Att föra en danspartner bjuder på en helt annan njutning än vad följandet gör. Det är mycket att tänka på och mycket att lyssna in. Med uppdraget kommer ett ansvar som den som följer inte kan ta.

Jag vill att dansen ska vara på rätt nivå. Jag vill inte att det blir för lätt för partnern. Då blir det tråkigt. Det får inte heller vara så svårt att det inte fungerar. Då väcker det frustration.

Musiken måste få styra. Jag vill att det ska vara i takt, eller, det viktiga är att det känns så, vilket faktiskt tillåter en hel del. Sedan vill jag att dansen speglar musiken. Att dansa hurtigt till en tryckare kan gå, men då måste parodin vara tydlig.

Att hålla koll på omgivningen är viktigt. Det är alltid för trångt på dansgolv och det är lätt att krocka om man tappar koncentrationen. Med duktiga kavaljerer räcker det med en kort blick för att träffa en överenskommelse. På övriga får man tillämpa lämpligt säkerhetsavstånd.

Så det är en del att tänka på och en stor del av njutningen ligger i kicken jag får när jag trots komplexiteten lyckas skapa något fint. Att lämna ifrån sig en danspartner som skiner av lycka är en underbar känsla.

Men det som verkligen gör förandet till en njutning är om den jag dansar med helt släpper kontrollen och vågar lita på mig. Det är en häftig känsla. Tyvärr så händer det alltför sällan. Jag tror att många tycker att det är läskigt. Andra har nog inte ens upptäckt hur underbart det är.

Mitt förande har därför fått ytterligare en dimension. Jag söker efter nya vägar att få danspartners att slappna av och släppa taget. Mitt lockbete är leken och lekfullheten, men det hjälper inte alltid. Jag undrar om jag bara kan hjälpa den som verkligen vill våga?