genus

Jo, visst är jag feminist och då likhetsfeminist och inte särartsfeminist eftersom jag tror att kön i mångt och mycket är en social konstruktion. Däremot har jag svårt för den radikalfeminism som många associerar med likhetsfeminismen. Könsmaktsordningen är enligt min mening en storslagen men förlegad modernistisk teoribildning. Nej, då tror jag mer på den queerfeministiska idéen om att heteronormativitet ligger bakom ojämlikhet.

Dessutom tycker jag att det är okej att dansa pardans, leka dominanslek eller ha maktförskjutna relationer om man vill. Jag tror att sexualitet är en positiv kraft som kan göra förskjutningar i makt och ansvar till en fråga om individuell preferens istället för kön, vilket gör mig till sexpositiv feminist. Relationer ser jag för övrigt som samhällets grundläggande byggstenar och jag tror att det är viktigt att vår strävan efter jämlikhet börjar där vi står. Här tror jag att relationsanarkism kan vara ett verktyg i ifrågasättandet av till exempel den standardiserade indelningen av hem och hushåll i manliga och kvinnliga domäner.

Så kanske är det sexualpositivistisk och relationsanarkistisk queerfeminist som jag är? Ärligt talat så har jag inte orkat läsa på så noga.

Det slår mig att den nya medelfamiljen med en ensamstående förälder som har barnen varannan vecka kommer med en ur genusperspektiv sett inte så dum poäng; Barnen ser att det går alldeles utmärkt att sköta ett hushåll på olika sätt och att det ena inte är mera rätt än det andra bara för att den som ansvarar är kvinna eller man.

Jag har inga barn, så jag förstår förstås inte hur det är att vara förälder. Möjligen misstolkar jag dessutom det jag ser när jag ser hur vänner med barn delar på ansvaret. Precis som när det gäller hushållets maktstrukturer så tycks det mig som att även om båda föräldrarna tar hand om barnen så är det kvinnan som avgör vad som är rätt och fel. Om kvinnan är borta en kväll så lämnar hon instruktioner om kläder, mat och annat som rör barnen och dessutom slår hon en signal hem någon gång under kvällen och kontrollerar att mannen har gjort på rätt sätt och inte glömt bort någonting.

Drivkraften bakom kvinnans kontroll är förstås en välvilja och en önskan om barnens bästa men resultatet blir ett vidmakthållande av en maktstruktur som definierar barnen som en kvinnlig domän, en domän som mannen förväntas träda in i på kvinnans villkor.

Förra lördagen sände SVT2 en repris på reportaget Män kan amma som tidigare har visats i programmet Faktum. Det enkla men ack så fascinerande budskapet är precis det som titeln säger. Tydligen har män tillräckligt med bröstkörtelvävnad för att kunna försörja ett barn och mjölkproduktionen lär kunna komma igång på mindre än två veckor.

Att mannen och kvinnan skulle turas om att amma tycker jag är en spännande tanke. Det skulle kanske kunna vara ett sätt att slippa den känsla av utanförskap som många män verkar känna under tiden efter förlossningen. Det skulle kanske också kunna skapa ett tätare band mellan en far och hans barn och kanske fler män skulle ta ut hela sin pappaledighet? Men det som kittlar mig mest är en undran om det kan motverka det som gör barn till en kvinnlig domän? Mannen är ju då med i leken redan från början.

När jag tänker på mamma och min barndom tänker jag också på hur viktigt det var för henne att jag deltog i hushållsarbetet. Hon såg till att jag lärde mig laga mat, baka, städa och tvätta. Det var en medveten kamp mot de traditionella könsrollerna. Hennes barn skulle minsann inte kunna skylla på att de inte kunde! Det är berömvärt och jag beundrar henne för det.

Som vuxen har jag dock insett att endast kunskaper och färdigheter inte räcker för att ansvar ska delas. Det sitter djupare än så och det jag kämpar mot är tanken att kvinnan är den som vet vad som är rätt och fel. Om jag lagar mat med de ingredienser och på det sätt som kvinnan förespråkar befäster jag den tanken och tar inget verkligt ansvar. Om jag ifrågasätter kvinnans värderingar kan matlagningen bli till en maktkamp eftersom jag då också ifrågasätter kvinnans suveränitet.

Jag kan inget om feminism och genusteori, men jag misstänker att många andra könsrelaterade maktstrukturer följer samma mönster som hushållets; De konstrueras och vidmakthålls av både män och kvinnor och kan bara brytas om medvetenhet och vilja finns hos både män och kvinnor.