februari 2007

teleobjektiv

Jag undrar hur många känslor det finns? Är det några få, som med smaker, eller många, som med lukter? Vi har glädje, sorg, ilska, förvåning, avsky och rädsla. Det var sex. Finns det fler?

Det gör det nog. Dessutom är det ju skillnad på glädje och glädje. Man kan känna välbehag, upprymdhet, befrielse, spänning och tillfredsställelse. Och det finns säkert flera varianter. Dessutom kan man nog bli ännu mer precis. Visst går det att känna mer än en sorts välbehag?

Så jag gissar att det finns väldigt många känslor. Dessutom verkar de kunna vara väldigt precisa. Att identifiera en känsla kanske är en flerstegsraket? Eller som att zooma in med ett teleobjektiv? Vad är mitt obehag? Är det rädsla? På vilket sätt är jag rädd? Känner jag mig otrygg eller är det kanske osäkerhet?

Fördelen med att vara mer precis i sin identifikation är förstås att man med större säkerhet kan välja en reaktion som är adekvat. Så fram för större vaksamhet. På mig själv.

8 februari, 2007 av känslor

osocial

Jag har funderat på min vaksamhet för andra människors känslor och värderingar och på vad som driver den. Det handlar inte bara om min duktighet och om att lyssna efter vilka prestationer som värderas högt så att jag kan prestera dem. Det finns också något annat, mer diffust och svårare att identifiera.

Det jag känner i umgänget med andra är ibland ett obehag och ibland inte mer än att umgänget tar på mina krafter. Tydligast blir det när jag sedan får vara för mig själv. Då får jag ro.

Jag tror att jag är rädd. Inte för andra människor, men för andra människors känslor och reaktioner. Sätt mig i en av grupp med människor, där alla andra redan känner varandra och är avslappnade med varandra, och jag blir till en kanin med flämtande andning och öronen riktade åt alla håll. Det tar på krafterna.

Tydligare är min rädsla när jag möter aggressivitet, oavsett om den är riktad mot mig eller ej. Då finns en impuls till att ge mig av.

Jag tror inte att någon ser min rädsla. Man ska ju vara social och när det gäller sådant som aktas högt är jag mån om att vara som man ska. Flyr gör jag inte heller särskilt ofta, även om jag inte tar en konflikt, är provocerande eller aggressiv själv. Jag är mest svår att gräla med.

Nu prövar jag att välja mina sociala sammanhang så att jag inte ska bli så trött. Det är befriande att tillåta mig själv att slippa, men känslan av att jag inte borde är stark. Jag känner inte att jag får dra mig undan och vara för mig själv.

7 februari, 2007 av känslor

knäpp på riktigt

– Umgås ni mycket?

Jag kan inte låta bli att fundera på vad hon egentligen vill veta. Undrar hon om vi har ett förhållande? Hon är ju knappast svartsjuk. Allt sådant, hur det är mellan oss, har vi rett ut för länge sedan. Möjligen är det nyfikenhet. Fast det hade jag inte riktigt väntat mig heller. Det är inte likt henne. Så vart vill hon komma? Som vanligt strömmar tankarna genom mitt huvud. Och som vanligt verkar de inte på något sätt påverka det jag säger.

– Vi brukar träna en gång i veckan.

Jag inser att mitt svar möjligen antyder att jag inte dejtar min träningspartner men att det inte säger någonting om eventuellt intresse eller huruvida jag dejtar någon annan. Jag undrar om hon inser det och funderar på om det kommer att komma fler frågor. Men hon släpper det. Istället händer något oväntat. Hon drar mig åt sidan.

– Hur mår du?

Först förstår jag inte vad hon menar. Drog vi inte de vanliga hälsningsfraserna tidigare? Men så slår det mig. Det handlar om något annat.

Vi tappade bort varandra. Det är så mycket jag tänker på och ibland behöver jag ventilera. Inte alla klarar av mina tankar och jag försöker verkligen välja mina bollplank med omsorg. Jag tyckte att det verkade vara ok, men det blev nog lite för mycket. Jag bad om ursäkt, men hon försvann iväg.

Men så helt plötsligt, flera månader senare, tar hon upp kontakten igen och allt verkar vara som förut. Tills frågan om hur jag mår kommer. Jag kan inte låta bli att le lite inombords när jag funderar på vad hon har för bild av mig. Hur lyder diagnosen?

– Jag hade det rätt tufft i våras. Det har tagit tid för mig att hämta mig och jag har haft några bakslag under hösten, men jag tycker nog att jag mår rätt bra. Jag blir starkare för var dag.

Jag letar efter någon reaktion som visar om jag har svarat på rätt fråga. Det verkar så, men helt säker är jag inte. Hon släpper det och börjar prata om annat.

Jag lyssnar och stoppar in några ord här och där för att visa att jag är med och att jag bryr mig. För det är klart att jag bryr mig, även om hon inte får hela min uppmärksamhet. Jag jobbar på en teori. En förklaring som får allt att passa ihop. Hon frågade ju också om en annan sak. Hon undrade om jag ville med till Stockholm och träna någon gång. Var det inte så att en av hennes vänner verkade vara lite nyfiken på mig? Hon bodde väl i Stockholm?

Kanske det är ett uppdrag som håller på att utföras: Ta reda på om jag är ledig och mentalt frisk och ordna i så fall ett möte. Kan det vara så? Jag borde kanske fråga. Eller sätter jag henne i någon slags lojalitetskonflikt då? Om det nu är sant. Ännu värre är det förstås om det inte är sant. Då tror hon väl att jag har tappat förståndet helt. Då skrämmer jag iväg henne för gott.

Suck, ibland vore det skönt om man kunde låta bli att tänka så mycket. Om jag blir knäpp på riktigt någon gång kommer jag att bli paranoid. Ännu mer, alltså. För det verkar jag ju redan vara.

6 februari, 2007 av ofokuserat

tusen år av kärlekar

Jag hittade en essä av Peter Englund i vilken han skriver om tusen år av kärlekar. Notera pluralis. Det är kärleken till barnen, kärleken till föräldrarna, kärleken mellan goda vänner, kärleken till uppgiften, den romantiska kärleken och kärleken till Gud.

Under antiken står kärleken mellan goda vänner högt i kurs. Den representerar frihet och jämlikhet. Även kärleken till uppgiften, till de sociala plikterna, och kärleken mellan föräldrar och barn är viktiga. Däremot är den romantiska kärleken underordnad. I äldre romerska moralkoder anses den till och med vara besvärlig, med risk för farliga och uppslukande passioner.

Under medeltiden är kärleken till familjen viktigare än kärleken till vännerna. De båda byter plats. Fast högst i kurs och mest självklar är kärleken till Gud.

Under 1600- och 1700-talet börjar den romantiska kärleken omvärderas. Det blir vanligare med kärleksäktenskap. Tidigare resonerades äktenskap fram av sociala eller ekonomiska skäl. Ord som ”sammansmältning”, ”förvandling”, ”upphöjdhet” och ”evighet”, som tidigare använts för att beskriva kärleken till Gud, används nu för den romantiska kärleken.

Det sägs ibland att den romantiska kärleken är vår tids religion. När jag läser Peter Englunds text får jag en bättre förståelse för vad som menas med det. Det är inte bara så att kärleken till Gud rent funktionellt har ersatts av den romantiska kärleken. Det är också så att retoriken, bilderna och idéerna har förts över från det religiösa till det romantiska. Det ger mig vatten på min kvarn när jag upplever att ”att älska” inte är en känsla.

Dessutom, för att komma till en av Peter Englunds poänger, har den romantiska kärleken blivit nästan allenarådande. Alla andra kärlekar har tappat i aktning. Kvar finns bara den romantiska kärleken och på den lägger vi alla våra önskningar och förhoppningar, en börda den inte ensamt klarar av att bära. Däri ligger paradoxen att trots att den romantiska kärleken hyllas som aldrig förr så får den allt svårare att överleva.

5 februari, 2007 av mekanismer

bagage

Jag tänker verkligen att ett förhållande kan ge mer än det tar, att man inte behöver tappa bort sig själv och att man genom kommunikation kan skapa något fint. Jag har också utropat tillfällig anarki och slängt ut begränsande tankesätt till förmån för nya som gör mig mera fri. Dessutom har vissheten om mitt eget värde växt. Jag har nu även större vaksamhet och förmåga att identifiera mina egna signaler och jag har blivit bättre på att uttrycka dem. Jag vet att jag duger och jag är redo.

Men precis som barnet fortfarande är en del av mig är också den unge mannen en del av den jag är. Kroppen minns, som om det var igår, hur ett förhållande känns. Den minns känslan av klippta vingar, instängdhet, drivor av krav, frustration och maktlöshet. Värst av allt är minnet av sex som prostitution. Alltför många gånger gav jag bort min kropp för att köpa mig fri från konfrontation och gräl.

Ibland tänker jag att det är ett moment 22. Det enda sätt jag kan lära min kropp hur ett väl fungerande förhållande känns är genom att låta den få uppleva det. Men för att få uppleva det måste jag ha en annan känsla av vad ett förhållande är. Annars kommer jag inte dit.

Men det är inget moment 22. Eftersom jag förstår varför förtjusning och attraktion har en eftersmak av obehag så behöver jag inte bry mig om det. Jag har ju faktiskt fortsatt leta efter någon som jag vill vara med och som vill vara med mig. Om och om igen har jag öppnat mitt hjärta, trots att det också trasats sönder gång efter gång. Det kommer jag att fortsätta med.

4 februari, 2007 av relationer

älskar du mig?

– Älskar du mig?
– Tja, jag är förälskad i dig och tycker väldigt mycket om dig.
– Jo, men älskar du mig?
– Hm, jag vet nog inte riktigt vad det betyder.
– Då älskar du mig inte.
– Inte?
– Nej, då hade du vetat.
– ?

Jag har aldrig fått riktig kläm på det där med att älska och alltid känt att det är något lurt med det. Det skulle kunna vara så att det är en känsla som jag ännu inte lyckats identifiera, eller möjligen en jag helt enkelt inte upplevt. Men det verkar konstigt. Jag har rätt bra koll på andra förälskelse- och tycka om-känslor. Varför skulle jag ha missat just den?

Jag slutade faktiskt leta. Jag tror inte längre att det är en känsla. Jag tror att det är ett val vi gör, om och om igen, om vi vill, som gör att vi tolkar våra känslor på ett visst sätt. Jag tror att det har med linsen att göra, inte känslorna i sig.

3 februari, 2007 av känslor

metaregler

Om man tänker på en relation som en samling regler om hur man tar i varandra, vad man pratar om och hur man beter sig mot varandra, så blir begreppet seriell monogami lite intressant. Seriell monogami är ju tanken om att det är ok med flera partners, men bara en i taget. Det är alltså en regel om hur relationer ordnas i förhållande till varandra, eller med andra ord, en regel om regler. Eller med ett enda ord, en metaregel. Jag undrar vilka flera sådana det finns?

Jag undrar också hur fri man egentligen är att förhandla om metaregler? Kanske inte lika fri som man är att utforska en relation? Nu handlar det ju ännu mindre om bara två personer och ännu mer om ett socialt sammanhang. Det blir fler att förhandla med.

2 februari, 2007 av relationer

relationsord

Hur gör man om det inte finns några bra ord för att benämna en viss relation? Kanske du och jag har skapat något vi tycker fungerar bra, tillsammans och i de liv vi lever? Men så frågar någon vad vi har för relation och vi upptäcker att vi inte riktigt vet vad vi ska svara.

En variant är att tänja på gränserna för gamla begrepp. Det finns redan en del tänjningar, som kramkompis, knullkompis, öppet förhållande eller varför inte ”lekkamrat”? Och räcker det inte med ett extra ”knull” eller ”öppet” kanske man kan lägga till fler ord? Fast risken är förstås att det växer ut och slutar i något som liknar ett walesiskt bynamn. Det finns ju en humor i det, om än en rätt otymplig sådan.

Polysarna har ett intressant tillvägagångssätt. De tar gamla ord, som triad, kedja, linjär och satellit, och ger dem ny innebörd i relationssammanhang. Kul och antagligen helt adekvat!

Ytterligare en väg att vandra är den som relationsanarker väljer att gå. De säger att de inte överhuvudtaget definierar sina relationer. Jag har inte riktigt förstått vad det betyder, men gissar att det handlar mer om att inte sätta namn på saker och ting än att krama om någon som inte vill. Tanken är intressant, men gör nog inte omgivningen mindre förvirrad.

1 februari, 2007 av relationer