kommunikation

Jag går kurs och lär mig dansa tango. Tango får mig att tänka. Inte när jag dansar. Då är fokus här och nu. Men efteråt. Då kommer funderingarna.

Tango verkar vara kroppsspråkets dans framför andra. Mycket blir sagt i dansens kommunikation som sällan uttrycks lika tydligt i verbal dialog; Nästan ögonblickligen känner jag om den jag dansar med tycker om att dansa med mig, känner förtroende för mig, har förtroende för sin egen förmåga, kan skilja förmåga från personligt värde, är nyfiken på mina signaler, är tålmodig eller otålig, söker bekräftelse eller bekräftar, är lugn eller orolig och mycket mer.

Samtidigt som det är härligt att dansa med skickliga dansare så är det otroligt spännande att möta nybörjare. Den som inte har så vältränad styrka, balans, motorik, koordination och allt det som hjälper oss att kontrollera våra kroppar har svårare att välja sin kommunikation. Då blir mycket mera sagt av det som inte hör till dansen och som den vältränade med god självkontroll utelämnar.

Friskrivning. Jag är medveten om att jag tolkar andra människors signaler och att dessa tolkningar bara är kvalificerade gissningar.

Världen är full av missionärer. Då tänker jag inte bara på den religiösa sorten utan också på kvinnan i snabbköpskön som försöker lära kassörskan att ta i med hårdhandskar mot snattare, mannen på bussen som efter att ha givit plats åt den gamle med käpp uppfostrar ungdomarna som inte ställde sig upp och kollegan som talar om för mig att jag kommer att ångra mig om jag inte blir docent. Själv undrar jag vad det är som säger att kassörskan inte mår bättre av att inte reta sig på snattare, om skuldbeläggning verkligen är det bästa sättet att motivera ungdomar och varför jag inte mår bättre av att släppa taget om docenturen?

När jag tänker på missionärerna blir jag ibland lite irriterad. Jag känner inte att de respekterar och accepterar när de bemöter mig och andra med antagandet att de vet vad som är bäst för oss. Samtidigt inser jag att de menar väl och att en förklaring till missionerandet kan vara en bristande förmåga att se vilka reaktioner det väcker. Knepigare är det med han som använder utilitaristiska argument och medvetet offrar individen för allmännyttan. Det vet jag faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till.

Igår skrev jag om de kommunikationshinder som är en av orsakerna till att jag har sökt efter vägar till rakare kommunikation. En annan är att jag mår bra av att ta plats.

Jag ser ju hur jag gör; Jag testar människor genom att berätta något om mig själv eller vad jag tänker. Får jag då en spegling, en fråga eller något som tyder på att de är intresserade så berättar jag mer. Om de istället börjar prata om sig själva och vad de tycker och tänker så insisterar jag inte utan låter samtalet få handla om dem istället. Då är det jag som speglar, frågar och visar intresse.

Det är en av de strategier jag har utvecklat genom åren för att få bekräftelse. Det verkar vara många som saknar medmänniskor som lyssnar och förstår. Att erbjuda detta enkla kan få mig att känna mig otroligt uppskattad. Baksidan är att jag då inte uttrycker mig själv, vilket i längden leder till att jag börjar ifrågasätta värdet på mina tankar, mina känslor eller till och med mig själv.

Daniel skriver om rädsla som hinder för öppen kommunikation. Jag känner igen det alltför väl. Ända sedan tonåren har jag känt att jag måste vara försiktig med vad jag säger; Människor är rädda för mina tankar. Min gissning är att orsakerna är olika. Ibland är mina ord svåra att förstå. Ibland berör de känsliga ämnen. Ibland är min öppenhet en inbjudan till ett intimare samtal än vad som var tänkt.

Min blogg har därför varit en revolution för mig. Här är det för första gången mina gränser som gäller. Allt det jag vill skriva om skriver jag om och jag mår väldigt bra av att ta den platsen. Här lämnar jag till läsaren att avgöra om han eller hon vill läsa.

Sedan behöver jag förstås inte alltid dela med mig av de analyser och teorier som mitt huvud är så fullt av bara för att någon visar att han eller hon är intresserad av vad jag tycker och tänker, särskilt inte nu när jag kan använda min blogg för det. Något så enkelt som att säga hur jag mår eller berätta om något som jag har varit med om gör mig gott och med människor som klarar mitt lilla test är det hur lätt som helst att göra. Jag har börjat samla på sådana vänner.

Jag funderar vidare kring min målsättning om att finna vägar till rakare kommunikation. Den satte jag upp för över ett år sedan när jag formulerade vad denna blogg skulle handla om. Då tänkte jag att det främst handlade om min skicklighet och mina tankesätt. Nu har jag insett att det inte alltid räcker.

Bakgrunden var att jag under ett och ett halvt år uppvaktade den kvinna som visade mig himmel och helvete. Gång på gång missförstod jag henne. Varje gång hon flirtade med mig började jag hoppas, men när dörren sedan obönhörligen stängdes kastades jag från hopp till förtvivlan.

Det var första gången jag träffade en människa som jag missförstod så totalt. Uppenbarligen betydde kroppsspråk, ansiktsuttryck och beteenden något annat än vad jag var van vid. Inte heller kunde vi prata om vår relation; Hon blev blank i ansiktet och kunde bara säga att hon inte hade något att säga. Efter mötet med henne började jag tänka att jag har levt i en illusion; Jag har trott att jag kan läsa andra människors signaler, vilket jag inte kan.

Min slutsats är dock en kognitiv förvrängning. Att tänka att jag inte förstår någon alls eftersom jag inte förstod denna kvinna är en övergeneralisering. Förutom att hon hade svårt att prata om vår relation så hade hon också svårt att leva sig in i hur jag tänkte och kände. Det märktes när hon gjorde mig svartsjuk och det finns många andra exempel på det. Inte alla människor är så.

Jag tänker mycket kring det subtila i kommunikation mellan människor just nu.

Jag tänker på brunetten som jag med glädje noterar har lagt märke till mitt intresse trots att så få ord är utväxlade. Jag ser också att hon tycker om det.

Jag tänker på serviceteknikern som uppenbarligen inte märker att jag ser hans frustration när jag frågar det som tydligen går att läsa sig till.

Slutligen tänker jag på att över ett års träning inte har fått mig att ta större plats där jag känner att intresset inte finns.

En av målsättningarna jag satte upp för över ett år sedan var att finna vägar till rakare kommunikation. Där har ingenting hänt. Snarare har jag blivit mer subtil och mer medveten om graden av subtilitet i andras kommunikation. Kanske får det vara så.

Daniel bloggar om manipulation och observerar att alla använder det. Dold agenda och känslomässig påverkan är regel snarare än undantag i mänsklig kommunikation. Vi tycker att det är fel, men när Daniel problematiserar kring det moraliska är det svårt att dra någon annan slutsats än att det inte går att precisera vad en manipulativ handling är i någon objektiv mening. Daniels text finns här. Missa inte Gustavs klockrena kommentar om borderline:

Individer med diagnosen borderline personlighetsstörning anklagas ju ofta för att vara manipulativa, men i själva verket är ju problemet bristen på adekvat förmåga till manipulering. Eftersom dessa individer har svårt att ”tänka kring andras tänkande” (mentalisering) blir det svårt att utföra de nödvändiga och subtila manipulationer som är del av alla relationer, och som du beskriver ovan. Detta leder till vanmakt och ofta utageranden, dvs. mycket trubbigare vapen i kampen att påverka och kommunicera. Det är dessa som sedan benämns manipulationer av omvärlden.

Jag publicerar även min egen kommentar:

Jag tycker att slutsatsen av ditt resonemang är att det inte går att precisera vad en manipulativ handling är i någon objektiv mening. Precis som du skriver finns det inte något sätt att definitivt avgöra en persons syfte, grad av medvetenhet eller i vilken utsträckning handlingen är avsiktlig.

Därför lämnar jag tankar kring handlingars moraliska värde och byggandet av moraliska system åt den som är intresserad av sådant och fokuserar själv på det subjektiva; Vad är det som gör att man upplever att en handling är manipulativ?

Du nämner psykoanalys, och om jag har förstått det rätt så skiljer sig den psykoterapeutiska samtalsformen egentligen inte så mycket från den sokratiska som många kognitiva psykologer använder. En skillnad är dock terapeutens syn på sin klient. Om man bemöter någon med inställningen att han eller hon behöver bli mer medveten finns det en risk att det upplevs som respektlöst. Det går att kompensera med andra förtroendebyggande åtgärder, men grundproblematiken, en bristande förståelse för det grundläggande behovet av att bli accepterad och uppskattad som man är, finns kvar. Samtidigt har förstås även den kognitiva terapeuten en dold agenda. Frågorna väljs inte slumpvis. Men klienten upplever det antagligen mindre manipulativt om behovet av acceptens blir mött.

Min teori just nu är alltså att det är hur väl vi upplever att en handling är anpassad till mottagarindividens behov som avgör om vi upplever den som manipulativ eller ej. En väl anpassad handling tänker vi inte på som manipulativ, kanske inte heller de väldigt dåligt anpassade som vi avfärdar som något som inte kan lura någon, men i mellanregistret finns de vi upplever som manipulativa.

Jag stjäl med glädje Gustavs terminologi och kallar sådana handlingar som vi upplever är väl anpassade till mottagarindividens behov för adekvat manipulativa. Ofta är det nog så, som ni båda är inne på, att det adekvata är subtilt. Att göra små rörelser och mer kontinuerligt anpassa sig efter den respons man får fungerar nog bättre än att ta stora steg och upptäcka att man hamnat på en helt annan plats än den man växelverkar med. Men hur subtilt det ska vara med olika personer i olika sammanhang är nog också en förhandlingsfråga. Dessutom räcker det inte med en lämplig grad av subtilitet för att det ska vara adekvat.

Jag var på en prova-på-lektion i tango igår och njöt av hur stor del av tiden som lades på övningar i att föra och följa. Den som för använder sin kropp för att visa vad han eller hon vill göra. När den som följer känner signalen påbörjar han eller hon rörelsen, vilket är en inbjudan till föraren att följa. Rörelsen blir ett resultat av två människors önskningar, förhandlad fram under rörelsens gång genom ordlös kommunikation. Att det ideal som har tagit mig nästan femton år att utveckla på egen hand presenteras på en prova-på-lektion för nybörjare bådar gott.

Som kontrast kan jag berätta om en diskussion jag hade med en vän före jul. Han presenterade en teori om att det borde vara lättare att föra om man är tyngre än den man dansar med. Hans motivering var att man har kraft att förflytta den som inte riktigt hänger med. Det fick mig att fundera på hur de förare jag har dansat med har gjort och jag inser att det är regel snarare än undantag att föraren istället för att gå följaren till mötes tar i mer eller blir tydligare. Det går förstås att dansa även under de premisserna, men det är en annan sorts dominanslek än vad jag är intresserad av.

Jag tänker också på körledning, där jag föredrar att gå kören till mötes om den inte riktigt följer mina signaler, eller när jag handleder eller undervisar och intar en ganska passiv roll och istället uppmuntrar mina studenter att ta egna initiativ och eget ansvar.

Min fascination för kontroll och min vilja att förhandla om den är uppenbarligen något som inte alla människor delar med mig, men kanske finns det chans att jag träffar likasinnade på tango-kursen. Att bli mött av lyhörda människor, intresserade av att förhandla är för mig att bli mött av respekt. Det är en härlig känsla.

För två veckor sedan dansade jag för första gången med en man, och inte med vilken man som helst utan med han som var min idol och förebild när jag lärde mig att dansa. – Och vilken känsla att dansa med någon som är så duktig på att föra! Hans skicklighet fick mig att känna att jag faktiskt kan följa, även om min ryggmärg fortsätter att ställa till det för mig och vända på stegen i svaga ögonblick. Synd bara att han efteråt skrattade hjärtligt åt mig och utnämnde mig till kvällens sämsta följare. Det var säkert sant, men nästa gång ska jag be honom om uppmuntran istället. Det skulle kännas bättre.

– Hur dags ska vi springa?
– Det går bra när som helst. Föreslå gärna en tid.
– Jag antar att du äter frukost vid nio? Skulle elva passa?
– Det går bra, men hur går det med dina lunchplaner då?
– Ingen fara, jag hinner.

Efteråt skrattade jag gott åt mig själv. Det är ett under att två följsamma och lyhörda människor lyckas komma fram till något.