Att sätta någon i fängelse är ett frihetsberövande, men det är också ett sätt att begränsa en persons sociala kontakter och därmed möjlighet till bekräftelse. Jag undrar om inte det är minst lika tungt att bära, om inte värre? Om man sedan beter sig riktigt illa i fängelset hamnar man i isoleringscell och berövas den lilla möjlighet till bekräftelse man har kvar.
Jag tror att behovet av att bli sedd är ett av de mest grundläggande, ungefär som behovet av mat eller sömn. Utan bekräftelse blir man nog sjuk, eller värre.
Bäst är förstås om man blir sedd och hörd utan att behöva göra någonting, men är det inte så gör man nog vad man kan för att bli det. Jag antar att ett vanligt sätt är att börja prestera för att få uppmärksamhet. Om inte det fungerar, till exempel därför att storebror redan har satt ribban orimligt högt, kan man försöka sig på motsatsen, som till exempel att missa alla deadlines för att väcka chefens uppmärksamhet. Som sista utväg kan man bli en vandal och slå sönder saker på stan. Då kanske man åtminstone får polisens uppmärksamhet.
När jag tänker på vilken drivkraft som bekräftelsebehovet verkar vara tänker jag att uppmärksamhet antagligen är bland det vackraste man kan ge till någon annan.
Ja, det är nog det finaste att ge bekräftelse till någon och härligaste. Min uppfattning är att om man ger andra människor bekräftelse, inte betalar med bekräftelse utan just ger, så alstras kärlek till alla:)
Jag må vara färgad av flerårigt umgänge med allehanda djur, och det är kanske därför jag alltid har som utgångspunkt (och förklaringsmodell) att:
Människan är ett flockdjur.
(Alltså – bekräftelse, närhet, känslan av att ha en naturlig plats i något större, allt det är sånt som får oss att må bra. För vilda flockdjur är det här att isoleras/stötas bort ur flocken det värsta som kan hända. Bokstavligt talat en dödsdom.)
Mvh
Biologisten :)
bless: Ja, kanske är det så att om man ger bekräftelse så är chansen god att man får bekräftelse tillbaka. Att det är en investering som i långa loppet ger mycket utan att egentligen kosta något mer än lite tid.
Boel: Det verkar som att B är en bokstav med flera innebörder. =)
Ordet biologism används ibland som ett skällsord, men jag tycker att man får använda vilka förklaringsmodeller man vill så länge de stämmer in på det vi ser runt omkring oss och så länge de ger handlingsfrihet. Jag ser också människan som ett flockdjur, även om det förstås inte är det enda vi är.
Fast om man ser till djurens beteende borde man inte vara etolog då. Om mäniskan är ett djur så kanske mitt intresse är erotisk etologi;)
Bland det intressantaste med människor – jag menar alltså på ett intellektuellt plan – tycker jag är just spänningen mellan instinkt och tanke, natur och kultur, djur och…ja, vad jag nu ska kalla motsatsen, jag kan ju inte kalla det för ”människa” eftersom det är just blandningen som är det mänskliga. Hur man kan känna på ett sätt och tänka på ett annat, t ex.
bless: Så är det nog! Och nu har du dessutom ett roligt namn på det! =)
TheHolyGoat: Ja, vi är onekligen mångfacetterade och spännande varelser! =)
Den här kommentaren hör inte hit alls. Skulle bara säga att jag fortsatt mitt skummande och funnit svaret på _min_ senaste bloggfråga i din 35-årspresent. Tänk vad världen vore annorlunda om folk sa precis vad de menar!
(Min blogg har strulat, men nu är den på banan igen. Funderar på att byta namn till Krångelbloggen.)
Nu en kommentar som kanske hör hit:
Jag har funnit att det här med att betrakta människor som alla andra djur inte är en förenkling (dvs man missar inte några djupare aspekter) – den väsentliga skillnaden mellan oss och djuren är helt enkelt att vi använder tanken till att krångla till saker och ting.
Om man hårdrar.
Jag tror nog att kvinnorna jag skrev om alla menade vad de sa. Jag upptäckte bara att det jag vill veta är vad de vill och inte vad de känner. Jag är glad att det kunde ge dig ett svar på din fråga.
(Jag läste svaret på min kommentar på din blogg, om klättring och mitt ämne, kände mig som ett skelett i en garderob och blev något som jag inte blivit på mycket länge, nämligen stum. Svar, eller antagligen snarare en fråga, kommer när jag fått talförmågan tillbaka.)
När du skriver om att vi krånglar till, associerar jag till vår förmåga att tänka bakåt och framåt. Att reflektera ger både möjlighet att lära från det förflutna och risk att fastna där, i synnerhet i elände och misär. Att tänka framåt ger både möjlighet att planera och risk att glömma bort att göra det bästa av nuet. Det som i österländsk tradition kallas för att bli ett med tingen och i modern västerländsk psykologi kallas för att ha flow, kanske handlar om hitta tillbaka till ett sätt att vara som är närmare djurens?
Efter att ha läst alla andras kommentarer och dina svar på dem, tappade jag bort vad jag tänkte skriva från början… :)
Men om ingen ser eller hör en, finns man då?
Så jag tror du satte fingret mitt i prick!
En härlig paradox: att nå andliga nivåer i det djuriska.
Hossan: Ja, vi behöver nog verkligen bli sedda.
bless: Ja, så kan man formulera det. =)
Håller med bless! Men det är en trevlig paradox – jag har nämligen länge tänkt att djuren är on to something och att man borde lära av dem. Kanske är det de som är proffsen på zen!
Och du behöver absolut inte oroa dig för att vara nåt ställföreträdande skelett. Jag hade inte ens tänkt tanken (redan nu har jag intrycket att ni inte är särskilt lika på några andra punkter). Och den historien är ur världen för länge sen…
Det är gott att höra. =)