Ett av de mål som jag satte upp för mig själv när jag började blogga var att bli mer medveten om mina egna signaler. Det visade sig vara svårare än vad jag trodde. Jag är van vid att ignorera känslor som jag inte förstår och istället försöka agera utifrån hur jag resonerar mig fram till att jag vill göra. Beteendet sitter så djupt rotat att det går per automatik och antagligen är jag för det mesta inte ens medveten om att jag gör på det viset.
Nu har jag i alla fall börjat kartlägga den mekanism som gör min strävan till en utmaning. För ett par dagar sedan upptäckte jag vid ett tillfälle att jag kände ett svagt obehag och när jag försökte tänka efter hur länge det hade känts så insåg jag att det hade tagit mig ett antal timmar att erkänna för mig själv att det inte kändes bra.
Nästa insikt var att bakom känslan av obehag fanns något annat som jag höll tillbaka. För att släppa taget och tillåta mig själv att känna behövde jag först övertala mig själv om att oavsett vad det är så är det inte bara ok att känna utan till och med hälsosamt.
Så jag släppte taget, lät känslorna komma och upptäckte till min förvåning att jag var ledsen. Med förvåningen kom också ifrågasättandet av det rationella i mina känslor; Hur kan jag vara ledsen när jag inte ens vet vad jag är ledsen för? Att tillåta mig själv att helt irrationellt känna krävde återigen en del övertalning.
Så jag tillät mig att vara ledsen. Och att vara förbryllad över att jag var ledsen.
Lite senare, efter en halvtimmas sorgsenhet, kom nästa överraskning. Jag blev arg. Tankarna vandrade iväg, som om de letade efter arga tankar att gotta sig i. Kanske var det återigen ett försök att hitta en rationell förklaring, men saker som hände för länge sedan var svåra att acceptera som anledningar till att jag var arg just då. Så jag fick återigen nöja mig med att jag inte hade en aning om varför jag kände som jag gjorde.
Sedan var det helt plötsligt över och jag mådde hur bra som helst.
En reflektion är att mekanismen som lägger band på mina känslor är grundad i ett tankefel; Det finns ingen motsägelse i att känna irrationellt och att agera rationellt. Jag kan göra båda om jag vill.
En annan reflektion är att denna erfarenhet gör det lättare för mig att förstå människor med ett mer intensivt känsloliv. De avreagerar sig och sedan är det över. Det är bra för dem, men mindre bra för de som råkar stå i skottlinjen.
En tredje reflektion är hur annorlunda jag har tänkt när det gäller kärlekens affärer. Där har jag varit totalt fokuserad på mina och andras irrationella känslor. Nu är fokus mer på viljor, ett tankesätt som jag hoppas ska vara, om inte mer rationellt, så i alla fall mer funktionellt.
Hej, hej!
Råkade halka in här. Och blev lite nyfiken. Men oj, vilka tankebanor du har! Skitroligt att läsa. Men kommer du till skott nångång när du tänker så mycket?
Hej då från Annika som surfar vidare. Swiiiiisch!
Tack för titten Annika! Nej, just nu får jag inte lika mycket gjort som jag brukar. Jag har behövt stanna upp och fundera lite. =)
Hej på dig igen! Höll på att inte hitta hit igen. Ville läsa lite mer och det där med klättring verkar kul! Om du bor i Stockholm så kan du pröva på grottklättring i Tyresö. Det gjorde jag en gång. Men jag visste inte om vad det var ens. Trodde att man mer typ skulle gå in i en stor öppning och att det eventuellt skulle droppa vatten från taket eller att man fick nån istapp i huvudet. Varför skulle man annars ha hjälm för, tänkte jag. Nåväl, en familjevandring var det iallafall inte. För visste du att grotta får varenda hålighet kallas som en människokropp kan ta sig igenom. Och vissa är ju födda som om det vore utan skelett. En gångväg vi gick kallades för brevlådan och en annan nålsögat. Fattar du! Man kryper, kränger och ålar sig igenom trånga utrymmen och mellan stenblock inne i grottan, och man gör det ett antal människor på rad så det finns inte en chans att vända. Det är bara att fortsätta. Det är så trångt att har man inte knäskydd och hjälm så skrapar man upp sig. Och så är det helt mörkt. Man måste ha ficklampa med sig, fastsatt på hjälmen. Ibland måste ena halvan av kroppen vända sig i en riktning och den andra i en motsatt. Det där kommer man på sen. Gäller att vara kreativ som faan. Du kanske minns när man var liten och skulle krypa igenom stolar? Ungefär så är det men mycket trängre. Ingen för den som har cellskräck. Men oj, vilka endorfiner man fick efteråt för att man klarat det! Det du!
Det låter som att du hade ett underbart äventyr, Annika! Jag har prövat grottkrypning, men inte i Klövberget, som jag har hört ska ha ett väldigt fint grottsystem. Efter din entusiastiska utläggning blir jag förstås sugen på att göra det! =)
Japp, jag kände mig som Pippi Långstrump då! Klarar allt. Med finess och humor och fantasi! Haha! Men två killar i gruppen fick tyvärr panik och avbröt. Tyckte synd om dom, så jag gav dom en kram. Men då såg de skamsna ut, så det var väl kanske fel gjort av mig.
Vad fint du skriver förresten! Bläddrar lite bland dina inlägg. Tänkt skaffa en blogg nånggång. Men vet inte i vilket syfte och jag hinner nog inte med att hänga framför en dator jämt och ständigt heller.
Tack för komplimangen och lycka till med eget bloggande om det blir någon gång!
Nu har jag läst nåt om hushållets maktstrukturer eller nåt. Och så tänkte jag på mig och mitt förhållande till köket, maten och dom regionerna. Min förra kille och jag, där var jag den som lagade maten. Jag älskar god mat. Jag tycker mycket om att laga mat och jag tycker också att det är spännande att pröva andras mat. Jag är nog allätare men om de inte smakar nåt eller är trist lagat så känns det inget kul. Min pappa var den som lagade all mat i min familj och det är därifrån jag lärt mig, pappas flicka som man är. Men det jag ville säga var att då när vi, min kille och jag var tillsammans så ville jag nog bevisa för honom vilken supertjej jag var i köket. Vägen till mannens kärlek går via magen eller nåt. Gud så töntigt, tänker jag nu. Och han, han kunde bara koka te, ägg och gröt när vi träffades. Och så ville jag lära honom. Och det gjorde han. Men ändå var det jag som var experten. Jag tillät liksom inte honom att bli det. Jag fick delvis sota för det. För han förväntade sig gudomliga måltider varje dag av mig och åt som en häst. Kul i början, men sen blev det prestation. Och hur bra man än är på att laga mat och tycker om det så liiiite jobbigt kan det vara att hitta på nya exklusiva rätter varje dag. Men det var ju jag själv som snodde in mig i en ond cirkel.
Idag många år senare, skulle jag vilja att han som jag träffar och tycker om och vill dela ett liv med, han får gärna vara den som står för vardagsmaten. Om jag är på den dejt framhäver jag inte mig själv längre som en som är bra på matlagning. Snarare håller jag tyst om det och nästan låtsas dum. Det jag önskar är att kunna laga mat tillsammans. Skapa tillsammans. Inspirera och ta del av varandras tips och idéer och inte bli så låst vid att man själv alltid har rätt. Att improvisera på egen hand har jag inga problem med, men det vore kul att kunna göra det med en annan person också. Mat är kärlek och ska lagas långsamt och kärleksfullt. Man får inte fega. Man måste vara lätt på hand, ha tålamod, vara djärv och experimenterande ibland men med måtta. Det är så en bra matintution utvecklas. Nåt jag inte förstår är snabbmatskulturen. Jag fattar faktiskt inte hur man kan ge sig själv något så kärlekslöst som färdigrätter, hur trött man än är, hur tråkigt man än tycker det är att laga mat. Men det är jag det.
haha Jag kanske skulle börja med en matblogg vetja! Ha det!
Annika, jag tycker att det verkar som att du har hur mycket som helst att berätta, inte bara om matlagning, utan också om relationer och grottkrypning och många andra saker!
Det är gott att höra att du kommit på att du vill bli älskad för den du är och inte för att du är duktig på att laga mat eller andra saker som du gör. Det betyder ju inte att du ska ge upp ditt intresse för matlagning, bara att matlagningen inte ska handla om hur mycket någon tycker om någon annan, lika lite som den ska handla om att bevara traditionella könsroller och maktstrukturer.
Sedan får jag erkänna att jag är en av dem som äter alldeles för mycket snabbmat därför att jag tycker att det är tråkigt att laga mat till mig själv. Men det är en fin tanke du delar med dig av, att man ger sig själv kärlek när man lagar mat åt sig själv. =)
Jo, visst. Ibland drar lusten iväg med en och det bara strömmar en massa ord ur en. Hoppas att jag inte tar över. Det är ju din blogg. Som man egentligen ska kommentera och kanske inte vara så ego som jag som nästan börjar blogga själv.
Fast en sak har jag tänkt på. När jag då och då trillar in i andras intressanta bloggar så har jag märkt ett visst sätt som dom som kommenterar har. Det är att man är så bekräftande, artig och schysst. Vilket ju är bra. Socialt korrekt. Hyfs och fason. Balanserad och duktig samtalston. Respektfullt. Men ibland har jag önskat att läsa lite mer tuffa samtal. Där man säger spontant obetänksamma saker som man tänker just då. Får ur sig allt liksom. Vilket kanske sårar och egentligen får en att framstå som ett primitivt missfoster. Men samtidigit mänskligt. Visst, det är nog inget bra att vädja till människors lägsta instinkter. Man bör väl alltid sträva mot att höja sig över det. Men iallafall. Jag, av nyfikna och egoistiska skäl tycker det är så intressant att se människors brister och sen se att man har dom själv.
Alltså, vad flummelummigt det här blev. Men om jag ska ta ett exempel så Charles Bukowski, som jag inte läst så mycket av annat än några utdrag från böcker jag inte ens minns namnet på är levande destruktivitet för mig. Dialoger så roliga men fräcka, brutala och ja, elaka, hänsynslösa men också äkta. Tänk, något sådant får man nog aldrig läsa i bloggvärlden. Vad fan menar du? Är du helt bakom? Du borde verkligen…? mm mm. Grov, rå stil!
Det vill jag inte göra heller eller vara den som bidrar till på din blogg. Tro inte det. Jag gillar inte destruktivitet eller har tendenser till att deppa ihop. Eller vill såra eller bli sårad. Och hans leverne var inget att ta efter. Tvärtom. Hans svarta syn på livet kan nog bli lite väl tjatigt i längden. Men iallafall. Jag har väl nåt inre tryck och behov av att få leva ut det galna och se det galna hos andra. Under ett antal år var jag professionell skådespelerska och då gick det bra. Men även där fanns en korrekthet som jag tröttnade på. Man fick vara fel där, hur jäkla fel som bara den. Men fel på rätt sätt om du fattar. Det kan bli en trång kostym även där. Usch, den där branschen har jag lämnat nu för gott, även om jag kan sakna själva gestaltandets konst. Får sätta upp nåt eget nångång.
Jag tror att anledningen till att allt det här nu poppade ut ur min mun var att jag när jag läser många av dina inlägg blir så härligt och på ett sätt positivt provocerad av att du i mina ögon verkar vara en så ödmjuk, klok, känslosam och tänkande människa. Välformulerad. Och ganska feminin för att vara man. Fint! Något jag uppskattar hos män. Men som får mig att känna mig otillräcklig. Det är det som väcks upp i mig. Inget du ska ändra på. Tvärtom. Men jag känner mig slagen. Har väl komplex på nåt sätt. Och nu ska jag sova och inte prata en massa strunt. Tittar nog in här då och då igen. Snark…
Annika, låt orden komma om du känner för det och bry dig inte om hur saker och ting förväntas vara. Jag tycker om att läsa det du skriver.
Jag delar din erfarenhet av att det som skrivs i bloggosfären skrivs med omtanke. Samtidigt pågår en debatt om dåligt uppförande på nätet. ”Att göra en Linda Skugge” har blivit ett begrepp och Karin Rebas skriver ledare i DN om Hatet på nätet. Men det var en parantes och jag tror inte heller att det är din poäng.
Tack för alla snälla ord om mig! När jag läser om vad som väcks i dig vill jag gratulera dig till att du är så ärlig mot dig själv. Jag vill också berätta att det är lätt att tycka om dig när du är ärlig mot andra, mycket lättare än om du skulle försöka vara något som du inte är. Tack för visat mod!
Jag blundar först och sen tittar jag. Och vad läser jag? Jo:… låt orden komma om du känner för det….
shit! Du måste vara den mest tillåtande terapuetiska kompisen man kan han i hela världen. Jag trodde jag skulle få en smäll på käften. Att du fått nog av mitt paratiserande på din blogg. Eller en artig men undervisande uppläxning med underliggande aggressioner om varför det är bra att visa respekt och omtanke på nätet. Så att jag skulle bli övertygad om hur dålig jag är som pratar och tänker och uttrycker mig som jag gör.
Men så var det inte.
Jag tänker då så här: Undrar hur många taskiga tjejer som utnyttjat denna fina kille? Eller: Undrar hur många människor han tillåtit att kliva över hans gränser för att han både vill gott och inte bli illa omtyckt? Och undra när han får komma till tals i relationer?
Och så blir jag nyfiken på hur du rör dig! Är du dansant? Jo, du skriver ju nånstans att du gillar att föra, så då är du säkert mycket dansant. Men hur ofta dansar du vilt, galet, frigörande, sensuellt och passionerat? Tillsammans med andra.
Vem är du? Kort sagt! Vilket djur liknar du mest?
Jag tycker att du bemöter mig med respekt och omtanke. Om jag känner mig kränkt eller på annat sätt illa behandlad så säger jag ifrån.
Jag har inte mött några taskiga tjejer som avsiktligt har utnyttjat mig. Att förhållandet med mitt ex gav mig ett bagage och att jag också har andra dåliga erfarenheter beror inte på att jag vill gott och inte vill bli illa omtyckt utan på att jag inte har tagit ansvar för att andra ska få veta vad jag känner och vill och på att jag inte har vetat att jag förtjänar bättre.
På dansgolvet rör jag mig graciöst, ibland stilla och sensuellt, ibland vilt och passionerat, och ibland på helt andra sätt, men alltid tillsammans med en danspartner. Det som fascinerar mig med dans är den ordlösa kommunikationen och samspelet mellan den som för och den som följer. Jag tycker att dans kan vara väldigt frigörande därför att jag i dansen kommunicerar känslor och upplevelser. I dansen har jag alltid uttryckt sådant som jag inte förs än på senare år har börjat uttrycka i ord.
Jag är väldigt många olika saker och vill inte reducera det till något kort.
Är nybörjare här.. hamnade här och hit kommer jag att komma fler gånger…
*ler varmt*
Välkommen hit, Petra. =)
Jo, du har så rätt. De flesta gör inte taskiga saker medvetet eller avsiktligt. Och ibland tror jag man får precis det man förtjänar eller jag menar tro sig förtjäna. För att lära sig. Att så här ska kärleken vara. Eller så här ska kärleken inte vara. För mig. Och det kan vara något inom en som hela tiden säger att nåt är fel. Men man lyssnar inte på det. Tills man gått igenom liknade lärdomar ett antal gånger. Och till slut inte står ut med mönstret. Utan vill ha en förändring.
Du är precis som alla andra tusen saker. Som inte kan sammanfattas med några ord eller ens många ord. Men om du nu, efter vad jag läst och tycker mig förstå, tidigare varit lite otydlig i dina uttryck, så kan det vara så att när man möter dig i verkligheten framstår du som en aning hemlighetsfull. Och det kan vara förvirrande. För en del. Man behöver inte bara vara en osäker tjej som vill ha bekräftelse eller nån sorts kontroll över situationen. Väldigt många människor, tror jag, vill bestämma sig för vem den andre är. Alla har ett första intryck och med fantasins hjälp bildar man sig en uppfattning om den andre. Hur öppen och närvarande man än utger sig för att vara. Det handlar inte om om man är öppen eller stängd för nya människor eller om man är fördomsfull eller icke. Det är nog så de flesta fungerar. Så har man nåt att utgå ifrån.
Jag kan också säga att ingen kan säga vem jag är helt och hållet. För jag är så mycket. Men jag kan säga det jag vet om mig själv hittills, det jag tycker om att vara, det jag inte vill vara. Allt det om mig som är medvetet för mig. Det omedvetna, det jag absolut inte tror att jag är och som någon plötsligt spontant påstår att jag är…är jag också. Men vill jag inte se det så kan jag inte ta till mig det utan blir arg på den personen och tycker det är en fördomsfull människa som inte sett hela mig. Trots att just den personen gett mig en väldigt viktig nyckel till kassaskrinet om mig själv.
Precis så har jag fattat mer om min exrelation. Jag var inte avsiktligt taskig eller kontrollerande mot mitt ex. Jag hade behov jag inte kände till fanns hos mig. Behov som inte blev bekräftade. Som jag försökte få tillfredställda på ibland taskiga sett. Oftast omedvetet men ibland var det faktiskt också medvetet. Och det har jag sagt efteråt. Men han kan inte ta det till sig. Han menar att det inte är så. Så långt har han kommit. Och därför kan vi inte umgås dag. Eller ja, det finns en rad andra skäl så klart också.
Lustigt det där med dans, förresten. Jag tycker att det är enormt jobbigt att dansa i par. Men jag vill lära mig tango nångång. Har prövat. Men det är svårt. Att bara låta sig följas med är lite svårt, tycker jag. Litar nog inte på de jag uppfattar inte kan föra. Och med dom som kan får jag hiskeliga prestationskrav och känner mig totalt misslyckad.
Men fritt, individuellt kan jag vara helt mig själv. Och dansa nära,nära, runt om med blickar. Mötas. Bara inte hållas i eller hålla någon. Det där att vara fri men ändå nära i dansen och alltid möta varandras blickar har jag märkt att väldigt många har svårt för. Jag blir någon som ingen kan kontrollera. Jag finns där men griper nån tag i mig eller vill föra mig blir jag stel. Vill inte. Kanske är det så att jag behöver träffa någon som kan båda konsterna, men först min så jag känner förtroende för att sedan kunna anta rollen som elev och lär mig att bli förd.
Annika, du skriver vackert och insiktsfullt och det är en fröjd att läsa!
Jag vill berätta för dig hur jag upplever vårt möte hittills. I berättelsen finns en och annan reflektion och spekulation om varför vi gör som vi gör. Bortse från det som inte låter rimligt. Även jag anpassar min karta efter verkligheten allt eftersom jag utforskar den.
Först är du cool, häftig och entusiastisk. Du lever som du lär och ger ett första intryck som du väljer själv. Du dansar vilt och galet. Själv är jag inte lika intensiv. Jag känner mig osäker och undrande inför det nya mötet och blir reserverad. Att du för passar mig utmärkt och jag följer dig gärna.
Sedan testar du försiktigt. Du blottar dig och du petar på mig för att se vad som händer. Det går bra. Jag är inte rädd för dig. Jag behöver bara lite tid att vänja mig. Så jag visar att det är ok och ger dig den tid du behöver. Det är fortfarande du som för och jag tycker fortfarande om det. Kanske är det det som fungerar bäst för oss?
Men nu står du här, lugnt och stilla framför mig och funderar på hur det skulle kännas att följa någon som du känner dig trygg med. Vill du att jag för dig så gör jag det gärna. Det är i så fall en fin komplimang och jag är övertygad om att jag skulle tycka om även det.
Kanske är det som du säger att många människor vill ha ett tydligt första intryck att skapa sig en bild utifrån. Men jag är inte sådan. Jag är mer intresserad av vad som kommer sedan.
Annika, jag vet inte om jag tappade dig? Det var en fröjd att konversera med dig och du är välkommen tillbaka när och om det passar dig.
Jag skriver ner ett par associationer som har poppat upp de senaste dagarna. Du är välkommen att plocka upp de trådar som du vill och fri att släppa dem efter behag.
Den första associationen är en tanke om detta med att marknadsföra sig själv på ett kort och tydligt sätt i nya möten. Jag fungerar på det viset i professionella och andra sammanhang där jag har en tydlig roll att spela. Till exempel så känner jag framför en ny kör att det är viktigt att körsångarna får veta att jag vet vad jag gör, att jag har en vision och att det känns bra att sjunga med mig. Det budskapet förmedlar jag mer genom handling än genom verbal kommunikation.
När det gäller uppvaktning och kärleksrelationer har jag dock känt mig mer osäker och valt att visa upp sådan sidor av mig själv som jag har upptäckt fungerar bra. För den kvinna som jag gick på dejt med för ett par veckor sedan visade jag upp en ivrigt diskuterande sida eftersom jag upplevde det som att hon tyckte om det. Jag tror dock att resultatet blev att hon omedvetet insåg att det var skådespeleri från min sida och att jag inte visade upp mig som jag verkligen är och att det gjorde henne osäker.
Jag säger inte att det är fel att använda lite social kosmetika utan vill bara betona att det inte får bli något man gömmer sig bakom.
Den andra associationen berör dina så kallade erfarna tangopartners. Om de får dig att känna dig misslyckad är de allt annat än duktiga. Att föra handlar om att ta ansvar, inte bara för sig själv utan även för den som följer och för att dansen blir bra. I praktiken innebär det att den som för lyssnar på de svar som han eller hon får på de impulser som han eller hon ger och sedan anpassa sig efter det. På det sättet skapar föraren en dans som känns bra för båda parter och på det sättet bygger föraren upp ett förtroende så att den som följer successivt kan släppa taget.
Att föra handlar alltså inte om att ta kontroll utan om att bygga förtroende så att den som följer kan släppa taget och njuta av det om den så önskar.
Ibland händer det att den som för gör något som är alltför vågat och som får den som följer att rygga tillbaka. Det behöver inte vara någon katastrof, men det är viktigt att den som för då tar ett steg tillbaka och återvänder till något som känns tryggt. Att bygga förtroende och lära känna varandra tar tid.
Tjohoooooo! I’m back! Varit bortrest ett tag och haft en kanonhelg! Och vad du har skrivit! :) Älskar att läsa din tolkning av ”vårt möte” som du säger. Det låter högtidligt. Jag hade inte ens tänkt medvetet så själv. Men det är ju klart, att det är som du säger en form av möte i cyberspace som vi har. Så hur har jag då uppfattat det? För nu känner jag mig tvingad att tänka efter.
Eeeeehh…tänk, tänk, eeh…jag har nog inte tänkt nåt speciellt alls, när jag tänker efter. Mer än att få utbyta tankar och funderingar med dig. Du skriver ju om sånt som är intressant för mig. Om relationer mm. Men att prata om relationer är en sak. Att leva relationer är en annan. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det. Är lite mosig och mör i knoppen just nu.
Var ju väldigt fint beskrivet det där med att föra också. Men jag förstår inte riktigt. Skulle du vilja ställa upp med att föra mig om jag bad dig om det? Du vet ju inte ens vem jag är? Kontakten här på nätet är ju en sak, men i verkligheten en helt annan. Tänk om det är så hemskt att man vid första anblicken bara tänker så här. Ooh nej, inte hon, men ok då jag har ju lovat. Vad jag vill säga är att ibland är ett första intryck (i verkligheten alltså) när man tar in varandra, energi, doft, och även utseende m fl ytliga saker icke att förglömma, helt avgörande.
En gång för flera år sedan satte jag också in en kontaktannons. Den första jag träffade såg bra ut men när vi pratade så var det bara fel, för mig, och jag tänkte hela tiden på vad jag skulle säga efteråt för att han skulle förstå att jag inte var intresserad mer men på ett sätt så han inte tog illa upp. Eller rättare sagt, han fick inte bli så besviken så att JAG fick obehagskänslor. Jag tänkte som ett mantra; jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte… Vi avslutade fikat och gick ut på gatan. Han pekar mot hörnet där hans bil står och säger: jaha, ska vi ses igen? Det vore kul! varpå jag svarar automatiskt: Jaaavisst! det vore jättekul! och ler det bredaste jag kan.
Nu är det inte så längre. Men hela den där kontaktannonsperioden var som en skola för mig att lära mig vara ärlig och kunna säga nej utan större förklaringar. Även säga ja.
shit, jag är så trött och bara svamlar märker jag. Förlåt. Men du som är så analytisk kanske hittar någon röd tråd i det hela.
jo, jag tänkte på hur jag uppfattar dig nu, vilket kanske är helt annorlunda mot hur det skulle vara i verkligheten. Så här: en romantisk kille som vill ge och kan ge mycket. En bra kille! Snäll och schysst! Men framförallt en som längtar, längtar, längtar….fin på att läsa av och anpassa sig, ödmjuk, hövlig, korrekt. Kanske så korrekt att det inte ens är spännande för en tjej som jag. För att jag är som jag är.
Jag vill nog bara ha en man som jag har kul med, som jag älskar och vill vara med och som älskar mig och vill vara med mig. Det räcker liksom. Att formulera exakt vad det är jag letar efter har jag gjort många gånger. Men sen i verkligheten visar det sig inte alls vara så. En illusion som skapats i huvudet om hur det borde vara har fått ersätta den sanna verkligheten.
Nä, jag kan nog inte prata så mycket mer nu. Känner mig nästan full, trots att jag inte ens dricker alkohol.
Lite mer osammanhängande saker:
Så du sjunger i kör! Kul! Förstod väl att det fanns nåt musikaliskt över dig, så finkänslig som du är. Slår vad om att du är bra på känna av stämningar och atmosfärer också, eller hur?
Jo, en sak till! Har du tänkt på att ibland har man dåligt samvete för saker man tror sig gjort eller tar på sig sånt som andra likaväl kan dela ansvaret och skulden för. Du nämnde nåt om det i resonemanget om att föra. Här är en kul låt om det! Passar för alla!
http://www.youtube.com/watch?v=ZAgPoz4V3_E
Annars är rock och popmusik inte min smak alls, men den här texten är så kul!
Nu tänker jag sova. Godnatt! Vi hörs väl igen nånting….
Välkommen tillbaka Annika! Härligt att du haft en så bra helg!
Jag förstår att jag inte alltid är så lätt att förstå, särskilt inte när du är hög på livet och klockan är mitt i natten. Låt mig förklara.
För mig handlar pardans väldigt lite om att prestera och än mindre om steg eller avancerade rörelser, utan om makt och kontroll i en väldigt positiv bemärkelse. Att följa är att släppa lite av den kontroll som vardagen kräver, vilket kan vara väldigt skönt. Att föra är att ta ansvar och acceptera den kontroll som den som följer ger ifrån sig.
Något som fascinerar mig är att förare och följare förhandlar och omförhandlar denna maktbalans ordlöst och ofta omedvetet. Att vi är så duktiga och omedvetna om detta tror jag beror på att det är en del av vår vardag. Det är en del av varje möte mellan människor och inte bara ett inslag i pardansen.
Jag har två kvinnliga vänner som ofta dansar med varandra. Att se dem dansa är en fröjd, därför att de till och med omförhandlar vem som för och vem som följer under dansens gång. De växlar fram och tillbaka samtidigt som de pratar om helt andra saker. När jag ser dem dansa tänker jag att de är friare i sin dans än vad vi andra är och har valt ett sätt att mötas på som är mindre normativt och mer som livet verkligen är för dem.
För det är viktigt att komma ihåg att vi alla är olika. Vi har olika behov och önskningar. Den känsla jag får av att samtala med dig är att du tycker om att föra. Om jag tolkar dig rätt så är det i så fall en väldigt fin begåvning du har som jag tycker att du ska ta tillvara på. Både i dansen och livet i stort är det ont om duktiga förare och mitt förslag är att du prövar hur det känns att föra nästa gång du dansar tango.
Som du märker så växlar jag i abstraktionsnivå. Ibland talar jag om att föra och följa på ett konkret sätt som när jag beskriver hur den som för i dansen ger en impuls och sedan lyssnar och anpassar sig efter det svar som han eller hon får. I nästa sekund är jag betydligt mer allmän och påpekar att så fungerar samspelet mellan människor i stort, oavsett om de möts på dansgolvet, i bloggosfären eller någon helt annanstans.
Mitt erbjudande om att föra var menad på en abstrakt nivån. Om det skulle realiseras på dansgolvet, i bloggosfären eller i något annat sammanhang återstod att utforska. Min fråga vara bara om du överhuvudtaget ville följa mig.
När det gäller dansgolvet finns det en oskriven regel i de kretsar som jag rör mig om att man aldrig tackar nej om man blir uppbjuden. Det enda undantagsfallet är om den som bjuder upp är full. Jag tycker att det är en bra regel eftersom jag är nyfiken på vad som kommer efter första intrycket. Många gånger har de bästa danserna varit de där mina förväntningar har varit som lägst. Jag märker att vi tänker väldigt olika på denna punkt.
När du skriver att jag inte är spännande för en tjej som dig tänker jag dels att du då trots allt inte har dansat med mig och dels att om det verkligen är så att det inte finns något i mötet med mig som lockar, varför läser och kommenterar du då min blogg? Är det så illa att du umgås med mig för min skull? Borde du inte välja ditt umgänge utifrån dina behov?
Usch, vad korkat det lät det jag skrev igår natt: ”inte så spännande….” Hur ska jag nu förklara? Haft dåligt samvete hela dan. Det blir nog fel hur jag än försöker. Men jag menar nog mera att jag själv är väldigt krävande. Att jag vill nåt mer och nåt mer och nåt mer när jag fått det jag vill ha. Jag vill ha allt. Och vem vill inte det? Varför nöja sig med mindre? Och så är jag otålig.
Jag riktade mig mot dig personligt men det var mer allmänt menat som att jag uppfattar mig själv som omättlig med vem det än gäller. Usch och fy! Jag vill bara ha det hela osagt nu. Men det går ju inte. Förlåt för fel ord är det enda jag kan säga nu.
Självklart har du intellektuellt (det är ju det enda sätt jag lite granna känner dig på nu) inspirerat och stimulerat mig och är fortfarande otroligt spännade på det sättet. Annars skulle jag ju aldrig börjat kladda ner några rader till dig. Och dessutom fortsatt.
Hela mitt förhållningssätt till pardans säger väl egentligen allt. Jag är rädd för att fastna i samma spår. Jag är rädd för att bli besviken och se min egen oförmåga till att följa. Det kan också bli en prestation; förmågan till att följa. Fast du menar att det inte är det. Jag är intensiv många gånger men stannar ibland plötsligt bara upp, och gör tvära kast. Det är inte många som hänger med i det. Det där ögonblicket när jag stannar tvärt för att reflektera över vilken väg jag ska ta eller bara tar en andningspaus hänger liksom på en hårsmån åt vilket håll det ska ta. Allt kan plötsligt bara ta slut eller så kan jag lockas in i en fortsättning. Men det är sällsynt. Vet inte varför det är så. Jag blir lika besviken själv. På mig själv. Nu talar jag alltså allmänt. Inte om dig och mig.
Förstår att du ibland talar abstrakt och ibland konkret. Jag ville bara klargöra. Så jo, jag vill följa dig. En bit till. :)
Hmm… Makt och kontroll. Tyvärr har det ingen positivt i sig för mig. Mina erfarenheter är inte så bra vad gäller sådant. Men det klart, kanske i en överenskommen lek. Det kanske var det du menade?
Du får en känsla av att jag tycker om att föra. Har inte tänkt så. Tvärtom, att jag inte vill vara den som för. Men när du säger det så jo, kanske att jag trivs med det ändå. Och tänk om det är en känsla av makt jag upplever då. En känsla av kontroll i situationen. Men om det är för att jag för eller för att jag känner mig trygg i att kunna vara den som lämnar vet jag inte. Du Henrik, du får nog ett ganska konstigt intryck av mig. Jag kan nog vara väldigt motsägelsefull. Och aldrig att jag kommer upp i din intellektuella nivå. Men jag försöker iallafall möta dig någotsånär ändå….väl?
Balans i relationen. Att hitta den.Tänkte lite på det nyss. Här:
http://www.youtube.com/watch?v=NldxmLljGz4
:)
Inte ska du gå och ha dåligt samvete för att du sagt något som inte riktigt blev som du menade. Det är bara att du berättar och så är det inte mer med det.
Jag blir glad när du säger att du vill följa mig. Jag tycker också om att du skriver ”en bit till” för att markera att du gör det bara så länge du vill, för precis så ska det vara.
Makt och kontroll kan verkligen vara både det allra hemskaste och det mest underbara. Jag tror att det som avgör är om det sker i samförstånd eller ej. Om du följer mig och jag för dig därför att det är vad vi båda vill kan det bli en väldigt positiv upplevelse. Om jag däremot försöker ta kontroll över dig mot din vilja blir det ett övergrepp och en kränkning.
Det är just för att allt ska ske i samförstånd som den som för måste lyssna på vilka svar han eller hon får på sina impulser. Om den som följer inte vill ta ut svängarna på ett visst sätt får den som för ta sitt ansvar och undvika de rörelserna. Samförståndet gör att den verkliga makten inte ligger hos den som för utan hos den som följer.
Jag tror faktiskt att makt och kontroll är ett inslag i varje möte, inte bara de som sker på dansgolvet eller någon annan lek, men alla människor är inte intresserad av just den aspekten av möten och då är man förstås fri att bortse från den.
Du funderar på om du vill föra eller följa och i så fall varför. Jag tycker om båda och finner olika sorters njutningar i det. I förandet får jag en kick av att ha kontroll över situationen. Jag känner mig stark och om jag lyckas få en danspartner att skina upp känner jag mig bekräftad. I följandet njuter jag av att släppa taget och låta någon annan ta ansvar.
Om du helt plötsligt känner och uttrycker att nu är det slut på dansen så finns det inget misslyckande i det. Tvärtom är det en seger att du och din danspartner lyssnade på den impulsen och avbröt. Att fortsätta skulle vara att göra våld på dig och det vill varken du eller din partner.
Jag blir glad när du skriver att du känner dig stimulerad av vårt möte. Jag känner detsamma. Du är härlig och underbar!
Avslutningsvis har jag en liten önskan. Jag undrar om du kan försöka vara ännu mer bara dig själv istället för att försöka bemöta mig på ett sätt som du tror att jag vill att du ska vara? Det vore en fin komplimang om du vågade och jag skulle tycka väldigt mycket om det. Om du inte vågar eller vill så är det ok.
Nja, jag vet inte om jag tycker som du om det där med makt och kontroll-inslag i varje möte. Eller det beror ju på hur man tolkar det.
Hmm..Föra, leda, vägleda, inspirera, entusiasmera kontra bil förd, bli ledd, bli vägledd, bli inspirerad och entusiasmerad. Tala växlande med att lyssna. Få talan, bli lyssnad på. Det är kanske snarare så jag ser det. Med det behöver väl heller inte ens vara så? Ibland kan väl allt ske samtidigt och gemensamt utan att det ens är säkert att en för och leder. Det kan bli kaos, man pratar i mun på varandra och fyller i. Blir hetsk eller hetsar upp sig mm mm.
Jag tror heller inte att ett möte för att det ska kallas för ett möte nödvändigtvis behöver vara respektfullt och harmoniskt. Nån annan kanske skulle kalla det för en krock. Totalkrock. Men jag ser lika mycket det som ett möte som ett annat möte där man bekräftar varandra och upplever att man förstår varandra så väl. Bara att jag kanske då blir väldigt frustrerad eftersom det finns en önskan om att det ska bli ett möte av harmonisk art. Konflikter där man verkligen är olika och känslorna tar över intellektet är faktiskt nästan mer närvarande möte för mig än ett som sker där man samtalar och intellektet får styra. Inte alltid så roligt att vara i sånt. Och nog för att jag flyr alltsom oftast från det. Det finns massor av sätt att fly på. Bla genom att intellektualisera och förstå.
Och hur kom jag in på det här egentligen? Var väl bara det där med makt och kontroll antar jag, som jag tänkte på. Kanske jag menar att när båda har lika stor status, lika stor makt, lika stor kontroll och det sker en symmetrisk konflikt, då kan man tala om ett möte. Eller egentligen vill jag inte värdera det ena mer värt än det andra. Jag är inte för gräl av princip på nåt sätt. Men det kan nog vara nyttiga ibland. Och så är jag är lite trött på strävan mot kärleken med stort K. I många andliga kretsar där man strävar mot just sånt som KÄRLEK, NÄRVARO, NUET tycker jag mig uppleva människor som upphöjer det här i absurdum och faktiskt egentligen flyr från verkliga möten. Verkliga konflikter med andra och sig själva. Framförallt sig själva. En gång gick jag ett självhjälpsprogram och det var bra på sitt sätt. Men det fanns ju också just stunder där jag kände at jag var nästan den enda som såg artt kejsaren var naken.
Kärleken är liksom svaret på allt. Det är ett stort ord, mångtydigt.
Vet inte vad jag ska säga mer. Måste gå och äta nu tror jag och sen fixa några saker.
Jo, just det. Jag är mig själv. Och anledningen till att jag fick dåligt samvete förut och ville på nåt sätt rätta till och förklara mig var just för att jag är jag och har min moral samtidigt som jag svamlar och inte alltid säger så klart vad jag menar eller kanske inte ens vet vad jag menar. Det fanns alltså ingen anledning för mig att INTE ha dåligt samvete. Jag hade haft det ändå och bett om ursäkt även om du inte nämnt nåt om det. Och nu funderar jag lite på om det egentligen inte var du som inte var dig själv förut när du svarade på det där med ”inte spännande” Jag uppfattade ditt svar (de sista raderna alltså) mer som ….och vad fan vet du om jag är spännande eller ej? Om jag inte intresserar dig så skit i att läsa och kommentera min blogg då, jävla brud! Jag behöver inte dig. Stick och brinn hos nån annan! osv… Det är mer att uttrycka ord i känslor. Att vara i känslor. Inte så artigt, inte så korrekt. Och visst hade jag flytt min kos. Men det hade varit mer ärligt, direkt och tydligt. Fast eftersom jag ju sagt att jag tycker du är finkänslig av dig,för det tycker jag, så ville du väl inte spräcka den bilden jag har av dig. Och vem var det då som försökte leva upp till någon som du tror att JAG förväntar mig att du ska vara? :D
Du blev ju sårad och arg! Och vem hade inte blivit det? Det var ju det jag fattade dagen efteråt och gick och tänkte på. Att så som jag skrev lät självklart inte bra helt enkelt. En annan gång kanske jag inte fattar att du blivit sårad. Jag vet ju inte vad du går igång på. På vilka svaga punkter du har. Då kanske det är bra om jag får veta hur du tolkar mina ord, som jag naturligtvis inte har någon ond avsikt i men som kan såra iallafall.
Du verkar ju vara en jättefin kille. Som man bara vill krama!
Och nu måste jag äta… :)
Jag tycker att det verkar som att vi är fascinerade av olika aspekter av samspelet mellan människor. Det är förstås ok.
Att våga stanna i konflikter tror jag kan vara bra. Det kan vara en väg till utveckling.
Att du talar om för mig vad jag tycker och känner tycker jag inte om. Jag blev varken sårad eller arg. Det var en helt annan känsla som låg bakom mina frågor.
Om du nu är dig själv, varför skriver du då om att inte komma upp i min intellektuella nivå och om att möta mig någotsånär? Jag får det inte att gå ihop. Förklara gärna, för jag förstår inte.
Förlåt min korta ton. Jag tappade lite av lusten.
Jag tycker du är bättre på att formulera dig än vad jag är. Du har en bättre analytisk förmåga än jag. Tycker jag. Kanske är du akademiker. Ibland får jag intrycket av det. Jag är så lite akademisk man kan vara. Jag förstår och lär mig saker med kroppen. Och det kan förstås tolkas som att jag tycker att jag är ointelligent eller ointelligentare än dig. Nej, det tycker jag inte. Och jag sätter mig varken i lägre eller högre position än dig. Jag är bara jag. Helt enkelt.
Så. Jag tolkar dig, Jag påstår saker om dig. Liksom du om mig. Att jag inte är mig själv. Och varför gör vi det. För att försöka förstå den andre. Inte av elakhet eller av önskan att mästra. Och jag påstår att du tar illa upp nu. Så. Inte överkänslig. Men sur på att jag inkräktar på din person. Om du inte tog illa upp så skulle du bara se att det var mina tolkningar som har med mig och min bakgrund och erfarenheter att göra, inte med dig. Och mitt sätt att närma mig dig. Det skulle inte röra dig det minsta. Och jag påstår dessutom att du inte tycker att jag är härlig och underbar nu.
Och jag säger dig. Var gärna hur kort i tonen du vill. Det behöver du aldrig be mig om ursäkt för. Och tappade du sugen så lätt, så helt ok för mig. Du är iallafall en fin kille. Hahaha! Oh det är ingen komplimang. Det är vad jag tycker. Hahaha!
Over an out so long!
:D
Ja, jag tog illa upp och kände mig kränkt. Det händer lite för ofta att andra människor talar om för mig att jag känner något som inte alls stämmer överens med min egen upplevelse. Jag tycker inte om det och jag vet inte heller hur jag ska hantera det. Och nej, det är inte en av de sidor hos dig eller någon annan som jag tycker är härliga och underbara.
Kanske ser jag detta beteende så tydligt hos andra människor just därför att jag själv har brukat gissa hur andra människor tolkar sina känslor? Jag tycker att det är ett otyg och jag vill inte göra det, men det verkar som att det kräver lite övning för att jag helt ska vänja mig av med det.
Jag var inte medveten om att jag läste in något som inte fanns i din formulering om att försöka möta mig någotsånär. Jag talade i och för sig inte om för dig vad du känner, men att analysera dina beteenden och tala om för dig varför du gör på ett visst sätt tycker jag är minst lika illa. Vill du ha min ursäkt så får du den.
Betyder ”over and out so long” att du inte vill prata mer?
Nej, det gör det inte.
Men så då var det avklarat. Att du inte klarar av mina brister, otyg som du kallar det har med DIG att göra. Du är inte färdig med den där biten än, hör jag och ställer dessutom höga krav på dig själv och andra. Jag är INTE nån av de tidigare människor som du känt dig kränkt av. Det måste vara en hemsk känsla av maktlöshet när folk går på och på och har ett sånt övertag och man själv inte kan förmå sig till att säga STOPP! DET RÄCKER NU!
Men jag inte dom som sagt, jag är som jag är. Aldrig perfekt och har överhuvudtaget slutat upp med att försöka vara det. Om du vill sträva efter att bli en bättre människa så varsågod. Men du behöver inte lära mig eller uppfostra mig till det. Det tänker jag inte bli. Däremot sann. Men mina sanningar är inte sanningen. Utan just bara mina sanningar och tolkningar. Man måste kunna få vara sig själv. Med fel och brister. Naturligtvis vet jag om nu att du tar extra illa upp av att nån tolkar dig. Och jag tänker på det till nästa gång. Och naturligtvis ska man nog försöka akta sig för att tolka andras känslor rent allmänt. Det har du rätt i. Men så länge du inte jämt och ständigt, varenda sekund av ditt liv talar om för andra vem du är och hur du tänker och känner så kommer du alltid att råka ut för andras tolkningar. Eftersom dom du möter försöker skapa sig en bild av dig. Ett sammanhang. Så tror jag de flesta fungerar. Ingen är helt nollställd och öppen. Men att begära det av sig själv är väl ändå att ta i överkant? Att man jämt ska vara så tydlig inför andra att de slutar tolka. Och ingen är så kärleksfull och välkomnade av allt det som den andre säger. Det är också lite för mycket begärt.
Det är just den här perfektionen som jag hittat i bl a mitt självhjälpsprogram och även i andra sk andliga sammanhang. Som jag inte tror på. Som låter bra men som ofta blir kvävande, krävande, förminskade av människans komplexa natur och sitt förhållande till omvärlden, förenklat och dömande. Fast det är just det man säger sig inte vilja.
Och nu, utan att försöka vara perfekt kan jag säga att jag blev faktiskt inte kränkt av att du tänker saker om mina beteenden. Därför att jag känner mig rätt så säker på när jag är mig själv och inte. Så det gör mig inget om du eller nån annan vill analysera det. Tvärtom kan jag väl lära mig nåt av det. .Jag kände mer förvåning, om det nu är en känsla, och jag tänkte jaha, han tänker så. Vad jag vet om mig själv och känner mig trygg i kanske inte alltid uppfattas så av alla. Nä, det gör det definitivt inte eftersom alla är olika och bara bemöter mig med sitt bagage. Så. Jag kan bara tala om för dig när jag tycker du har fel. Bara så. VIlket inte betyder att jag har rätt, bara som en markering vad jag står för. Kanske sätta gränser om det går för långt. Men jag vill aldrig styra dig till att bete dig och uppföra dig på ett visst sätt mot mig eller kräva nån slags perfektion av dig som jag inte ens själv kan leva upp till och förresten ingen människa i hela världen kan. Det vore att ge skuldkänslor och tilldela någon onda avsikter som den kanske inte har. Och sånt gillar inte jag hos mig själv och aktar mig för.
Nåt annat jag tänker på nu är att goda och bra människor är kanske nåt att se upp till och ha som förebild eller bli inspirerade av och kanske t o m imponerade av. Men inte fasen är det dom man blir t e x kär i och älskar för att dom är så goda. Möjligen blir man kär i illusionen av vad man tror den andre är.
I fortsättningen hoppas jag inte ens att jag behöver tala om för dig att allt det jag säger är mina åsikter, mina tolkningar, mina sanningar om du så vill. Men det är såklart bra att höra om du tar illa vid dig, så jag vet. Inte tänker jag trampa dig på tårna i onödan. Det vill jag inte.
Ska bli så mysigt att krypa ner i min som alltid obäddade säng nu. Godnatt och dröm sköna drömmar, fining där!
:)
Ok, bra.
Visst har det obehag som jag känner när andra talar om för mig vad jag känner med mitt bagage att göra, men nu har jag börjat säga ifrån när jag tycker att övertrampet blir för stort och det mår jag mycket bättre av.
Jag söker inte efter perfektion hos andra. Att jag säger ifrån är inte för att uppfostra andra utan för att värna mig själv. Det gör jag inte jämt och ständigt utan bara när det blir för jobbigt.
Jag har inte slutat läsa kroppsspråk, ansiktsuttryck och lägga märke till beteenden. Jag försöker bara påminna mig själv om att alla dessa saker vittnar bara om känslor och inte om hur den andre upplever dem eller vad den andre vill göra med dem. Upplevelsen och viljan beror ju också på så mycket annat.
Jag bygger också fortfarande teorier, inte sällan flera olika samtidigt, men anser att samspelet med andra människor fungerar bäst om de själva får bestämma vad de känner och hur de fungerar. Därför strävar jag efter att istället förstå andra genom kommunikation. Jag tycker inte att det finns något perfektionistiskt i det. Jag tror inte ens att jag ser det som en strävan efter att bli en bättre människa. Det är nog mer att jag tänker att som man ropar får man svar.
Här kommer en hypotes. Berätta gärna vad du tror om den.
Kanske du blev sårad när jag felaktigt tolkade din formulering om att försöka möta mig någotsånär som att du försökte vara någon som du inte är? Kanske du då medvetet eller omedvetet ville såra mig tillbaka och genom att tolka mig gav igen med samma mynt? Kanske fick jag helt enkelt det svar som jag ropade efter?
Vad tror du om min teori? Har du någon annan?
Om att förstå andra genom samtal tänker jag också att hur andra gör ligger utom min kontroll. Om andra tror att de vet mer om mig än vad jag själv gör utan att ens prata med mig om det är det inget jag kan göra något åt.
Nej, du behöver inte påminna mig om att det är dina åsikter, tolkningar och sanningar som du uttrycker. Jag förstår det, men kommer ändå att säga ifrån om jag känner mig kränkt.
Avslutningsvis vill jag återgå till min ursprungliga fundering och fråga om din känsla av otillräcklighet som du har berört vid flera tillfällen. Känner du fortfarande så och hur hanterar du i så fall den känslan?
Hoppas du sov gott! Jag bäddar för övrigt inte heller sängen.
Ne, nej. Inte för att ge igen. Och nej, jag blev inte sårad. Men jag ville nog visa dig att man kan vända på det. Alltså att det man säger om andra ofta finns hos en själv. Men det var inte för att du skulle känna dig kränkt. Fast du blev det ändå.
Jag förstod, tror jag, vad du menade med att kanske inte vara sig själv och att försöka bete sig så som andra förväntar av en. Jag har arbetat mycket med den biten. Långt tidigare. Medberoende kallas det. Så helt säkert. Jag blir inte sårad av sådant. Jag är inte känslig för sånt. Och är inte ute efter att kränka tillbaks om jag känner mig kränkt. Jag fattar att just sånt kan man ägna sig åt omedvetet. Det är en mycket bra teori som passar in i många sammanhang. Men det var inte så.
Det jag kan bli sårad och kränkt av är helt andra saker. Sånt som jag inte tror att du kan ens komma i närheten av. För jag uppfattar inte dig så. Det har med svekfulla, flyktiga, oseriösa, ironiska, sarkastiska och skrupelfria egenskaper att göra. Nej, jag tror inte, fast veta kan man ju aldrig förstås, att du är lagd åt det hållet.
Däremot börjar jag ana att jag kan trigga igång dig rejält. Och jag vet inte om det är så bra i längden. För nån av oss. Men jag står kvar nu.
Det är olika med hur jag hanterar känslan av otillräcklighet. Det är inte så att jag går omkring och bär på den jämt och ständigt. Snarare tvärtom. Men när den dyker upp som t ex när jag blir riktigt intresserad och kär i någon, så känner jag press och otillräcklighet och jag fantiserar om hur ”han” egentligen leker med mig på ett oseriöst sätt. Jag kan nog inte se mig själv vara ihop med någon överhuvudtaget. Det är inte min bag helt enkelt här i livet. Men, jag tycker inte synd om mig själv det minsta. Det bara är så här. Får jag bara dansa och spela och ingå i det sociala sammanhang jag är i så räcker det. Om känslan av otillräcklighet dyker upp i musiksammanhang så kan jag kanske först vilja ge upp. Men vill jag bara tillräckligt mycket så fortsätter jag. Det var då själva fan, tänker jag. Jag är envis. Men det beror ju också på med vilka man har att göra med runtomkring en. Otålighet och intolerans kan få ner mig i sank.
Vad gör du själv när och om du känner dig otillräcklig?
Bra att du inte blev sårad. Du behövde i och för sig inte lära mig vad projektion är. Det lärde jag mig när jag läste psykologi på gymnasiet.
Ok, då höll inte min teori om vad som hände.
Jag vet inte om du kan trigga igång mig rejält. Du har inte lyckats med det än så länge i alla fall. Jag blev besviken och tappade lusten ett tag, men mer än så var det inte. Det räcker med att jag får säga ifrån när jag känner mig kränkt för att det ska kännas bra igen.
Känsla av otillräcklighet har jag inte så stor erfarenhet av. Det är väl det positiva med att vara högpresterande; Man får fullt förtroende för den egna förmågan. Jag kan lyfta berg om jag bara ger mig den på det. Mina demoner är av en annan karaktär.
Det är just för att jag inte är så bekant med känslan som jag frågar. Har du några råd till mig som medpassagerare? När du berättar om din känsla, är det någon typ av stöd du söker då, eller är det viktiga att du får uttrycka den?
:) Nä igen, jag söker nog inget stöd. Jag är en toka. Jag bara berättar och uttrycker mig. Som sagt, jag går inte omkring och känner mig otillräcklig så ofta. Men det kan dyka upp. Och genom att se att det är det som det handlar om i en viss situation så klargör jag för mig själv. Tänker högt ibland.
Är du högpresterande alltså? Jag som trodde att om man var just sådan så kanske man egentligen inte kände sig tillräckligt tillräcklig. Liksom att det var därför man var högpresterande. För att dölja för sig själv sin egen känsla av otillräcklighet. Men tydligen inte för dig. Nä, det är väl så att genom träning och träning så tror man mer och mer på sin egen förmåga. Det märker jag ju när jag tränar ett visst instrument. Man bevisar att man kan.
Hur menar du att ge dig några råd? Vill du känna dig otilräcklig fast att du inte känner dig sådan. Förstå hur en sådan känsla upplevs? Så att du kan förstå någon annan som känner så och kanske vara ett stöd för den som vill? Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska ge dig för råd. Vara där och lyssna räcker väl? Peka på orimligheten i att en person behöver känna sig otillräcklig men låta denna person känna så om den vill. Nä, jag har inga bra råd att ge.
Att arbeta som skådespelare är att stå med öppna kanaler till alla sina känslor. Att tro att man inte har vissa känslor, att tro att man inte kan känna den djupaste sorg, den starkaste glädjen, den mörkaste svartsjukan, det sjukaste hämndbegäret, besatthet, galenskap, högmod, otillräcklighet osv osv är att inte ha tittat ordentligt på sig själv och förstått människan. Men det är lätt att blanda ihop sig (den människa man vill vara och verka som) med den människa man ska gestalta. Det kan bli totalneurotisk! Energikrävande. Förlösande. Det är allt eller inget liksom. Jag kände inte för det livet längre. Idag finns det ett annat forum för mig i mitt liv där jag lägger energin på helt andra saker. Men jag hade inte kommit dit om jag inte gått igenom det andra tidigare.
Har lite att se fram emot nu. Ny bebis på väg och hundvalp. Inte jag. Men inom familjen. Ups, kom visst in på helt andra saker nu… Men jag är glad för att allt är som det ska…så känner jag nu. Varken mer eller mindre.
Ok, då förstår jag varför du har berättat om din känsla. Det låter inte så tokigt.
Precis, genom att vara högpresterande bevisar man för sig själv att man kan göra saker. Det är antagligen en strategi som jag lärde mig redan som barn och som jag sedan oreflekterat har tagit med mig genom livet. Det har varit ett sätt att försöka få mina föräldrars och andras uppmärksamhet. Jag vill känna mig värdefull, men frågan om mitt eget värde har förblivit obesvarad. Värde och duktighet är två olika saker.
Nu har jag funnit andra självkänslostärkande åtgärder och det har placerat mig i ett yrkesmässigt vägskäl. Frågan är vad som ska driva mig nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv?
Du ger ett bra råd om hur man möter någon som berättar om sin känsla av otillräcklighet.
Låter härligt med barn och hundvalp på väg! Jag förstår att du är glad.
Han var så töööööööt! Den lille valpen. Och pappa verkar ha blivit ung på nytt. Ja, mamma med förstås men det märks särskilt på pappa. Jag gav honom ett torkat gristryne. Och det tyckte han mycket om. Valpen alltså. ;-) Så liten han var. Och han blir inte särskilt stor heller. Jämfört med alla de tidigare doggarna som passerat i vår familj, där en av dom faktiskt vägde 100 kg, är han en riktig miniplutt.
Och brorsan knatar väl av och an nu. På sjukhuset eller hemma. Han hör väl av sig.
Och själv vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Ska jag gå ut eller stanna hemma. Vari ligger obeslutsamheten?
Jo, utestället som är aktuellt suger lite.
Älskar musiken men DJ:n har en tendens att spela en viss typ av låtar som tyvärr är lite för enahanda. När det finns så mycket bra inom just den här musikgenren.
Det har blivit yngre och yngre folk där. Och i den åldern vill man visa upp sig. Inget fel i det. Men jag tycker det är en aning jobbigt med den där kontaktlös- och ytligheten. Fast om flera som var med i helgen ska dit kan det bli kul.
Det tredje aber jag har är. Tänk om han är där. Jag vill inte. Jag vill. Är han där blir jag nervös, arg, ledsen och kommer inte att kunna vara mig själv det minsta och måste springa på toaletten och spy. Är han inte där kommer jag att titta överallt efter honom hela kvällen ifall han ändå inte ska dyka upp och sen när jag förstått att han inte kommer blir jag så besviken och tycker kvällen varit så där halvkul för det enda jag ville var att se om han var där.
Nä, varför utsätta sig? Klubben är bra på att anordna konserter och dom tänker jag inte hålla mig ifrån vad som än händer. Men klubbkvällarna kan jag nog vara utan. Det tar så lång tid att reparera mig från hjärtesorg. Varför ödsla sin vackra tid med såna dippar? När jag kan må så bra ändå. Jag är värd det allra bästa och den där ute är falsk, spelar spel och dubbelt och tror dessutom inte att jag fattat det. Arrrgghh! Men också charmig och sugande sexig. NEJ! En gång var redan en gång för mycket. Det ska inte bli nåt mer.
Men tänk om det är himla skit kul just ikväll bara för att kanske flera som var med i helgen på resan med den fantastiska gemenskapen kommer i kväll? De som aldrig förut varit på klubben och inte har några förutfattade meningar om den.
Nåväl, gratis inträde före 23 stod det och klockan är redan långt över det.
Djur är enklare att ingå relationer med än människor.
Vad gör du Henrik när du vet att om du går till ett visst ställe så finns risken att du kan må skitdåligt efteråt. När man vet innerst inne att det här är nog inte så bra. Är man trist och feg då eller faktiskt omtänksam mot sig själv? Beror väl förstås på, svarar jag själv på frågan. Inget är väl bara det ena eller andra.
Du skriver att du inte har så stor erfarenhet av känslan av otillräcklighet. Men menar du inte då sådant som känslan av att ha en förmåga att kunna klara av att prestera d v s självförtroende? Medans du kanske visst har en del erfarenhet av känslan av otillräcklighet fast detta när det gäller ditt eget värde d v s självkänslan? Hos mig händer det att det dyker upp av båda sorterna. Och nu kommer jag på hur jag hanterar det. När det gäller dåligt självförtroende så antingen övar jag upp förmågan tills jag kan det. Fake it til you make it! Eller så ger jag upp. Jag behöver då från någon en aldrig sinande tro på mig att jag kan, för att jag inte på vägen ska ge upp. När uppgivenheten kommer till mig d v s jag tänker att nä, det här kan jag inte lära mig, de andra är bättre, jag är för dum osv, då är jag oerhört nära att ge upp. Nånting dör inom mig och jag vänder för att aldrig återvända mer till att pröva det där jag tydligen inte klarade av. När det gäller självkänslan blir jag också uppgiven, jag blir tyst och handlingsförlamad. Jag tänker mycket. Det känns i magen och jag mår illa. Jag vill radera mig, inte från jorden men från den här platsen där jag just då befinner mig. Aldrig mer träffa dessa människor mer. Vill inte tala, inte se, inte höra. Vill bara somna in. Så gjorde jag i min uppväxt när jag upplevde att jag inte fanns till och ingen bekräftade mig på det sätt som jag just då behövde. Jag gick och lade mig i sängen under täcket med en nalle och sov, sov, sov och alla sa att jag var så söt men jag bara sov bort allt ont. Ville inte äta heller och fick ångest för det. För att det var fel på mig som inte kunde vara glad och tacksam och nöja mig med allt gott som sades om mig.
Jag minns det nu.
Du talar om drivkraften och jag tror som någon nämnde att det är att njuta och ha kul. Det gör jag. Det andra. I mitt fall och i många proffesionella skådespelares fall, handlar om att man låter en gammal obearbetad smärta få vara ens drivkraft för att få den bekräftelse man så väl behövde då och tror att man kan få nu. Av andra. Kruxet är bara att man då utvecklar en aktiv medberoenderoll i förhållande till andra människor och speciellt i nära relationer. I synnerhet till kärleksrelationer men också till vänner, Man blir utanförstyrd. Istället för inifrån. Sig själv.
För mig fanns det ingen annan väg än att på djupet ta kontakt med mina nedgrävda känslor av sorg och ilska gentemot de som jag upplevde ha svikit. Men jag försökte länge att kringgå det där med intellektet och förståelse. Man får inte hata sina föräldrar. Det är tabu eller ger en iallafall dåligt samvete. Man förstår dom. Dom har gjort så bra ifrån sig som de kunnat. Och hur jäkla lätt är det att vara förälder egentligen? Så där fortsätter man att slippa känna sin egna känslor och ge uttryck för dom. Intellektet fattar. Men inte känslorna. Inte kroppen. Och det kan bli som ett vatten som fått stå för länge. Du vet vatten ska röra på sig. Precis som känslor. Men länge stillastående vatten blir till slut giftigt. Känslorna kan fastna i kroppen och ställa till skada.
Ett sätt att lösa den där biten kan vara genom fysisk aktivet t e x sexualiteten. Eftersom jag tror att det är en av de mest starka känslorna som förlöser alla spänningar och unkna känslor i kroppen om man bara ger sig själv tillåtelse till att fullkomligt njuta och ge sig hän.
Men jag tror inte att det är det enda. Sexuell energi finns i så mycket annat också. De jag har upptäckt är tvärtom att genom att upphöja sexualiteten som något mer eftersträvansvärt än nåt annat ofta resulterar i ett beroende. Jag har sett de hos några av mina vänner. Den gamla smärtan finns ändå kvar. Och poppar upp när man inte får eller skaffar sig kicken på ett tag. Man rider på vågen ett tag men sen är man tillbaks i det gamla igen. Alla är absolut inte så. Men många har jag alltså sett det här hos.
Mitt eget recept för detta är att alltid bära en slags sensualism inom mig i allt jag företar mig. Det är just att finna njutning i de mesta som jag gör. Nej, jag flörtar inte. Kan inte och förstår mig inte på det språket. Men jag är min egen ledare när det gäller att kunna njuta och sprida energi. Men det här hade aldrig fungerat för mig om jag inte först tagit i den där smutsiga byken jag gick omkring och bar på förut. Det finns såklart alltid saker kvar. Men den största biten är faktiskt rätt avklarad.
Konflikter är intressant tycker jag. Både i relationer med nära och kära och de som man bara stöter på då och då i livet. Men frågan är om inte konflikten med sig själv, den som egentligen står en allra mest nära, är ännu intressantare. Allt det andra som händer utanför en sägs ju vara just speglingar av detta. Som man ropar får man svar eller vad det var du sa förut.
Det krävs mod. Men mod för mig är ju inte detsamma som mod för dig.
Det jag absolut aldrig skulle våga göra. Om jag gör det ändå fast att jag inte vågar, då är det mod. Annars inte. Därför tycker jag att det kan vara svårt att säga till nån att den är modig. Det vet jag ju inget om. Det kan ju vara nåt som inte alls kändes så speciellt djärvt för den andre, men som för mig hade varit ett enormt framsteg.
Det modigaste och den största utmaningen för många människor tror jag är försoning. Och den processen kräver ett djupgående ner i det allra mörkaste och svartaste sidorna av en själv. Annars kanske man möjligtvis kommer till förlåtelse.
Hmm…det blir nog ingen utgång för mig idag. Blev hungrig igen. Té vore gott och några smörgåsar med… :)
Först tänker jag att du genom att stanna hemma gör precis som den lilla flickan och drar täcket över huvudet. Du försummar och förnekar eller till och med straffar dig själv, när det finns så många andra sätt att hantera hans eventuella närvaro på. Är det inte precis det som är att låta känslorna bli ett stillastående vatten? Är det inte precis det som lockar fram ångesten?
Sedan slår det mig att du faktiskt gör något helt annat. Du skriver på min blogg och uttrycker dina känslor och funderingar. Du går till någon som du vet lyssnar och säger det du behöver säga. Det är inte vad den lilla flickan gjorde utan en vuxen kvinnans strategi. Det är bra.
Du ställde dig själv frågan i någon av dina allra första kommentarer om i vilket syfte du skulle blogga. Behövs det något annat syfte än att du vill berätta vad du känner och tänker? Du är välkommen att kommentera min blogg så länge du vill och om du själv börjar blogga någon gång läser jag gärna den.
Du frågar hur jag skulle ha gjort i ditt utgångsdilemma. Mitt nya jag skulle ha gått och övat mig i att välja det sällskap som är bra för mig. Jag har skrivit om en liknande fundering i hemligt äventyr och inget äventyr.
Jag är lite bekant med medberoendeproblematiken. Jag har flera gånger sökt mig till kärleksrelationer där jag först och främst har känt mig behövd, precis som jag kände att min mor behövde mig när jag var ung. Det gav mig bekräftelse, men det är som du säger att man blir styrd utifrån och de egna behoven kommer i skymundan.
Det kanske låter konstigt att jag trots alla mina självförnekande strategier inte känner igen känslan av otillräcklighet, men för mig har det inte varit en känsla utan ett omedvetet tankesätt.
Visst behöver vi mod. Att jag har tagit mig mod att blogga om mina innersta tankar har varit en väg för mig att få kontakt med fler sidor av mig själv och jag har till och med försonat mig med några av dem.
Jag hoppas att smörgåsarna smakade bra. =)
Det blev en pojke till! Stor och tjock som en sumobrottare tydligen. Ska åka över på måndag. :D
Jag tänker på tankar, känslor och handlingar. Tankar och ens intellekt kan vara så starka, så styrande att man tror sig känna bara för att man förstår känslan. Men fortfarande kanske man inte har kontakt, verklig kontakt som känns som förnimmelser rent fysiskt i kroppen. Och då känner man ju faktiskt inte känslan. Dom finns där. Hela känsloregistret hos alla människor. Men man har inte utvecklat sin kontakt med dom.
Dans kan verkligen vara frigörande. Och få en att känna. Tur att jag alltid varit så fysisk av mig. Nej, ingen träningsnarkoman. Inte alls. Men fysiskt rörlig och energisk och sover oerhört lite. Ca 4-5 h aktiv sömn. Så har det varit hela mitt liv. Sen kan jag förstås lata mig rejält i sängen. Men då är det för att jag ligger kvar, drar mig och njuter. Som en katt! Och jag tar mig tid att söla med alla morgonbestyr. Kan ta flera timmar. Duscha är ljuvligt. Tiden bara rinner iväg precis som vattnet.
Min mamma sa till mig att det inte är bra att sova så lite. Men jag är sån. Kompenserar som sagt mitt vilo- och njutbehov på andra sätt.
Jag förstår och kan se att du är modig, Henrik! Väldigt modig. Den kvinna du finner en dag kommer att kunna skatta sig lycklig. Hoppas du hittar henne snart! Och att hon tar dig med storm! Och du henne!
Jo, jag ska kanske börja blogga nångång. Jag gör det ju nästan nu. På din blogg. Att skriva så här är ett sätt att tänka, att utvecklas i tänkandet. Det känns så generöst av dig att ge mig det utrymmet. Men jag börjar lite känna att jag nog ska ta mitt ansvar. Kommentera det du behöver få fler vinklar på. Det du skriver om och ge dig de uppmuntringar du behöver. Inte använda dig som ett bollplank för mina tankar. Så jag följer dig gärna mer. Läser dig gärna mer. Kanske inte alls eller så ofta säger nåt. Av aktsamhet och för att inte ta för stor plats.
Egentligen är jag ingen datormänniska. Och jag har inte haft TV sen år 2000. Jag är nästan aldrig hemma. Och nästa år ska jag försöka komma iväg till det land långt därborta där solen lyser konstant, där musikskatten är enorm. Bara dansa och spela och njuta och inspireras. Och tala det vackraste och sensuellaste språket i världen. Kanske att jag hinner förbi mitt födelseland också.
Jag önskar dig så mycket kärlek och tur och lycka jag bara kan! Och ser jag nångång en kille på 176 cm, ca 70 kg med brunt hår och blåa ögon som ser ut att vara en bergsklättrare, så går jag fram och frågar om det är du. Ok! :)
Nu hoppas jag att du fortsätter att skriva dina inlägg. Jag läser dom. Var så säker. Och börjar jag blogga så skickar jag dig en länk.
Hej då så länge från ”Annika” som ju egentligen heter ett så ovanligt namn med så ovanlig stavning att dom som känner mig skulle veta direkt vem det är. Varför det blev Annika vet jag inte. Det kom spontant. Började bara skriva A och sen vet jag inte vad som hände. Kanske för att en av mina bästa väninnor heter så. Och hon är lika energisk som jag.
Så jag säger väl hej då så länge igen från en ”mörk, sensuell och dansande skönhet :o)))) som ler och skrattar ofta”. =D
Mina varmaste gratulationer till det nya tillskottet i familjen!
Ja, du får inte glömma att skicka mig en länk om du börjar blogga! Och den dag en mörk, sensuell och dansande skönhet kommer fram och frågar om jag heter Henrik hoppas jag att jag befinner mig på ett dansgolv och att du vill föra mig i en dans och sedan följa mig i nästa. =)
http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=2018793716
http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=1727668761
http://vids.myspace.com/index.cfm?fuseaction=vids.individual&videoid=742050206
Beijos!
=)