Som storebror är jag pliktskyldig, ansvarstagande, ambitiös och högpresterande. Mitt självförtroende är gott, men min självkänsla är inte alltid på topp.
Likt guden Janus har jag två ansikten. Det ena vänder jag mot mina föräldrar och andra auktoriteter och värnar om deras värderingar, seder och traditioner. Det andra vänder jag mot mina syskon och andra medmänniskor och stöttar och hjälper som en garant för det som komma skall. Med en fot i det förflutna och en i framtiden är jag både pålitlig och omtänksam, och fungerar som allra bäst då jag behövs som allra mest.
Detta mönster är mer uttalat hos mig än hos storasyskon i allmänhet, dels därför att jag har tre yngre syskon, vilket är fler än de flesta har, och dels därför att jag är pseudotvilling; Redan när jag var fjorton månader gammal började jag konkurrera om mina föräldrars uppmärksamhet eftersom jag då fick en lillebror som behövde den mer.
Eftersom vi länge var tre bröder innan våra föräldrar till slut fick en dotter så borde jag också vara mer tävlingsinriktad än andra storasyskon och dessutom mer maskulin som man. Att mitt behov av att tävla med andra mest är som för storasyskon i allmänhet och att jag ibland uppfattas som androgyn med både många maskulina och många feminina sidor skulle kunna bero på min mors inflytande.
Min mor var endabarn och betydde allt för sina föräldrar. Hon var både det finaste de hade och den enda de hade. Redan som ung fick hon ta stort ansvar, inte bara om sig själv utan även om sina hårt arbetande föräldrar som behövde hjälp i hemmet. Det kan vara en av anledningarna till att hon senare i livet tog så stort ansvar för att jag skulle lära mig att sköta ett hushåll och ta om hand om mina syskon. Att hon inte ville att jag skulle bli som min far, som tack vare en duktig storasyster aldrig behövde göra något i sitt barndomshem, kan vara en annan.
Yrkesmässigt gör kombinationen av att vara ansvarstagande och målinriktad, blandat med den pedagogiska ådra jag utvecklat som storebror, att jag med stor sannolikhet söker mig till ledarpositioner. Där känner jag mig sedd och uppskattad.
Den bästa partnern för mig är en lillasyster med minst en bror. Ett förhållande med en storasyster skulle vara en ständig kamp om positionen som den duktigaste och någon utan bröder skulle ha svårt att förstå hur någon som inte bara är en bror utan också växt upp med två stycken fungerar. Dessutom skulle en otålig, rebellisk och artistisk lillasyster kunna visa mig på det lustfyllda, härliga och auktoritetsfria livet som är här och nu istället för i framtiden eller i det förflutna.
Om inte alla krav och förväntningar jag har på mig själv gör att jag får hjärtinfarkt och dör i förtid är chanserna goda att jag lever länge. Om jag lär mig att lätta på min börda, eventuellt med hjälp av en psykoterapeut likt många andra storasyskon, kan jag till och med bli lycklig.
Vill du veta vad statistiken säger om dig? Då kan jag rekommendera Elisabeth Schönbecks bok Äldst, yngst eller mittemellan, utgiven på Forum bokförlag 2008.