Tanken på att bli kontrollerad väcker starka känslor hos mig.
Å ena sidan har jag mina erfarenheter från förhållanden där en mer direkt kommunikation har bytts mot manipulation som ett verktyg för att tillfredsställa behov. Den känslan av att bli kontrollerad är obehaglig och är något jag gärna undviker. Rädslan för att än en gång hamna i en relation där jag känner mig kontrollerad är stor och jag är väldigt vaken på alla typer av manipulativa tendenser så att det inte ska hända igen.
Å andra sidan finns min nyfikenhet på dominansleken, som ju är en mer eller mindre sexuell lek med makt och kontroll. Både att kontrollera och att bli kontrollerad känns då helt plötsligt väldigt spännande. Leken ska dock vara säker, sund och i samtycke för att vara intressant. Det kräver en väl fungerande verbal kommunikation, vilket är lockande i sig.
Det är fascinerande att en och samma företeelse väcker så skilda känslor. Jag ser att samtycket är avgörande för om de är positiva eller negativa, men förundras ändå över att känslorna i båda fallen är så starka. Utan att kunna sätta fingret på det misstänker jag att det inte är någon tillfällighet.
Är det inte det samma som när barn leker en del situationer om och om igen, någon slags sätt att träna på att förhålla sig, att vara i det som berör så starkt och prova olika lösningar. Lusten till olika lekar kanske kan jämföras med suget efter salt när man har svettats ymningt och andra signaler kroppen ger oss för att vi ska kunna bibehålla balansen. Det skulle kunna vara så att om man då har något som behöver bearbetas föreslår lusten att man gör det som lek och har det härligt under tiden. Jag skulle vilja påstå att det är både billigare och mer njutningsfyllt än psykoterapi;)
Jag tycker mig kunna spåra min förtjusning för dominans och undergivenhet tillbaka till unga år, långt innan mitt första förhållande. Jag skulle inte bli förvånad om det till och med är medfött, även om jag inte vet hur jag skulle kunna ta reda på det. Fast medfött kan förstås även det som behöver bearbetas vara, så varför inte? Det är en intressant teori.
Tja, vem behöver inte ta sig en funderare och prova lite olika förhållningsätt till lite allt möjligt. Att vara människa är ju inte helt okomplicerat och att ritualisera umgänget som i dominans och undergivenhetslekar kan kanske vara ett sätt att förenkla. Eftersom som man smalar av relationenens alla spret hit och dit. som vilken andlighet som helst med att vara i nuet och strunta i livet trivia ett slag.