flesta ligger någonstans däremellan. Verkligheten är inte svart-vit.

Jag tror att det är vanligt att tänka på manligt och kvinnligt på det sättet, ett sätt som den amerikanska forskaren i psykologi Sandra Bem ifrågasatte på 1970-talet. Hon gjorde två enkäter. Först bad hon människor att kategorisera ett stort antal personlighetsegenskaper som manliga eller kvinnliga. Sedan bad hon en ny grupp av människor att beskriva sig själva med dessa egenskaper, utan att hon avslöjade resultatet från den första studien. Istället för två extremer fann hon fyra, nämligen

  • de maskulina som har många manliga och få kvinnliga egenskaper,
  • de feminina som har få manliga och många kvinnliga egenskaper,
  • de androgyna som både har många manliga och kvinnliga egenskaper, samt
  • de odifferentierade som varken har många manliga eller kvinnliga egenskaper.

GenusytanFör att förstå detta går det inte att tänka på manligt och kvinnligt som ytterligheterna på en skala. Eftersom manligt och kvinnligt verkar vara två av varandra oberoende egenskaper behövs en tvådimensionell bild.

I bilden till vänster befinner sig de androgyna uppe i det högra hörnet, de odifferentierade nere i det vänstra, de feminina i det övre vänstra och de maskulina i det nedre högra. Var någonstans befinner du dig?

Hur kommer det sig då att så många tänker på manligt och kvinnligt som en skala? Svaret är antagligen att de allra flesta befinner sig någonstans på den diagonal som går från det övre vänstra hörnet ner till det nedre högra. Där finns den endimensionella skalan, som oftast fungerar alldeles utmärkt. Det Sandra Bem gjorde var att hon föreslog en modell som fungerar bra för ännu fler människor.

Referenser

  1. Daniel Abrams, Bra att vara psykologiskt tvekönad, abrams.se.