genus

teneriffa

– Jag ska till Teneriffa och klättra med Johanna.

Jaha, tänker du kanske, och undrar om det är något på gång eller om vi bara är vänner? Men om jag istället skriver:

– Jag ska till Teneriffa och klättra med Johan.

Undrar du då fortfarande om relationen är väg att utvecklas till något mer eller om vi bara är vänner?

Nu, efter att tärningen är kastad, har det blivit mer tydligt för mig vad en social norm är. Först och främst är den en uppsättning underförstådda regler om hur man umgås. Att en man och en kvinna åker på semester tillsammans om de inte är eller håller på att bli ett par uppfattas som lite märkligt och uppseendeväckande.

För det andra hänger en social norm samman med en samling värderingar. Att par-relationen är norm innebär att den är mer värdefull än andra relationer, självklart eftersträvansvärd och vägen till lycka. Andra relationer, främst de som inte är så lätta att kategorisera, är mindre värda, möjligen acceptabla i en övergångsfas men slutar i längden med att någon blir sårad. Slutar aldrig par-relationer med att någon blir sårad, undrar jag då?

För det tredje utsätts den som bryter mot en social norm för sanktioner. Den som inte passar in hör inte ihop och förpassas till utanför. Sociala normer fyller en viktig funktion eftersom de upprätthåller social ordning och förhindrar orättvis behandling, men de drabbar även sådana avvikande beteenden som är helt harmlösa.

Jag ska för övrigt till Teneriffa och klättra, men personen som jag åker med heter varken Johanna eller Johan. För mig är både resan och personen väldigt värdefull. Gläds gärna med mig!

feminist

Jo, visst är jag feminist och då likhetsfeminist och inte särartsfeminist eftersom jag tror att kön i mångt och mycket är en social konstruktion. Däremot har jag svårt för den radikalfeminism som många associerar med likhetsfeminismen. Könsmaktsordningen är enligt min mening en storslagen men förlegad modernistisk teoribildning. Nej, då tror jag mer på den queerfeministiska idéen om att heteronormativitet ligger bakom ojämlikhet.

Dessutom tycker jag att det är okej att dansa pardans, leka dominanslek eller ha maktförskjutna relationer om man vill. Jag tror att sexualitet är en positiv kraft som kan göra förskjutningar i makt och ansvar till en fråga om individuell preferens istället för kön, vilket gör mig till sexpositiv feminist. Relationer ser jag för övrigt som samhällets grundläggande byggstenar och jag tror att det är viktigt att vår strävan efter jämlikhet börjar där vi står. Här tror jag att relationsanarkism kan vara ett verktyg i ifrågasättandet av till exempel den standardiserade indelningen av hem och hushåll i manliga och kvinnliga domäner.

Så kanske är det sexualpositivistisk och relationsanarkistisk queerfeminist som jag är? Ärligt talat så har jag inte orkat läsa på så noga.

varannan damernas

Nätdejting verkar vara en tålamodskrävande aktivitet.

Under de två veckor som jag har varit medlem har jag kontaktat 26 kvinnor. Fyra tackade för visat intresse men avböjde till fortsatt dialog. Två svarade en gång, men lät sedan konversationen dö ut. Övriga 20 svarade inte alls.

Om jag räknar bort spam har jag blivit kontaktad av två kvinnor, men inte någon av dessa väckte mitt intresse.

Min gissning är att många kvinnor, särskilt de som presenterar sig med bild, får så många brev att de inte orkar titta på alla avsändares profiler utan sorterar utifrån hur meddelandena är formulerade. Korta hälsningar åker då direkt i papperskorgen.

Jag har därför börjat lägga stor möda på mina kontaktförsök. Jag förklarar tydligt vad som har väckt mitt intresse, jag visar att jag har läst profilen och jag formulerar mig vackert, finurligt och med glimten i ögat. Jag skriver nu inte mer än ett brev om dagen och lägger aldrig mindre än en timma per brev.

Min nya strategi har ännu inte lett till att någon har svarat, men fler har börjat titta på min profil, så det känns som ett steg i rätt riktning. Kanske är det bara tålamod som krävs?

Sedan kan jag inte låta bli att fundera på vad det är på dejtingsajter som främjar traditionella könsroller; Vad är det som gör att män tar initiativ till fler kontakter än vad kvinnor gör och vill vi verkligen ha det så? Vad sägs om att turas om, så att varannan vecka kan bara killar ta nya kontakter och varannan vecka kan bara tjejer göra det? Jag tror att det skulle göra dejtingsajter mer trivsamma för både kvinnor och män.

dominant

Jag har en dominant sida av min personlighet och tycker om att vara den som för. För mig är dominans en lyhörd och kärleksfull gåva till den som vill följa. Jag tar ansvar och har den kontroll och självbehärskning som behövs för att erbjuda trygg vila och omsorg.

Min dominanta sida har genom åren kommit till uttryck i olika sammanhang. Jag tycker om att föra en danspartner. Framför kören njuter jag av att låta mina musikaliska visioner styra. I den sexuella leken tycker jag om att ha kontroll och aktivt ta för mig, även om den kontrollen också är ett hinder för min egen njutning.

Jag har också en undergiven sida, dock mindre utforskad.

Jag tycker om att tänka på dominans och undergivenhet som läggningar som kan utforskas genom utlevnad. Ett sådant utforskande blir automatiskt ett ifrågasättande av traditionella könsroller: Istället för att anpassa sig till hur män och kvinnor förväntas vara försöker man bejaka sina egna signaler.

En intressant fråga, som förstås också måste utforskas, är hur viktigt det är för mig att få utlopp för dessa båda sidor av mig själv i olika sammanhang? Särskilt intressant tycker jag frågan är i valet av partner. Hur avgörande är det att min dominanta sida matchas av en undergiven sida hos min partner och vice versa för att relationen ska fungera bra?

jämlikt särboskap

Det slår mig att den nya medelfamiljen med en ensamstående förälder som har barnen varannan vecka kommer med en ur genusperspektiv sett inte så dum poäng; Barnen ser att det går alldeles utmärkt att sköta ett hushåll på olika sätt och att det ena inte är mera rätt än det andra bara för att den som ansvarar är kvinna eller man.

makten och barnen

Jag har inga barn, så jag förstår förstås inte hur det är att vara förälder. Möjligen misstolkar jag dessutom det jag ser när jag ser hur vänner med barn delar på ansvaret. Precis som när det gäller hushållets maktstrukturer så tycks det mig som att även om båda föräldrarna tar hand om barnen så är det kvinnan som avgör vad som är rätt och fel. Om kvinnan är borta en kväll så lämnar hon instruktioner om kläder, mat och annat som rör barnen och dessutom slår hon en signal hem någon gång under kvällen och kontrollerar att mannen har gjort på rätt sätt och inte glömt bort någonting.

Drivkraften bakom kvinnans kontroll är förstås en välvilja och en önskan om barnens bästa men resultatet blir ett vidmakthållande av en maktstruktur som definierar barnen som en kvinnlig domän, en domän som mannen förväntas träda in i på kvinnans villkor.

Förra lördagen sände SVT2 en repris på reportaget Män kan amma som tidigare har visats i programmet Faktum. Det enkla men ack så fascinerande budskapet är precis det som titeln säger. Tydligen har män tillräckligt med bröstkörtelvävnad för att kunna försörja ett barn och mjölkproduktionen lär kunna komma igång på mindre än två veckor.

Att mannen och kvinnan skulle turas om att amma tycker jag är en spännande tanke. Det skulle kanske kunna vara ett sätt att slippa den känsla av utanförskap som många män verkar känna under tiden efter förlossningen. Det skulle kanske också kunna skapa ett tätare band mellan en far och hans barn och kanske fler män skulle ta ut hela sin pappaledighet? Men det som kittlar mig mest är en undran om det kan motverka det som gör barn till en kvinnlig domän? Mannen är ju då med i leken redan från början.

hushållets maktstrukturer

När jag tänker på mamma och min barndom tänker jag också på hur viktigt det var för henne att jag deltog i hushållsarbetet. Hon såg till att jag lärde mig laga mat, baka, städa och tvätta. Det var en medveten kamp mot de traditionella könsrollerna. Hennes barn skulle minsann inte kunna skylla på att de inte kunde! Det är berömvärt och jag beundrar henne för det.

Som vuxen har jag dock insett att endast kunskaper och färdigheter inte räcker för att ansvar ska delas. Det sitter djupare än så och det jag kämpar mot är tanken att kvinnan är den som vet vad som är rätt och fel. Om jag lagar mat med de ingredienser och på det sätt som kvinnan förespråkar befäster jag den tanken och tar inget verkligt ansvar. Om jag ifrågasätter kvinnans värderingar kan matlagningen bli till en maktkamp eftersom jag då också ifrågasätter kvinnans suveränitet.

Jag kan inget om feminism och genusteori, men jag misstänker att många andra könsrelaterade maktstrukturer följer samma mönster som hushållets; De konstrueras och vidmakthålls av både män och kvinnor och kan bara brytas om medvetenhet och vilja finns hos både män och kvinnor.