Så var det klart. DN skriver att Socialstyrelsen 1 januari 2009 tar bort diagnoserna transvestism, fetischism, fetischistisk transvestism, sadomasochism, könsidentitetsstörning i barndomen och multipla störningar av sexuell preferens ur sjukvårdens diagnossystem.
Jag har skrivit om processen i varannan man psykiskt sjuk, varannan man psykiskt frisk och medial insats. Bra jobbat RFSU!
Våren 2007 antog RFSUs kongress motioner rörande sexuellt likaberättigande för utövare av BDSM och fetischism. Bland annat ska RFSU verka för borttagande av sadomasochism och fetischism som psykiska sjukdomar i Socialstyrelsens klassifikation. Jag skrev om detta i varannan man psykiskt sjuk och varannan man psykiskt frisk.
Nu verkar det som att RFSU har gjort en medial insats; Sydsvenskan skriver att Socialstyrelsen: Fetischer är sjukt och Dagens medicin rapporterar att RFSU kräver att fetischism slopas i diagnosregistret. I samma vända frågar Sydsvenskan deltagarna på en fetischfest: Hur störd är du? och Expressen avslöjar att Kinky sexliv gör dig lyckligare.
Bra jobbat RFSU!
Jag har just sett filmen Secretary från 2002, en film som marknadsfördes och antagligen uppfattades av de flesta som en romantisk komedi. För den BDSM-intresserade är ordet sensuell ett lämpligt tillägg.
Filmen handlar om Lee Halloway, spelad av Maggie Gyllenhaal, som efter en kortare vistelse på ett mentalsjukhus får jobb som sekreterare på en advokatbyrå. Sakta men säkert växer en mycket speciell relation fram mellan Lee och hennes chef, Mr Grey, spelad av James Spader. Relationen är fylld av dominans och underkastelse och av sadomasochism.
Filmen skildrar ett möte mellan två personer som kämpar med psykiska problem och inom BDSM-världen reagerade många negativt på att en mindre vanlig sexuell läggning än en gång kopplades samman med psykisk ohälsa. Å andra sida finns ett mycket positivt budskap i filmen; Huvudpersonernas sexualitet framställs som en helande kraft.
Secretary är producerad av Hollywood, men skiljer sig från andra Hollywood-produkter. Beskrivningarna är inte förskönande eller överromantiserade. Filmen känns inte publikfriande. Tvärtom gör de introverta karaktärerna och den ibland svårtillgängliga dialogen att filmen känns som en stolt film. Den är vad den är och det är upp till publiken att avgöra om de tycker om den eller inte. Jag gör det och hade den varit lite mindre förutsägbar hade jag inte haft mer att önska. Jag ger den fyra daskar på baken av fem möjliga.
Jag hittade öppningsscenen på YouTube.
Jag har en dominant sida av min personlighet och tycker om att vara den som för. För mig är dominans en lyhörd och kärleksfull gåva till den som vill följa. Jag tar ansvar och har den kontroll och självbehärskning som behövs för att erbjuda trygg vila och omsorg.
Min dominanta sida har genom åren kommit till uttryck i olika sammanhang. Jag tycker om att föra en danspartner. Framför kören njuter jag av att låta mina musikaliska visioner styra. I den sexuella leken tycker jag om att ha kontroll och aktivt ta för mig, även om den kontrollen också är ett hinder för min egen njutning.
Jag har också en undergiven sida, dock mindre utforskad.
Jag tycker om att tänka på dominans och undergivenhet som läggningar som kan utforskas genom utlevnad. Ett sådant utforskande blir automatiskt ett ifrågasättande av traditionella könsroller: Istället för att anpassa sig till hur män och kvinnor förväntas vara försöker man bejaka sina egna signaler.
En intressant fråga, som förstås också måste utforskas, är hur viktigt det är för mig att få utlopp för dessa båda sidor av mig själv i olika sammanhang? Särskilt intressant tycker jag frågan är i valet av partner. Hur avgörande är det att min dominanta sida matchas av en undergiven sida hos min partner och vice versa för att relationen ska fungera bra?
I helgen antogs samtliga motioner om BDSM och fetischism på RFSUs kongress. Jag skrev om dessa motioner i februari då jag rapporterade att varannan man är psykiskt sjuk. Det innebär att RFSU nu arbetar för sexuellt likaberättigande även för utövare av BDSM och fetischism. RFSU ska verka för borttagande av sadomasochism och fetischism som psykiska sjukdomar i Socialstyrelsens klassifikation, motverkande av fördomar kring BDSM och fetischism, samt utredning av hur ett rättsskydd kring BDSM- och fetischutövare skulle kunna se ut.
Mycket bra, tycker jag.
bless skriver om sexobjekt delvis som kommentar till mina tankar om att bli objektifierad och i diskussionen därefter har jag fått tänka en vända till.
Jag inser att jag uttrycker mig provocerande när jag skriver att jag vill bli objektifierad. Ordet används ofta för att beteckna den härskarteknik som går ut på att reducera någon till ett objekt och därigenom ta kontroll över personen. Jag använder ordet i ett avseende där samförstånd kring spelets regler gäller och den verkliga kontrollen inte ligger hos den som ser ut att ha den.
Men kanske det inte bara är språklig förbistring som gör att jag ständigt möts av oförståelse i detta ämne? Jag undrar om det är min exhibitionistiska ådra som ligger bakom min önskan att se lusten lysa i en kvinnas ögon? För jag har en exhibitionistisk ådra i mig; Jag tycker till exempel om att vara första paret ut på dansgolvet eller att tala, sjunga eller spela inför publik. Kanske är det svårt att relatera till mina tankar om man inte delar den ådran?
När jag var sjutton år gammal sa min far till mig att jag inte var mogen att ha sex. Det lät konstigt i mina öron, men jag hade och har fortfarande stor respekt för honom och hans tankar. Jag gjorde därför så gott jag kunde för att ta till mig det märkliga budskapet. Det, och annat, gjorde att arvet hemifrån blev en syn på sexualitet som något som bör tyglas.
Idag tänker jag annorlunda om sexualitet. Idag tänker jag att sexualiteten är en väg till känslomässig mognad; Det är en frigörande kraft som hjälper den som vill släppa taget att ge sig hän och låta känslorna växa och blomma ut. Det är en väg till mer fulla möten med andra människor, oavsett om det är sexuellt, sensuellt eller genom kärleksfull vänskap.
Har du någon gång fantiserat om att vara hjälplöst utlämnad i en annan människas våld? Finns det något spännande i att bli beordrad? Är tanken på att någon tar hårt eller brutalt i dig lockande? Drömmer du kanske om att bli bunden?
Sexuell undergivenhet kan ta sig många olika uttryck, men gemensamt är att den som är sexuellt undergiven finner njutning eller upphetsning i att släppa kontrollen och ge någon annan makt över sig själv.
Det är dock viktigt att förstå att det är skillnad på fantasi och verklighet. Att tanken på att bli dominerad lockar betyder inte att man vill få den egna viljan överkörd. Att fantisera om hårda tag eller till och med våldtäkt betyder inte att man vill bli kränkt. Att tända på underkastelse betyder inte att man är emot jämställdhet. Innan man lyckas reda ut allt detta kan en undergiven sida av den egna sexualiteten vara mycket förvirrande.
Så hur ska man få det att gå ihop? Många väljer antagligen att förneka sin undergivenhet, något som jag inte tror är hälsosamt i längden. Andra tillåter sig att fantisera, men låter det stanna där. Sedan finns det ytterligare andra som leker rollspel av olika slag. Dominanslekar, lekar med makt och kontroll, kan vara ett sätt att leva ut sin undergivna sida och ge sig hän åt all den njutning som den kan erbjuda. Då kan man leka under säkra former och i samförstånd.
Jag tror att det finns en gnista av undergivenhet gömd inom mig. Någon gång, med en partner som jag känner mig trygg med, vill jag utforska den.
För den som vill veta mer om fetischism eller andra mindre vanliga sexuella läggningar kan jag rekommendera Pervers? av Anna Bäsén och Niklas Långström. Boken kan beskrivas som en populärvetenskaplig uppslagsbok om sex utöver det vanliga. I sex kapitel berättar författarna om voyeurism, exhibitionism, fetischism, transvetism / transvetitisk fetischism, sadomasochism och pedofili. Dessutom finns också kortare presentationer av 36 andra sexuella läggningar, från asfyxofili (sexuell upphetsning genom andningskontroll) till zoofili (sexuellt intresse av djur).
Boken innehåller också två reportage där författarna skildrar besök på Club Par i hjärter och Club Sade. Dessutom finns inte mindre än 20 intervjuer i vilka vi lär känna vanliga människor med mindre vanliga sexuella intressen. Dessa intervjuer avmystifierar och skapar medkänsla. De är utan tvekan bokens största styrka.
Författarna har en ambition att berätta om forskning och om olika vetenskapliga teorier som försöker förklara sexualitetens uppkomst. Den tragiska sanningen är dock att det inte finns så mycket kunskap kring sexualitetens alla variationer och kring hur sexualitet skapas, oavsett om den är ovanlig eller ej. Den forskning som presenteras känns omogen och ibland full av vilda teorier som inte skulle gå att verifiera ens om det hade funnits forskningsmedel till den typen av forskning.
Nej, bokens styrka är som sagt mötena med de vanliga människorna med de mindre vanliga sexuella läggningarna.