En identitet bortom tankar och känslor.
Ända sedan beteendeterapins födelse har det vetenskapliga arbetssättet och det västerländska tänkandet varit ett viktigt inslag. Till exempel har man alltid försökt mäta resultat av olika terapeutiska tekniker för att kunna utvärdera och jämföra dem. I synnerhet den andra vågens beteendeterapi, KBT, har synats i fogarna. En del menar att det ibland har gått till överdrift och börjat handla mer om marknadsföring än om omtanke om klienter, men oavsett vilket så visar studierna att KBT har varit till ovärderlig hjälp för väldigt många som varit drabbade av ångest eller nedstämdhet. Samtidigt har också en annan bild växt fram; Det verkar trots allt vara något grundläggande som saknas.
Det visade sig nämligen finnas människor som trots lång och hård kamp med sig själva, först på egen hand och sedan med hjälp av KBT, ändå inte mådde bättre. Varken de kognitiva eller beteendevetenskapliga verktygen gav någon lindring på lidandet. Ibland mådde klienter till och med sämre efter behandling. Hur kunde det komma sig?
Sakta började forskarna inse att det fanns något problematiskt i kampen i sig. En lösning verkade paradoxalt nog vara att sluta kämpa. Beteendeterapeuter har alltid vetat att det lätt blir fel om man försöker styra sina känslor. Den nya insikten var att det kan gå snett även om man försöker tygla sina tankar. Istället för att sträva efter att kontrollera tankar och känslor verkar man må bättre av att bara låta dem komma och gå som de vill.
De tekniker som har utvecklats under 2000-talet och som tillsammans utgör den tredje vågens beteendeterapi har det gemensamma att de tränar oss i att ta ett steg tillbaka och studera våra tankar, känslor, minnen och allt det som utspelar sig på vår inre scen, utan att fly, förvränga eller döma dem. Istället för att kämpa med att stänga vissa saker ute handlar det om att välja vad man fokuserar på och vad man vill göra. För handlingen, att göra det man verkligen tror på, är fortfarande det viktigaste verktyget av dem alla.
En målsättning med modern beteendeterapi är alltså att uppnå en transcendent självupplevelse, bortom tankar, känslor, minnen och intryck. En annan är att bli klar över sina personliga värderingar och agera i enlighet med dem. Låter det som vetenskap och västerländskt tänkande?