Que?– Älskar du mig?
– Tja, jag är förälskad i dig och tycker väldigt mycket om dig.
– Jo, men älskar du mig?
– Hm, jag vet nog inte riktigt vad det betyder.
– Då älskar du mig inte.
– Inte?
– Nej, då hade du vetat.
– ?

Den romantiska kärlekens innersta väsen har alltid varit något av en gåta för mig. Vad innebär det egentligen att älska någon? Om det är en känsla, hur kan brud och brudgum lova varandra evig kärlek? Går det verkligen att kontrollera känslor på det viset? Är kärlek kanske snarare ett val, ett sätt att umgås eller något helt annat?

Inte helt oväntat är det många som funderat kring romantisk kärlek. Många historiker menar att det är en modern konstruktion. När den europeiska medelklassen bildades under 1700-talet blev det vanligare med kärleksäktenskap. Tidigare resonerades äktenskap fram av sociala eller ekonomiska skäl och passion värderades, med rötter i antika och romerska moralkoder, som besvärlig och farlig. Med kärleksäktenskapen konstruerades också den romantiska kärleken och förebilden var kärleken till Gud. Ord som ”sammansmältning”, ”upphöjdhet” och ”evighet” som tidigare användes för att beskriva den goda relationen med Gud började användas för att beskriva kärleken mellan man och hustru.

Även biologer har funderat över romantisk kärlek. De beskriver vägen dit i termer av hormoner: Testosteronet håller våra ögon öppna och väcker nyfikenhet och åtrå. I förälskelsen får dopaminruset oss att sväva på rosa moln samtidigt som serotoninet eggar och hetsar. Fenyletylamin, som finns i choklad och jordgubbar, reglerar dessa hormoner. Efter förälskelse följer avvänjning från dopaminet. Avtändningens nedåtdippar, varvade med återfallets sötma, ruskar om. Stormen kan dock ridas ut med hjälp av oxytocinets varma längtan efter närhet och vasopressinets vilja till tvåsamhet. Nästa kris kommer i så fall först efter tre-fyra år, då även dessa hormoner ebbar ut. Evolutionsbiologer kopplar samman periodens längd med spädbarnstiden. Ur ett evolutionärt perspektiv kan det ha varit bättre att skaffa en ny partner när ett gemensamt barn inte längre kräver ständig tillsyn.

Inom medicinsk forskning skiljer man på sexuell lust, romantisk kärlek och kärlek till familjen. Med PET och fMRI studerar man hur olika typer av kärlek ser ut i vår hjärna.

Psykologer är mer intresserade av hur vi väljer den vi älskar. Relationsforskningen visar att likheter, både till utseende och sätt, skapar attraktion och att opposites attracts endast när det är något vi saknar hos oss själva. Inte sällan är det sådana olikheter som också blir de största svårigheterna i relationen så småningom.

Anknytningsteorin menar istället att en kärleksrelation fyller samma funktion som ett barns relation till sina vårdnadshavare och att vi söker en partner som vi kan knyta an till på samma sätt som vi knöt an till våra föräldrar när vi var små. Cirka 40% av befolkningen kände sig inte helt trygga under sin uppväxt och har därför någon typ av otryggt anknytningsmönster. Det gör det svårt att hantera osäkerheten i början av ett förhållande. Somliga stressar för att få snabb bekräftelse på den andres intresse. Andra undviker för att slippa besvikelse.

Ytterligare en psykologisk teori är att vi söker någon som visar sin kärlek på samma sätt som vi själva gör. Är det genom komplimanger, gåvor, beröring, tjänster, tid tillsammans eller på något helt annat sätt som vi går till väga? Chansen är stor att vi känner oss som mest älskade när vi möter någon som talar samma dialekt av kärlekens språk som vi själva.

Det finns säkert mycket att lära om kärlekens innersta väsen, men några slutgiltiga svar kommer jag aldrig att få. Samtidigt är det inte så viktigt. Att känna mig älskad och att uttrycka vad jag känner räcker mer än väl. Att bemöta kvinnor som förväntar sig att jag vet är en annan femma.

Referenser

  1. Peter Englund, Tusen år av kärlekar, DN, 1999.
  2. Ernst Nyström, Kärlekens kemi, www.bioscience-explained.org, 2(2), 2005.
  3. Per Olov Lundberg, Tre kärlekar, Läkartidningen, 50-52(102), 2005.
  4. Eva Rusz, Varför väljer jag alltid fel partner?, Prisma, 2006.
  5. Gary Chapman, Kärlekens fem språk, Marcus, 2006.