heroes och keirseys fyra temperament

En dialog mellan Nathan Petrelli och Mr Linderman i förra onsdagens avsnitt av TV-serien Heroes fångar mitt intresse. Situationen är laddad, liksom Nathans pistol. Nathan tänker ta Mr Lindermans liv, den rike och inflytelserike man som finansierar Nathans politiska karriär till ett pris som Nathan börjar tycka är för högt. Mr Linderman menar då att Nathan har ett val att göra:

– You see, I think there comes a time when a man has to ask himself whether he wants a life of happiness or a life of meaning.

– I’d like to think I have both.

– Can’t be done. The two have very different paths. You see, to be truly happy, a man must live absolutely in the present. No thoughts of what’s gone before, and no thought of what’s ahead. But, a life of meaning… A man is condemned to wallow in the past and obsess about the future.

Nathan väljer mening framför lycka och låter Mr Linderman leva.

Kan det verkligen vara så att det finns en motsägelse mellan ett meningsfullt och ett lyckligt liv? Mina tankar vandrar till David Keirseys indelning av MBTIs sexton personlighetstyper:

  • Väktarna som söker trygghet: ESTJ, ISTJ, ESFJ och ISFJ.
  • Hantverkarna som söker upplevelse: ESTP, ISTP, ESFP och ISFP.
  • De rationella som söker kunskap: ENTJ, INTJ, ENTP och INTP.
  • Ideallisterna som söker identitet: ENFJ, INFJ, ENFP och INFP.

En tolkning av detta är att Hantverkarna söker ett liv i lycka och Ideallisterna söker ett liv i mening. Det som skiljer Hantverkarna från Ideallisterna är att de är S istället för N; Hantverkarna lever här och nu och upplever världen på ett direkt, sinnligt och konkret sätt. Ideallisterna ser framåt och känner att det som sker är en del av ett större sammanhang.

Så kanske är det som Mr Linderman säger att vägen till lycka och vägen till mening är väldigt olika?

16 svar på “heroes och keirseys fyra temperament

  1. Fast – jag vill nog påstå att man kan välja att behålla ”illusionen” av att man kan ha kakan och äta den – i det här fallet måste man ju inte välja någon annans, krassare, tolkning av verkligheten.

    Jag läste om Dalai Lama häromsistens, som – trots att han är andlig ledare för ett ockuperat och förtryckt land – fortfarande tycker att världen är god och vacker. För att han VÄLJER att tycka så. Han har inte fel – det är så, om man gör det valet.

    Det är lite som att säga att man alltid är missnöjd, om man har en grundläggande strävan efter att göra saker bättre. I så fall skulle man – logiskt sett – aldrig kunna känna tillfredsställelse med något, oavsett om man man söker bekräftelse inom sig själv eller hos andra. För det finns ALLTID ett ännu högre ideal att sträva efter, en högre mening att försöka nå. Så idealist jag är kan jag inte riktigt hålla med om att ”nöjdhet” är omöjligt bara för att man fortsätter sträva framåt, det skulle bli omöjligt att leva med de kraven.

    Jag skulle snarare påstå att alla vägar kan bära till lycka OCH till mening. Jag tror att det – som allt annat – handlar om att finna en funktionell balans.

  2. Nej, det är inte fel av Dalai Lama att välja att världen är god och vacker, men frågan är hur fri man är att välja att vara lycklig och känna mening? Man känner väl det man känner?

    Nej, en grundläggande strävan efter att göra saker bättre betyder inte att man aldrig är nöjd. Tvärtom kan det ge ett liv fullt av mening. Frågan är om det gör en lycklig?

    Samtidigt tror jag att du har rätt i att det går att finna både lycka och mening. Jag tror att lösningen är att det går att vandra flera vägar på en och samma gång. Det är nog fel på liknelsen.

  3. Självklart känner alla det de känner, men i någon mån VÄLJER vi ju alla hur vi vill förhålla oss till den värld vi lever i. Så – jo, jag vill nog påstå att man ÄR fri att välja lycka OCH mening. (Det kanske till och med är den enda riktiga frihet vi har.)

    Som någon sa – ”det handlar inte om hur man har’et, utan om hur man tar’et”. Alltså – hur man förhåller sig till sin verklighet och sina förutsättningar.

  4. Jag förstår nog inte riktigt hur du tänker.

    Om jag tar min mors sjukdom och bortgång som exempel så känner jag dels sorg över att ha förlorat henne och dels att det inte finns någon mening i att hon gick bort i förtid. Jag upplever inte att jag är fri att välja någon annan upplevelse och förstår inte hur jag skulle kunna förhålla mig till min verklighet på något annat sätt än det jag gör. Varje försök att känna annorlunda skulle kännas som ett självbedrägeri.

    Däremot inser jag att en lyckad dans kräver mental närvaro och en meningsfull utbildning kräver planering, så jag förstår att man genom sitt förhållningssätt, det vill säga genom närvaro respektive planering, kan skapa förutsättningar för lycka och mening. Men det är inte så du menar?

  5. Jag ler lite – vi tänker otroligt olika, jag är inte säker på att jag förstår dig heller!

    Vad jag menar är att jag – även i sorg och saknad kan välja att minnas det goda och meningsfulla. Att du fokuserar din energi på att minnas din mamma när hon var frisk och stark, lycklig och kärleksfull.

    I våras dog en underbar människa som jag beundrade enormt. Hon var bara ett par år äldre än vad jag är, mamma till två små barn – och hade varit cancersjuk i några år. Jag kände henne aldrig när hon var frisk, men sveptes handlöst med av hennes svindlande energi och karisma – hon hade en kraft jag inte kan sätta ord på ens om jag försöker. Vi var många som följde hennes kamp och i det längsta hoppades på ett mirakel, trots att vi alla visste… Så i höstas hade jag fått en idé som jag inte riktigt vågade genomföra, men det var en bra grej och jag tänkte att ”HON skulle aldrig banga en sån här grej. Hon skulle sträcka på sig och göra det här med pukor och trumpeter och inte skämmas ett enda dugg!” – och med det i tankarna tog jag ett djupt andetag och gjorde det jag egentligen inte vågade. Hon har gjort avtryck i den här världen, hon har gjort gott för många och det har en mening – jag VÄLJER att GE det mening – även om hon är borta nu. Det är ett litet exempel på vad jag menar med att välja att se mening även i det meningslösa. Att man medvetet väljer det goda innebär också att man inte slukas upp av sorgen. Att man envist biter sig fast vid att skapa mening, gör att man håller meningslöshet och bitterhet på avstånd.

    Sen har var sak sin tid – även sorg och saknad. I det allra första skedet är sorgen och saknaden så stor att man kan ha svårt att se och hitta de där ljuspunkterna, men de kommer, det är jag säker på. Och DÅ kan man välja att se och ta emot dem eller inte.

  6. Ja, vi tänker olika. Det är förstås okej. =)

    Om vi börjar med känslor, så tror jag att de hör till de saker här i världen som man inte har någon kontroll över. Tankar och beteenden kan man påverka och därmed kan man indirekt påverka det man känner, men att bestämma sig för vad man känner och inte känner tror jag är en farlig sysselsättning. Kanske kan man lägga locket på, men risken är att det leder till ryggont, magsår eller andra psykosomatiska besvär.

    När det gäller sorg, så är min kropp skadad. Den har utsatts för psykiskt trauma och den känslomässiga fasen är en del av den naturliga läkeprocessen. Då är det viktigt att var sak har sin tid, precis som du säger. Om jag skulle försöka känna lycka istället för sorg finns risk att jag fastnar i känslofasen och att min kropp inte läker som den ska. Då finns risk att sorgen slukar mig, men inte om jag släpper den fri.

    Det om känslor. Sedan tycker jag att det är en sak att säga att en händelse känns lycklig och meningsfull och en helt annan att använda den som en påminnelse om att man vill leva ett lyckligt och meningsfullt liv.

    Jag gillar inte när begravningsförättare säger att man ska glädjas åt att den döde är på en bättre plats eller att det finns en mening med allt som sker. Det är att blunda för det som har hänt. Istället vill jag konfrontera mina tankar om döden och min existensiella ångest och använda insikten om att jag själv är dödlig som en drivkraft när jag väljer hur jag vill leva mitt liv.

    Som jag ser det finns det ingen lycka eller mening i din väns bortgång men det finns en påminnelse om att vi inte vet hur mycket tid vi har kvar att göra det vi vill göra av våra liv. Därmed säger jag inte att hennes liv var meningslöst. Det är en annan sak. Hon levde säkert ett meningsfullt liv och att du låter hennes liv ge även ditt liv mening låter bra.

  7. Har du tänkt på en sak? Nu talar du själv om de två oförenliga ”lycka OCH mening” – det var ju dit jag ville komma, förklara att jag inte tror att de är oförenliga.

    Sen vet ju inte jag så mycket om dig, definitivt ingenting om på vilket sätt du utsatts för skador och psykiska trauman, och hur dessa påverkar din läkningsprocess.

    Jo, jag tror nog att man kan kontrollera sina känslor i någon mån – eller åtminstone styra dem i en mer glädjerik riktning eller hur man ska säga, och det är jag inte helt ensam om. Motivationstekniker, affirmationsövningar – helt vanliga ”tänka positivt”-filosofin, bygger ju på detta.

    I veckan läste jag en artikel om forskning som utgått från det allmänt antagna att framgång ger lycka, och sen funnit att även lycka ger framgång. Lyckliga människor har en större självkänsla och vågar testa möjligheter. De uppfattas som charmiga och karismatiska av omgivningen, och de blir också framgångsrika i det de gör.

    Det här är inte exakt samma sak – men jag tror på helhetstänk, allt är kopplat till allt annat, och allt påverkas av vartannat. Tänker man positivt händer positiva saker och man känner sig gladare – lätt förenklat. (MBTI bygger ju på Jungs teorier, och Jung skrev också (inte helt okontroversiellt, men ändå) om synkronicitet, som är ungefär samma sak – fast även blandar in en andlig dimension. Just den andliga biten kan man ju välja (!) att tro på eller inte, men att man skapar förutsättningar genom sitt sätt att förhålla sig till det som händer omkring en, det tror jag benhårt på – även av erfarenhet.

    Jag tänker på min egen resa det senaste året och kan inte se hur jag skulle ha kunnat göra den, om inte mina känslor hade påverkats av mina tankar och val. Jag pratade med min psykolog vid vårt senaste möte om just detta att jag inte känner någon depression längre, bara slitenhet – att välja annorlunda vägar än de invand kräver mängder av energi, men jag GÖR det för att jag vet att det leder mig rätt i slutänden. Bekvämast vore att fortsätta på den väg jag känner till, även om den inte leder vare sig till lycka eller mening – men den är bekant. Det tror jag har gjort att jag tagit mig genom depressionen/krisen och är en starkare människa. Är jag lyckligare? Ja, den styrka jag vunnit gör att jag känner att jag KAN påverka mitt liv och mina känslor, jag kan VÄLJA glädje. Är mitt liv mer meningsfullt – tja, jag ska fortfarande dö en gång i tiden, och det skrämmer mig som alltid, det kommer jag inte ifrån.

    Jag har svårt att se dödsskräck som en drivkraft – för mig är den förlamande och beckmörk. Tvärtom – har jag konstruktiva drivkrafter i mitt liv, då drar sig dödsskräcken undan och tar inte så mycket plats – den blir hanterbar. Jag ser inte någon mening i att ge en rädsla för stort utrymme och för mycket energi – då kommer den till slut att ta mer och mer, och till slut överskugga allt. Det var där jag var för ett år sen – allt var nattsvart och jag såg inget ljus. För mig är rädsla okonstruktivt.

    För några år sedan läste jag en bok – jag ska inte säga vilken, för då kanske du har fördomar! Jag var själv inte så förtjust i den, den var rätt tröttsam, men EN grej minns jag och tycker att det ligger nåt i: Den menade att alla känslor i världen består av någon kombination av de enda två ”urkänslorna”: kärlek och rädsla. Jag tror att kärlek lika gärna kan uttryckas som glädje eller lycka på något slags fundamentalt plan – och då, när jag läste om det, smakade jag ofta på känslor utifrån den där tanken och kunde verkligen relatera till det. Mycken ondska härstammar från rädsla – för mig är rädsla helt av ondo.

    Jag känner att ”healern” i min INFP-profil går igång på alla cylindrar här, men egentligen vet jag inte om vi når fram riktigt – ibland känns det som om vi står på varsin planet och vrålar åt varann… ett och annat ordfragment når väl fram, men inte hela resonemang. Nåja – det är trevligt att prata livsfilosofi i alla fall, jag lär mig mycket om hur jag egentligen själv tänker!

  8. Tack Jenny för lång och intressant läsning! Det arbete du har gjort för dig själv är imponerande och jag kan inte annat än att gratulera dig till dina framgångar!

    Kanske står vi på olika planeter, men jag känner inte att det är någon anledning till att höja rösten. Jag gör så gott jag kan för att förstå hur du tänker och hoppas att du kan ha överseende med om jag inte når riktigt ända fram.

    Några kommentarer om din text:

    Ja, jag talar om lycka och mening. På den punkten gav jag dig rätt när jag svarade på din första kommentar.

    Om du vill veta mer om sorgearbete, googla på Johan Kullbergs fyra faser.

    Affirmationsövningar och andra kognitiva tekniker arbetar med tankar, men eftersom beteenden, tankar och känslor hänger ihop så påverkas känslorna indirekt. Att känslor inte kan kontrolleras direkt utan bara påverkas indirekt är för mig en viktig distinktion.

    Det är förvånande och nyttigt att läsa att du upplever att jag har fördomar.

    Om rädsla tänker vi verkligen olika. I hela mitt liv har jag utmanat mina rädslor och jag upplever att det är konstruktivt för mig.

    Vad syftar du på när du säger att healern går igång? Är det mig eller dig du vill hela? Vad är det som är trasigt?

  9. Jag menade egentligen inte att någon höjer rösten – men att vi båda verkligen försöker förmedla något, trots att jag tror att vi båda (eller?) upplever att vi inte riktigt får fram hur vi menar. Jag upplever det så iaf. Men som jag skrev – jag lär mig mycket medan jag skriver, så i den meningen är det definitivt mig själv healern går i gång på. Jag må ha kommit en bit på vägen, men jag är fortfarade I läkningsprocessen så självklart funderar jag fortfarande mycket – och det jag funderar på den här veckan kanske inte alls stämmer med det jag upptäcker nästa vecka. Det får vi se då helt enkelt.

    En reflektion: Jag upplever att du tolkar saker väldigt bokstavligt – medan jag gärna uttrycker mig bildligt, rent av raljant ibland. Kanske är det där som känslan av två planeter uppstår? Det är en tanke!

    Ja, jag är glad för att jag kommit långt på min resa. Än är det en bra bit kvar, kanske den tuffaste – med att verkligen välja nya vägar inom alla områden där jag måste förändra. Omvandla tanke till handling. Jag kan ju inte förändra andra, bara mig själv och mina val – det är vad jag har att jobba med. Har tidigare ägnat mycket energi åt att förbittra mig över att ANDRA är taskiga och oförstående och förstör mitt liv – men dem kan jag inte ändra. Nu försöker jag ändra mig själv, eller rättare sagt mina val och förhållningssätt, och förlitar mig på att självkänsla och synkronicitet ska göra resten!

    Självklart innebär det att jag utmanar mina rädslor – i syfte att jaga dem på flykten. Du vet, som att tända lyset och se att det inte finns något farligt monster under sängen – bara dammråttor. Jag misstolkade dig kanske, jag trodde du menade att dödsrädslan är en drivkraft för att du försöker hinna så mycket du kan på den tid du får – fast då måste man ju behålla rädslan, för att behålla drivkraften, om du förstår hur jag menar. Men absolut – att utmana rädslor är känslomässig styrketräning!

    Direkt kontra indirekt påverkan är inte så viktigt för mig, inser jag nu när jag ser att det var den distinktionen som skilde våra uppfattningar åt. Har faktiskt inte ens funderat på det. En lustig sak: har alltid påstått att jag är en kontroll-freak, men nu börjar jag upptäcka att i många avseenden stämmer inte det alls. Det är snarare ett skyddsbeteende som dyker upp när jag känner mig ute på hal is, där jag inte kan gå på magkänsla. Tänk vad man gått och inbillat sig om sig själv i alla år! :o)

  10. Inga problem! Jag kan prata både bokstavligt och bildligt om jag bara får lite tid att lära mig hur du använder ditt språk. Kanske jag också skulle spegla mer, så att du tydligare känner vad jag förstår och instämmer i? Nu har jag mest fokuserat på det jag inte förstår eller håller med om.

    Det låter onekligen som att vi kommer från totalt motsatta håll när det gäller kontroll. Jag arbetar med att släppa taget om mig själv och du jobbar på att ta kontroll över ditt liv?

  11. Nä – jag är så nöjd med att inte ha kontroll, jag försöker bara komma underfund med vad jag gör för att det är ”jag” och vad jag gör för att jag tror att det förväntas av mig. Ungefär så… :o)

  12. En liten och senkommen kommentar…du skriver:
    ”En tolkning av detta är att Hantverkarna söker ett liv i lycka och Ideallisterna söker ett liv i mening.”

    Jag tror att det är vanskligt att tolka det så av den anledningen att olika personlighetstyper tenderar att definiera både ”lycka” och ”mening” på olika sätt.

    Jag tycker att de tidigare delarna av din och Jennys diskussion här är ett exempel på det; med viss risk för att misstolka upplever jag det som att ni båda gör en ganska nära koppling från ”mening” till att göra saker bättre, sträva efter ideal och liknande. Och båda två har ni personlighetstyper som hör till Idealisterna. Slump, eller? ;-)

  13. Intressant!

    Ja, vi hör båda till idealisterna. Jag kan inte tala för Jenny, men för mig har både lycka och mening med känslor att göra. Ungefär som Mr Linderman associerar jag lycka med positiva upplevelser och mental närvaro, och mening med något som passar in i ett sammanhang. Om jag utvecklar kurslitteratur vill jag att den ska fylla ett behov och reflekterar därför över tidigare erfarenheter och planerar för framtiden.

    Nu är jag nyfiken på hur en rationell definierar lycka och mening? Vet du hur andra personlighetstyper definierar begreppen?

  14. Nej, jag vet inte hur andra personlighetstyper definierar lycka och mening. Att olika typer definierar dem på olika sätt är inget jag läst men jag tror att det kan vara så. Eller snarare, jag tror att det är delvis så; läggningen ger en viss bias, men sedan finns det andra saker som spelar in som t ex erfarenheter och värderingar. Och kopplingen mellan värderingar och personlighetstyp är rätt svag; om vissa typer sägs det t o m uttryckligen att de inte har så mycket inre kompass utan tenderar att anta omgivningens värderingar vilka de än är.

    Lycka och mening för mig – jo, jag kan skriva under på din definition i stort men jag ska detaljera det litet för att kunna jämföra men min personlighetstyp…

    Lycka = positiva upplevelser och mental närvaro. Framför allt i fyra kategorier. Ett: Tillsammans med människor jag tycker om, min familj och andra – inklusive att få deras uppskattning. Två: I mig själv, lugnt reflekterande, här och nu med en känsla av sammanhang både framåt och bakåt i tiden. Tre: Upplevelse av skönhet – vackra omgivningar, vackra människor (en kategori som för mig har blivit allt bredare med åren). Fyra: Att lägga ner min själ i att skapa något som är vackert och/eller välgjort.

    Mening = Något som passar in i ett sammanhang, t ex att bidra positivt till mitt samhälle eller mitt grannskap. (Det ska förstås vara ett positivt bidrag till ett positivt sammanhang men det är väl underförstått även för dig.)
    Men, vill jag tillägga, för mig känns det även meningsfullt i sig att få kunskap och insikter. Jag bär på en känsla av att vi är här för att lära oss något.

    Hur stämmer det överens med min typ? Jag är som du vet INTP, som tillhör ”de rationella” och enligt Myers har den här funktionshierarkin:
    Ti
    Ne
    Si
    Fe

    Utifrån Keirseys schema skulle man förvänta sig att de rationella söker mening i kunskap och det stämmer ju till hälften på mig. Liksom idealisterna har vi också N som drar vår uppmärksamhet mot större sammanhang. Min uppfattning om mening verkar alltså matcha min typ rätt väl.

    Det är knepigare med lyckan.
    INTP verkar enligt alla beskrivningar trivas bäst när de kan klura ut något komplicerat sammanhang eller diskutera Star Trek eller något annat nördigt med en likasinnad.
    Det stämmer bara delvis på mig. Klurandet, reflekterandet, det har jag på min lyckolista, och även förtjusningen över att skapa något välgjort är kanske med litet god vilja förenlig med INTP (Keirsey kallade oss ju arkitekter). Nördmomentet fanns där i skolåldern men där fanns också redan det där estetiska intresset som jag aldrig har sett nämnas i samband med INTP. Och så verkar jag söka mer av min lycka i andra människor än vad min typ i allmänhet förväntas göra. Det kan ha att göra med att jag enligt testerna inte är otroligt utpräglad i min typ – övervikten för I och T är ganska svag, jag är alltså vad som ibland skrivs som iNtP.

  15. Tack för din definition! Jag ska börja spara på människors definitioner för att se om och hur de är kopplade till deras personlighet. =)

    Jag tror att du har viktiga poänger i att tankesätt även formas av erfarenhet och att man passar mer eller mindre väl in i sin personlighetstyp; Man kan till exempel vara E i vissa avseenden och I i andra, precis som du säger.

Kommentarer är stängda.