religion

I tidiga tonåren var jag helt och fullt övertygad om att jag ville leva mitt liv som kristen. Jag kände också, lite ospecifikt, att jag hade ett kall och en uppgift att fylla. Jag hade ett syfte och passade in i ett större sammanhang.

I sena tonåren började övertygelsen dock vackla och sakta men säkert kom insikten att en kristen tro inte skulle fungera för mig och att jag inte skulle kunna fortsätta att kalla mig för kristen. Samtidigt var det inte lätt att släppa den övertygelse som jag hade med mig sedan barnsben och jag minns att jag brottades med existentiella frågor, som vad livet har för mening om det inte finns ett liv efter döden. Det var en tid fylld av grubbel, även om jag i efterhand undrar om inte beslutet redan var fattat och att det mest handlade om att acceptera det och försöka hitta ett sätt att leva med det.

Trots insikten dröjde jag mig kvar i nästan femton år i den kristna gemenskapen, framför allt som körsångare och körledare. Men när jag till slut släppte taget helt för några år sedan, kände jag en befrielse i det. Jag insåg till exempel att en gudstjänstsjungning tog på mina krafter, inte för att jag gick miste om en sovmorgon, utan för att jag deltog i något som inte kändes bra för mig.

Som barn läste jag bibeln regelbundet, lärde mig om kristen tro och funderade på vad det innebar att vara kristen. En kväll, efter att ha läst i bibeln om den helige ande, bad jag till Gud om att bli frälst.

Resultatet var enormt och överväldigande. Jag uppfylldes av ett rus som spred sig från bakhuvudet, ner över nacken, vidare längs ryggraden ned till svanken, men även utåt, i sidled, över min rygg. Det hela var över på några sekunder och kvar dröjde en nyfunnen klarhet; Nu visste jag hur det kändes att bli fylld av den helige ande.

Då var jag elva år och tolkade min upplevelse som ett bevis på den helige andes existens. Idag tror jag att det var min egen hjärna som fyllde min kropp med rus.

Blanketterna för årets deklaration dyker ner i brevlådan och jag blir påmind om att jag fortfarande är medlem i Svenska kyrkan, trots att jag inte aktivt har valt det. Jag har å andra sidan inte heller valt bort medlemskapet och kanske det börjar bli dags att göra ett aktivt val?

Vill jag stödja en organisation vars världsbild jag inte längre delar? När jag tänker tillbaka inser jag att det var länge sedan jag funderade över meningen med livet och Guds existens. Redan som tonåring insåg jag att det var en annan fråga som var mer intressant för mig, nämligen den om vad som ger mitt liv mening.

Jag skulle i och för sig kunna vara medlem av andra orsaker, som för att stötta deras sociala och humanitära arbete eller för att jag vill bevara de underbara konsertlokaler som många mindre stadskyrkor utgör. De som byggde de gamla stenkyrkorna kunde verkligen det där med akustik.

Ja, det är dags att ta ställning. Det skulle för övrigt antagligen vara en självkänslostärkande åtgärd. Jag visar för mig själv att min åsikt är värdefull.