Jag och en vän som har valt mig väljer fortfarande varandra ett knappt år efter att vi valde varandra för första gången. Hon är fortfarande attraktiv och underbart förtjusande i mina ögon. Mina känslor har inte ebbat ut som jag trodde att de skulle göra. Inte heller har jag låtit dem skena iväg med mig. Hon ger mig mycket och jag ser fram emot de klätteräventyr vi planerar inför våren och sommaren.
känslor
boken om känslor
Min brorsdotters favoritbok är Boken om känslor av Per José Karlén. Det är nog ingen slump att hennes föräldrar har köpt den åt henne just nu; Det verkar inte vara lätt att vara tre år gammal och känna hur känslorna krockar med varandra och sliter åt olika håll på en och samma gång.
Det är en fantastisk bok med luckor och utvik och många tänkvärda budskap, som att du mår bättre om du berättar för andra vad du känner och att ibland kan man se vad andra känner, men inte alltid och då får man fråga. Det värmer gott att treåringar idag får lära sig vad det tog över 35 år för mig att luska ut.
Bokens slutkläm är att ju mer kärlek man ger desto mer får man tillbaka. Tanken är fin och på ett sätt är det också sant, men det räcker ju inte; För att få måste man välja att ge till den som vill ha ens kärlek och som vill ge tillbaka. Det är ett för avancerat budskap för en treåring, men kanske ett uppslag till en uppföljare för de lite äldre barnen?
Så om ni inte har läst boken kan jag varmt rekommendera den både för små och stora barn, som det brukar heta.
kärlek och intimitet
Miranda bloggar om en vän från 20 år tillbaka i tiden som hon inte längre umgås med men som hon fortfarande tycker mycket om och jag funderar över kopplingen mellan kärlek och och intimitet; Det är lättare att tycka om någon som öppnar sig och det är lättare att öppna sig om man känner sig omtyckt. Insikten är enkel men användbar; Känslor är svåra att påverka direkt men intimitet går att jobba på.
Mina erfarenheter är av skilda slag. Det var mycket som jag aldrig pratade med mitt ex om för att jag kände att hon inte var intresserad eller förstod, vilket säkert motverkade intimitet i den relationen. Sedan dess har jag träffat flera kvinnor som jag har kommit nära just för att vi har öppnat oss för varandra. Det gäller bara att välja intimitet med någon som vill samma sak.
saknad
Så var det dags.
Strax före midnatt, måndag 22 oktober 2007 somnade mamma stilla in. Hon blev 60 år gammal.
Det är så länge sedan hon fick sin diagnos att jag inte längre minns när det var. Kanske är det sju år sedan. Kanske är det mer.
Hennes diagnos var Alzheimer och sedan hon fick den har jag, min far och mina syskon sett henne lämna oss sakta. Sorgen har varit en del av våra liv. Inte så stark, men ständigt närvarande.
Jag är förstås ledsen, men känner mig ändå lugn. Det finns en tröst i att mamma mådde bra under nästan hela den tid hon var sjuk. Alzheimer kallas ibland för de anhörigas sjukdom och det tycker jag är en bra beskrivning.
Min vecka har på många sätt varit som alla andra veckor; Jag har jobbat, tränat, dansat och umgåtts med vänner. På ett sätt har den dock varit väldigt annorlunda; Kramar, leenden och andra människors omtanke har betytt så mycket mer än vad de brukar göra.
Vila i frid, älskade mamma. Jag saknar dig.
sorg
Det finns sorg i mitt liv. För det mesta inte så mycket, men ibland lite mer. Nu har det varit lite mer under några dagar och då känner jag mig tacksam över att jag ändå har så många underbara människor i mitt liv. Det är vad jag behöver.
undvikande anknytningsmönster
Gårdagens glimtar visar hur jag i olika sammanhang har dragit mig undan känslomässigt eller accepterat att jag inte har fått komma nära. Jag har, för att använda ankytningsteorins terminologi, ett undvikande anknytningsmönster. Sådana mönster visar sig i barnets relation till sina föräldrar och i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra sammanhang.
Traditionellt har föräldrarnas roll ansetts vara helt avgörande för vilka anknytningsmönster ett barn utvecklar, men det finns forskning som tyder på att genetiska faktorer också är viktiga. Det skulle kunna förklara varför mina syskon delvis har utvecklat andra anknytningsmönster, trots att våra föräldrar, såvitt jag kan se, inte knöt an till oss så olika.
Min gissning är att jag är född med den sociala känslighet som min mor kommenterade när jag var fem år gammal och att mina föräldrar inte visste hur de skulle hantera mina särskilda behov och erbjuda mig något bättre alternativ än den trygghet och ro som ensamheten hade att erbjuda när det sensoriska trycket blev för stort.
Mitt avvaktande och följsamma sätt är ett handikapp i dejtingsammanhang, även om jag inte upplever det som ett särskilt stort sådant. Jag behöver bara lite tid för att hinna känna mig trygg. Det kräver tålamod av andra, men om jag får den tid jag behöver och bemöts av förståelse och medkänsla har jag inga problem med att öppna mig och berätta vad jag känner och vill.
Det stora problemet är ett annat. När jag inte berättar för andra om vad jag tycker och känner sänder jag mig själv budskapet att det inte spelar någon roll. Jag förringar mitt eget värde, vilket leder till att jag blir ännu mindre benägen att dela med mig av mig själv och det hela blir till en negativ spiral. Eftersom jag inte har vetat att jag duger och förtjänar en väl fungerande kärleksrelation har jag nöjt mig med mindre.
Ytterligare ett sätt att uttrycka samma sak på är att säga att jag har ett inre schema i kärleksrelationer som säger att jag inte duger som jag är. Mina strategier för att hantera det obehag schemat ger mig är att dra mig undan, distansera mig känslomässigt, undvika att provocera och vara lyhörd på andra människors behov. Dessa strategier har bekräftat och förstärkt mitt schema.
Anknytningsteorin erbjuder alltså en modell som kan förklara varför jag trivs så bra på egen hand och varför jag mår så otroligt mycket bättre när jag inte aktivt letar efter en partner. Min kropp belönar mig med välbehag för strategier jag lärde mig som barn, ett belöningssystem som har förstärkts av mina erfarenheter av kärleksrelationer i vuxen ålder. Jag minns till exempel den underbara befrielse och lättnad jag kände efter uppbrottet med mitt ex.
irrationell och rationell
Ett av de mål som jag satte upp för mig själv när jag började blogga var att bli mer medveten om mina egna signaler. Det visade sig vara svårare än vad jag trodde. Jag är van vid att ignorera känslor som jag inte förstår och istället försöka agera utifrån hur jag resonerar mig fram till att jag vill göra. Beteendet sitter så djupt rotat att det går per automatik och antagligen är jag för det mesta inte ens medveten om att jag gör på det viset.
Nu har jag i alla fall börjat kartlägga den mekanism som gör min strävan till en utmaning. För ett par dagar sedan upptäckte jag vid ett tillfälle att jag kände ett svagt obehag och när jag försökte tänka efter hur länge det hade känts så insåg jag att det hade tagit mig ett antal timmar att erkänna för mig själv att det inte kändes bra.
Nästa insikt var att bakom känslan av obehag fanns något annat som jag höll tillbaka. För att släppa taget och tillåta mig själv att känna behövde jag först övertala mig själv om att oavsett vad det är så är det inte bara ok att känna utan till och med hälsosamt.
Så jag släppte taget, lät känslorna komma och upptäckte till min förvåning att jag var ledsen. Med förvåningen kom också ifrågasättandet av det rationella i mina känslor; Hur kan jag vara ledsen när jag inte ens vet vad jag är ledsen för? Att tillåta mig själv att helt irrationellt känna krävde återigen en del övertalning.
Så jag tillät mig att vara ledsen. Och att vara förbryllad över att jag var ledsen.
Lite senare, efter en halvtimmas sorgsenhet, kom nästa överraskning. Jag blev arg. Tankarna vandrade iväg, som om de letade efter arga tankar att gotta sig i. Kanske var det återigen ett försök att hitta en rationell förklaring, men saker som hände för länge sedan var svåra att acceptera som anledningar till att jag var arg just då. Så jag fick återigen nöja mig med att jag inte hade en aning om varför jag kände som jag gjorde.
Sedan var det helt plötsligt över och jag mådde hur bra som helst.
En reflektion är att mekanismen som lägger band på mina känslor är grundad i ett tankefel; Det finns ingen motsägelse i att känna irrationellt och att agera rationellt. Jag kan göra båda om jag vill.
En annan reflektion är att denna erfarenhet gör det lättare för mig att förstå människor med ett mer intensivt känsloliv. De avreagerar sig och sedan är det över. Det är bra för dem, men mindre bra för de som råkar stå i skottlinjen.
En tredje reflektion är hur annorlunda jag har tänkt när det gäller kärlekens affärer. Där har jag varit totalt fokuserad på mina och andras irrationella känslor. Nu är fokus mer på viljor, ett tankesätt som jag hoppas ska vara, om inte mer rationellt, så i alla fall mer funktionellt.
skadeglädje
Igår när jag efter avslutat klätterpass lämnade tillbaka mitt behörighetsband hittat han som fick mig att känna skam den gången då jag tappade bort bandet inte mitt klätterleg som jag hade lämnat som pant. Han fick leta både länge och väl innan det till slut kom fram. Gissa om jag var sugen på att påpeka att det är en värdehandling som är viktigt att han inte slarvar bort! Jag lyckades dock lägga band på min skadeglädje. Han verkade inte helt tillfreds med situationen som den var ändå.
euforisk rädsla
Två veckor efter att jag började klättra, för snart tre år sedan, fick jag chansen att klättra en längre tur i Dolomiterna i norra Italien tillsammans med en mer erfaren klättrare. Vi klättrade fem replängder med ganska enkel men bitvis exponerad klättring på varm och fin kalksten. På sista replängden blev vi överraskade av regn och åska och fick ganska bråttom med att fira ned, men trots att jag var genomblöt och kall efter denna min första längre klättertur var jag helt lyrisk och hög på endorfiner. Det är bland det häftigaste jag har gjort!
Nu, tre år senare, får jag inte längre samma kickar av rädsla, men det finns fortfarande något njutbart i att under säkra former utsätta mig för sådant som gör att min kropp signalerar fara. Det är skönt att bli påmind om att upplevelsen av rädsla inte alltid är jobbig eller ångestfylld, utan också kan vara behaglig eller till och med euforisk.
beslut att fatta
Jag har ett beslut att fatta.
I sommar har jag planerat in en veckolång resa. Vi är ett gäng kompisar som ska åka och jag har fått veta att kvinnan som visade mig himmel och helvete och hennes vän ska med. Det har runnit en del vatten under broarna sedan vi umgicks och jag vill inte längre vara hennes pojkvän. Trots det kommer jag antagligen att bli svartsjuk.
Svartsjuka verkar vara en destruktiv kraft som kan orsaka smärta och skapa bitterhet om den får slå rot och gro. Det känns viktigt att jag tar kontroll över mina nyfunna känslor, precis som jag har lärt mig att kontrollera min vrede och låta den ta icke-destruktiva uttryck.
Sommarens resa skulle kunna bli ett tillfälle att lära känna min svartsjuka och en övning i att hantera den. Om jag är vaksam på mina reaktioner och försöker förstå vad som provocerar mig kanske jag kan undvika att bli provocerad. Jag skulle också kunna liera mig med en vän som är bra på att lyssna så att jag har möjlighet att uttrycka det jag känner. Om jag trots detta skulle uppleva destruktiva impulser kan jag pröva att kanalisera dem genom fysisk aktivitet.
Det enda sättet att ta reda på hur dessa strategier fungerar är genom att pröva dem. Jag tänker ungefär som Ronja Rövardotter att man aktar sig för att ramla ner i Helvetesgapet genom att hoppa över det.
Å andra sidan är frågan hur stora krav jag ska ställa på mig själv. Det är förstås mitt vanliga högpresterande och självdisciplinerade jag som talar när jag funderar över hur jag ska lära mig att hantera min svartsjuka. Det kan bli en jobbig vecka och om inte mina strategier fungerar är det både komplicerat och dyrt att dra sig ur när vi väl har kommit iväg. Kanske ett par dagar är en mer lagom längd på en sådan här övning?
Jag har som sagt ett beslut att fatta; Ska jag åka eller stanna hemma?