Jag var på en prova-på-lektion i tango igår och njöt av hur stor del av tiden som lades på övningar i att föra och följa. Den som för använder sin kropp för att visa vad han eller hon vill göra. När den som följer känner signalen påbörjar han eller hon rörelsen, vilket är en inbjudan till föraren att följa. Rörelsen blir ett resultat av två människors önskningar, förhandlad fram under rörelsens gång genom ordlös kommunikation. Att det ideal som har tagit mig nästan femton år att utveckla på egen hand presenteras på en prova-på-lektion för nybörjare bådar gott.
Som kontrast kan jag berätta om en diskussion jag hade med en vän före jul. Han presenterade en teori om att det borde vara lättare att föra om man är tyngre än den man dansar med. Hans motivering var att man har kraft att förflytta den som inte riktigt hänger med. Det fick mig att fundera på hur de förare jag har dansat med har gjort och jag inser att det är regel snarare än undantag att föraren istället för att gå följaren till mötes tar i mer eller blir tydligare. Det går förstås att dansa även under de premisserna, men det är en annan sorts dominanslek än vad jag är intresserad av.
Jag tänker också på körledning, där jag föredrar att gå kören till mötes om den inte riktigt följer mina signaler, eller när jag handleder eller undervisar och intar en ganska passiv roll och istället uppmuntrar mina studenter att ta egna initiativ och eget ansvar.
Min fascination för kontroll och min vilja att förhandla om den är uppenbarligen något som inte alla människor delar med mig, men kanske finns det chans att jag träffar likasinnade på tango-kursen. Att bli mött av lyhörda människor, intresserade av att förhandla är för mig att bli mött av respekt. Det är en härlig känsla.
Jag hittade hit genom Mirandas blogg, det finns mycket att läsa här också ser jag!
Apropå dans. Det är möjligt att det är olika beroende på vad man dansar, men som följare tycker vill jag aldrig bli förd med styrka. Det fungerar inte – det får mig ur balans och känner inte alls behagligt. Däremot är tydlighet aldrig fel, speciellt när kommunikationen inte riktigt fungerar från början.
Jag tror inte förhållandet i kroppsvikt spelar så stor roll. Det beror antagligen på typ av dans, vissa danser innehåller ju tunga lyft och då är det klart en poäng om han är stark och hon är mindre. Men oftast tycker jag det handlar om teknik och inte om styrka. Också en kort och liten förare kan föra tydligt och bra och föra avancerade turer genom att utnyttja motvikt och momentet i rörelsen på rätt sätt. (Och nu avslöjar jag kanske vilken typ av dans jag föredrar. Och det var ju inte meningen!)
Hej och välkommen hit!
Nej, jag tycker inte heller om att bli förd med styrka. Jag håller med om att det känns obehagligt. Jag tänker faktiskt på det som våld, men upplever att det är en väldigt vanlig respons om jag som ovan följare till exempel inte tar tillräckligt långa steg, roterar tillräckligt mycket eller känner mig obekväm med att dansa så tätt omfamnat som den jag dansar med vill göra.
Tydliga signaler, både från den som för och den som följer, är väldigt viktiga, men om den som för blir övertydlig för att jag inte tar så långa steg som han eller hon vill, så tycker jag att det vittnar om ett ointresse av att ta hänsyn till min erfarenhet och förmåga. Återigen, det är en syn på dans som verkar vara vanlig, men det är inte så jag vill dansa.
För att vara tydlig om var jag står i frågan om kroppsvikt: Att använda en större vikt för att få den som följer att göra som man vill är våld och kränkning.
Men sedan får man komma ihåg att föra/följa-momentet inte är lika centralt i alla typer av dans. I tango är det väldigt viktigt. Dansen handlar om att möta en annan människa. Man är närvarande och känner in varandra i varje rörelse genom hela rörelsen. Man dansar för varandra och inte för någon yttre åskådare.
I danser som salsa, bugg, lindy och boogie woogie dansar man längre ifrån varandra, vilket ger större individuell frihet men också begränsad möjlighet att känna in rörelsens detaljer. Lite överdrivet reduceras förandet till att bestämma vilken tur som kommer härnäst. Man är också mer medveten om hur dansen ser ut för någon som står vid sidan och tittar på. Tydligast är det kanske när man lägger till akrobatik.
Så olika människor söker olika saker i dansen. Inget fel eller konstigt med det, men det kan vara bra att känna till om man vill förstå andra.
Jag gillar för övrigt din pseudonym! Återigen, olika människor söker olika saker här i livet. Jag har en gissning om vad som är viktigt för dig. =)
Jag vet inte om övertydlighet någonsin stört mig. Däremot stör det mig när en förare för överdrivet enkla steg för att jag inte är lika duktig (är det vad du också menar med irriterande övertydlighet?). Det bästa är om han (eller hon!) kan läsa av mig och föra lagom utmanande figurer för just oss, då blir det roligast.
Det är sant att man får större möjlighet till att föra/följa i danser som är nära. Jag har inte provat tango ännu men däremot blues som nog påminner en del om tango när det gäller att skapa en intensiv känsla, skådespeleri och förbarhet. Det skulle jag vilja dansa mer, oj vilken kontakt och vilken berättelse man kan skapa med den dansen!
Jag tänker mig dock att man väl kan känna in rörelsens detaljer också i danser där man dansar längre ifrån. Det är helt klart det jag vill sträva emot: att kunna känna och svara på de små signalerna hela tiden även om det också finns utrymme för individuella steg. Det är tyvärr inte alla jag dansar med som tänker att kommunikationen mellan förare och följare är så viktig, och vill inte föraren är det svårt för mig att svara på signaler som inte finns.
Det jag söker i dans är just tjusningen i att försöka få en ordlös kommunikation att fungera så bra som möjligt. Och glädjen som kommer med det. Jag blir glad bara jag tänker på det!
Tack för pseudonym-komplinangen! Lite pretentiöst namn kanske men det var vad jag kom på då när jag startade bloggen. Men det stämmer rätt så bra med innehållet, tänker jag nu. :-)
Jag kan inte annat än instämma i det du skriver om tjusningen i en väl fungerande kommunikation. Det är bättre än sex! Eller möjligen är det det som är sex? =)
Det du skriver om övertydlighet är snarlikt det jag tänkte på. Båda fallen är exempel på att minst en känner att kommunikationen inte fungerar så bra.
Blues ser verkligen häftigt ut! Det måste jag pröva på någon gång.